I två veckor for ett märkligt sällskap fram mellan ett tiotal städer i södra Afrika.
Det var Sveriges mest kända rocksångarpar, en skivbolagsdirektör, några officiella representanter för ANC, en skånsk blueslegend, några av Zimbabwes mest framgångsrika popmusiker, en före detta dragspelsjuniorvärldsmästare, fyra sydafrikanska sångare i exil, två danska gitarrister, en göteborgsk trummis, några svenska ljud- och ljustekniker, en mycket blond synthspelare från Malmö, två sydafrikanska landsflyktiga ljudtekniker, en t-shirtförsäljare och — förstås — en handfull journalister.
En av journalisterna var Erland Huledal, som här rapporterar om Frontline Rock-turnén i de båda frontstaterna Zambia och Zimbabwe våren 1987 — eller rättare sagt hösten, för det var det där nere…

Tisdagkväll, Kambuzuma Gardens, Harare, Zimbabwe

Ett varmt regn öser ner över festplatsen i den svarta förorten till Harare när Py Bäckman, Dan Hylander, klaviaturisten Annie Bodelson (från Mikael Wiehes och Karl Kangas kompband), trummisen Per Melin (från Björn Afzelius’ Globerotters), basisten Jimmy Olsson (som också spelat med Björn Afzelius) och de båda danska gitarristerna Henrik Strube och Lars Krarup tar plats på scenen.

Men enligt afrikansk tradition betyder regn tur, och den här skuren har de zimbabwiska jordbrukarna längtat efter i veckor. Torkan har gjort årets majskörd till den sämsta på flera år.
Frontline Rocks premiärpublik tycks inte heller ha något emot regnet. De hundratals människorna — mest unga svarta, men också en hel del skandinaviska biståndsarbetare och diplomater — fortsätter glatt att dansa och dricka öl.
Inte ens när strömmen emellanåt försvinner, och alla instrument utom trummorna plötsligt tystnar, sjunker stämningen. I stället tar publiken helt enkelt över och fortsätter att sjunga Py Bäckmans och Henrik Strubes refränger — på svenska respektive danska med shona-brytning!
Peps Persson river ner ett stort jubel med sina blues- och reggaelåtar, och till och med dragspelaren Bernt Andersson (som brukar spela keyboards i bland annat Tottas Bluesband) gör succé. Han får publiken att klappa takten till ”Viggen” och ropa ”hej” som vilken svensk logdanspublik som helst…
Trots allt är musikerna ändå inte speciellt nöjda efter spelningen. De har knappt haft någon tid att repetera — de sista musikerna kom till Harare bara någon timme före konserten — så det var bara deras rutin som gjorde att konserten över huvud taget gick att genomföra.
När skandinaverna är klara med sin del går den zimbabwiske stjärnan Lovemore Mjaivana och hans Zulu Band — som också inledde konserten — upp på scenen igen. De fortsätter spela sin afrikanska dansmusik tills strömförsörjningen obönhörligen säger stopp, någon gång strax efter midnatt.

Torsdag, Golden Mile Hotel, Kwekwe, Zimbabwe

Det är en varm och solig afrikansk sensommareftermiddag. Under taket på hotellets altan bygger ljud- och ljusteknikerna Anders Hagström, Lars Lanhed och Jimmy Olsson — som arbetar som både chefstekniker och basist — upp scenen för kvällens konsert.

Under tiden tar musikerna det lugnt på sina rum. Alla är trötta efter att ha stigit upp klockan sex på morgonen för att hinna titta på de märkliga ruinerna i Great Zimbabwe. Turnéns tidschema med långa resor och konserter i stort sett varje dag; gör att den enda chansen att hinna med någon sightseeing är att offra nattsömnen.

Efter den första kaotiska konserten i Kambuzuma, och en oinspirerad spelning i Masvingo på onsdagen är musikerna revanschsugna. I kväll ska det bli bra!
Men precis som i Kambuzuma och i Masvingo är publiken på gräsmattan framför den improviserade scenen ganska gles när Lovemore och Zulu Band börjar spela. Efter hand strömmar dock folk till, och inom en timme är hotellets trädgård full. Här, som på de flesta konserterna, består publiken mest av välutbildade i 30-40 års åldern.
Kanske är biljetterna för dyra. Priset motsvarar nästan en dagslön för en industriarbetare.
Med på scenen finns en politiker från Zimbabwes kulturministerium, som stöder Frontline Rock-projektet. Han hjälper till att höja stämningen med korta, intensiva politiska tal om kampen i Sydafrika och ANC, African National Congress, så fort det blir en paus i musikernas program. Hela turnén är en del av ANC:s 75 års-jubileum.

Han gör också långa och engagerande presentationer av de skandinaviska musikerna, trots att han knappt känner dem ens till namnet. Riktigt vad han säger om dem är det ingen av musikerna som vet — presentationerna är på det lokala språket shona. Men han lyckas i alla fall afrikanisera Peps namn till Pepsi — den svarta amerikanska läskedrycken är minst lika populär här som i Sverige. Så småningom ska hotellets kock uppkalla en omelett med grönsaksfyllning efter vegetarianen ”Pepsi”.
Stämningen blir högre och högre under konsertens gång. Musikerna spelar bättre än någon av de tidigare kvällarna, och under de sista låtarna suddas gränsen mellan publiken och scenen bort. Överallt är det dansande och sjungande människor.
— Det var definitivt ett av de bästa gigen, konstaterar Dan Hylander när han ett par veckor senare försöker sammanfatta turnén.

Söndag, Independence Stadium, Lusaka, Zambia

På flygplatsen i Lusaka blir Frontline Rock-turnén mottagen som ett statsbesök. Zambia är ANC:s andra hemland. Det behövs varken tull- eller passkontroll. I flygplatsens VIP-rum (Very Important Person) håller representanter för ANC välkomsttal, bland andra exilregeringens kulturminister Barbra Masekela.
Men talen blir inte långa. Som vanligt är tidsschemat pressat, och på Independence Stadium väntar redan publiken.

Bussen kör genom ett slitet slumområde till den nästan förfallna idrottsarenan. Inte en fönsterruta är hel. Ett tomt, smutsigt rum intill ett par toaletter blir musikernas ”loge”.
— En sån skillnad det är på Zambia och Zimbabwe! Här är oerhört mycket fattigare, konstaterar Annie medan hon och Py försöker fixa sin makeup. Ett blankt dörrhandtag får fungera som spegel.

På arenans gräsmatta håller teknikerna på att montera upp ljudanläggningen. Den har kommit från Harare med lastbil i natt.
— Vi såg elefanter på vägen, berättar Jimmy för de andra, som hittills inte sett något vildare än aporna vid Great Zimbabwe.
Ljudanläggningen är bekostad med pengar från ANC-galorna i Göteborg hösten 1985. Den ska stanna i Zimbabwe efter att turnén är slut, och disponeras av ANC. Den lär vara den mest avancerade ljudanläggningen i landet, trots att den inte är så stor med svenska mått mätt.
Konserten, som så småningom kommer igång, blir lite okoncentrerad och halvdan. Men publiken — 5 000-6 000 personer — är entusiastisk.
— Det är första gången det är ett riktigt rockband här, säger Dan. Det är ganska oerhört! Vi är pionjärer!
— Publiken här reagerar inte på samma saker som en svensk publik. Och de reagerar mer under låtarna än efteråt. Så fort virvelkaggen kommer in på 2/4-takten i början av en låt, så jublar de! De är vana vid helt andra rytmer…

Måndag, Hindu Hall, Kabwe, Zambia

ANC har gjort ett mycket ambitiöst program för de tre dagarna i Zambias gruvdistrikt — alltför ambitiöst. Musikerna har varken ork eller tid till hälften av alla visiter hos lokala politiker och studiebesök på skolor och arbetsplatser.
Men när de kommer tillbaka till hotellet efter att ha varit på ”medborgarskolan” strax utanför Kabwe är de entusiastiska över att äntligen få veta något om landet de är i.
— Man får lite perspektiv på landet efter det här, säger Dan, och berättar nästan upprört vad han lärt sig om kolonialismen i Afrika.
— När Zambia blev fritt fanns det bara 100 universitetsutbildade i landet. De skulle ta över och styra ett utplundrat land med massor av problem!
Kvällens konsert är i samlingssalen vid den indiska skolan, Hindu Hall. Salen är stor och mycket enkel. Längst bak finns en stor balkong med ett smitt järnstaket. Där sidväggarna möter taket sitter stora fläktar som håller den varma luften i knappt märkbar rörelse.
När konserten inleds med att alla står upp och sjunger nationalsången — ”Gud bevare Afrika” — är det oerhört vackert, och hela salen fylls av en känsla av nationell stolthet.
Kvällen fortsätter i samma anda av allvar, stolthet och värdighet. Mellan de olika delarna i konserten — först spelar Lovemore och Zulu Band, sedan gör svenska bandet åtta låtar och som avslutning sjunger Py, Dan, Peps och Henrik varsin låt tillsammans med Zulu Band — blir det politiska tal och utdelning av belöningar till förtjänta personer. Det hela känns, för första gången på turnén, mer som en politisk manifestation än en rockkonsert.

Onsdag, Buchi Hall, Kitwe, Zambia

Den lilla samlingssalen i koppargruvstaden tycks fylld av människor i tröjor med ANC:s 75-års symbol: en hand som håller ett spjut med en svart-grön-gul flagga och texten ”ANC 1912-1987 Advance to people’s power!”. De är flyktingar från Sydafrika och går på en folkhögskola strax utanför staden.
När ANC-kören Thami Mnyele Quartet sjunger sina kampsånger, och när Lovemore sjunger om Mandela, ANC och Umkhonto We Sizwe sjunger de med, och dansar framför scenen.
De många sydafrikanska flyktingarna i Zambia är en tung börda för landet. Frontline Rock-turnén är ett sätt för ANC att visa zambierna sin tacksamhet, och ge dem något tillbaka.
Efter konserten följer en del av de unga flyktingarna med till Edinburgh Hotel för en sen måltid och en pratstund med musikerna.

Söndag, Harare Gardens, Harare, Zimbabwe

Alla musikerna är uppladdade till max. I eftermiddag är det turnéns sista, största och viktigaste spelning. Platsen är den stora friluftsscenen i Harares största centrala park. Redan långt innan konserten ska börja klockan fyra på eftermiddagen, är gräsmattan full av folk — uppskattningsvis 10 000 personer.
På scenens fondvägg sitter en stor svart-grön-gul flagga.
— Det är första gången ANC:s flagga vajar i Harare, säger Dan.
Han förklarar att Zimbabwes regering har en liten kluven inställning till ANC, och försöker ge lika stort stöd till den konkurrerande befrielse-rörelsen (Pan-African Congress), som ofta anklagas för att vara rasistisk. Därför har turnén kanske varit viktigare i Zimbabwe än i Zambia.
— Förhoppningsvis har vi bidragit till att det svänger nu, säger Dan. Regeringens stöd till ANC tycks bli klarare och klarare.
Just när solen har gått ner är det skandinavernas tur på scenen. Som vanligt har de sångarna ur ANC-gruppen Thami Mnyele Quartet med sig som bakgrundssångare.
Strålkastarna fungerar hyfsat, men får inte tillräckligt med ström. Det afrikanska elnätet håller inte riktigt samma standard som scenteknikerna är vana vid från Sverige. När det är som värst är spänningarna nere i 150 volt, i stället för 240.
Under konserters gång pressar publiken på bakifrån — precis som vid vilken stor skandinavisk utomhuskonsert som helst. Artisterna och scenteknikerna får lyfta upp massor av barn som riskerar att klämmas vid scenkanten. Efter en stund liknar scenen mest en barnkrubba.

Strax innan avskedskonserten är slut måste Henrik Strube och Lars Krarup rusa i väg. De ska med kvällsplanet hem till Danmark.

Måndag, Hotel Holiday Inn, Harare, Zimbabwe

De svenska musikerna sitter runt poolen på hotellet i ett sista desperat försök att skaffa sig en snygg solbränna innan de åker hem till den kyliga svenska våren.
Det är bara Peps som sitter i skuggan. Peps som är den i sällskapet som borde känna sig mest hemma — Afrika är hans musikaliska hemland.
— Jag har alltid tyckt att svart musik är steget före vit populärmusik. Och jag har alltid spelat svart musik. Men mina rötter — det är mer ”Viggen” egentligen…
— Men det är kul att komma ner här och höra den afrikanska musiken på riktigt. Den känns liksom mer då, sitter i ryggmärgen på ett helt annat sätt än när man lyssnar på plattor.
Efter en stund kommer Lovemore och Zulu Bands keyboardspelare Paddle Ndlovu med var sitt tegelstensstort paket inslaget i tidningspapper. Det är pengar i paketen, 4 000 zimbabwiska dollar (motsvarande 16 000 kronor) i varje. Bandet ska köpa det mesta av Annies synthutrustning.
— Normalt är det omöjligt att få tag i ens gitarrsträngar här, förklarar Lovemore. Musikinstrument är helt enkelt inte speciellt högt prioriterade i Zimbabwes begränsade import.

Lovemore och hans band kommer nog att få hjälp med instrument och annat från Sverige också i fortsättningen.
— De kommer förmodligen att skriva skivkontrakt med oss, säger Tommy Rander, som jobbar på det kooperativa skivbolaget Transmission i Göteborg, och är organisatören bakom Frontline Rock.

Han har planer på att göra en turné med Lovemore och Zulu Band på rockklubbarna i Sverige i höst, och sen skicka ner ett svenskt band på svarsturné i Zimbabwe.
— Imperiet eller Peps Blodsband skulle passa bra…
— Det handlar om att fortsätta ett utbyte, det är viktigt att komma i håg. Det skulle vara lätt att invadera Zimbabwe musikaliskt med svensk musik på samma sätt som England gjort med oss…

Men det är inte bara Tommy som har planer på fortsättning på Afrika-turnén. Alla de skandinaviska musikerna talar om att komma tillbaka, snart.
— Det finns en massa idéer, säger Dan lagom hemlighetsfullt.
— Det vore vansinnigt att åka hit och spela och bygga upp ett kontaktnät och sen bara lägga ner det.
Och Lovemore beklagar att turnén med skandinaverna blev så kort.
— Det är först nu vi har fått riktig stil på showen! Vi skulle ha fortsatt ett par veckor till. Det finns många andra bra ställen i Zimbabwe att spela på. Och Tanzania, och i Botswana, och…