Lars Winnerbäck har varit smal och blivit bred. Han har gått från rollen som en alternativ vis-ikon, till Bellmanstipendiat, sommarpratare och en turné med utsålda konserter. Själv säger han att han bara går sin egen väg. Precis som han alltid har gjort.

FAKTA Lars Winnerbäck, 25.
BOR Född och uppvuxen i Linköping, bor på Södermalm, Stockholm.
FAMILJ Singel, en storasyster, mamma och pappa.
GÖR Artist, har givit ut 4 skivor mellan -96 och -99. Jobbar just nu med ett nytt album.

Det är roligt att läsa den känsloladdade debatten på Lars Winnerbäcks hemsida. Inlägg som: “DU ÄR INTE DIG SJÄLV LÄNGRE, SKÄRPNING!!!!!!!!” varvas med mer förstående svar och försvar: “Den artist som inte förnyar sig är bara feg, rädd för vad publiken ska säga. Så lev ni kvar i den tiden som var medan vi andra kan glädjas åt Lasses musik oavsett vilken tidsepok den härstammar ifrån.”
Winnerbäcks fans och publik är oerhört hängivna, och det är få som tycks gilla Lars Winnerbäck lite grann och lagom. På konserterna trängs de längst fram och kan varenda text utantill, framförallt från första skivan Dans med svåra steg. Men också från Kom, som blev hans nationella genombrott för snart ett år sedan.

LARS WINNERBÄCK ÄR 25 ÅR, född och uppvuxen i Linköping och numera Söderbo. Vi ses på skivbolagets kontor, och försöker komma ifrån stämpelklockskänslan genom att åka till andra sidan stan och fika.
Lars Winnerbäck har numera ett stort skivbolag och representanter som bokar hans intervjuer. Men han ger ett allt annat än divigt intryck. Snarare är han blyg och lite tyst. Han har inga självklara svar eller säkra citat att leverera, något som brukar utmärka artister som intervjuats sönder och liksom bepansrats sig med ett medialt yttre.
Det är hösten efter en rosad turné och sommarprat i radio. Det är några år och många spelningar sedan den där överförfriskade efterfesten då han spelade några egna låtar och han och kompisarna beslutade att starta skivbolag och ge ut en platta. Dagen efter, över en sömnig brunch, stod beslutet kvar. De samlade ihop vänner, lånade studio, pengar och spelade in Dans med svåra steg.
— Vi tog några hundra bilder för omslaget, och så gjorde vi allt själva och hade ingen distribution, utan jag satt med 60 000 skivor på vinden. Men den sålde konstigt nog rätt bra.
— Då tyckte jag att den var fulländad, säger han och tittar generat ned i glaset. Idag har jag svårt att se storheten, men den beskriver ju hur det var just då.

SEDAN DESS har det kommit ytterligare tre skivor, två producerade av Johan Johansson och den senaste av honom själv. Samt kritikerrosade turnéer och en ständigt växande publik. Ändå har han lyckats behålla en alldeles ursprunglig känsla av genuinitet. Att det är musik skriven på precis samma sätt och med samma drivkraft som i början. Visor med romantiska stråk, låtar med politisk udd. En modern folkhemsuttolkare, med klara influenser av svensk vistradition.
— Mina förebilder? Framförallt Per Gessle, faktiskt. Jag tycker att hans tidiga skivor är fantastiska. Och det där skivkonvolutet där Gyllene Tider satt runt en lägereld med gitarrer, Pulsomslaget, klart att man ville dit, säger han och skrattar.

— MINA FÖRSTA IDOLER var Kiss. Men jag har lyssnat väldigt mycket på Cornelis, och Lundell. Eldkvarn har jag kvar… eller, jag har inte alla deras skivor. Jag har alltid lockats av det svenska språket. Fast Bob Dylan, han är väl den största idolen. Han har något helt magiskt. Och så tycker jag att det är attraherande att han är en svår jävel. Att allt han gjort inte är bra, att han har vågat experimentera och vara knepig.
Och romantiken i din musik, och dina texter, var kommer den ifrån?
— Anledningen till att jag började skriva musik var ju helt klart för att imponera på tjejer. För jag var ju inte killen med chokladbrun bringa som låg på playan. Då fick man hitta på något annat istället, man har väl helt enkelt olika strategier. Jag tänkte att när tjejerna är klara på playan så kommer de… Men det gjorde de aldrig på riktigt!

VAD ÄN DE INBITNA fansen diskuterar på Lars Winnerbäcks hemsida, huruvida han sålt sig för att publiken växer, så är det enkelt att se att han varit väldigt trogen sig själv under sin karriär. Han saknar stylistbudget, klipper håret när det passar och väljer vilka kläder han vill.
— Jag tror kanske att det är min styrka. Inte det där med kläder, men att jag har hållit fast vid vad jag själv gillar, även om jag förstås vill utvecklas.
— Jag tror att min publik gillar min musik eftersom den är sann. Jag menar, det är ingen låtsasmusik. Även om jag inte är särskilt trendig, så är jag tonsäker och trogen den jag är.

LARS WINNERBÄCK säger att han på många sätt har fått den idealiska starten på en karriär. Det har inte gått för fort, och han har byggt upp sin popularitet genom att spela, spela, spela.
— Jag upptäcktes av min publik, innan jag upptäcktes av media. Och det är väl ganska unikt idag, säger Lars.
— Och om man är väldigt trogen sig själv, så blir det enklare. Man blir egentligen inte beroende av någonting annat än just sig själv, säger han.

FÖR TVÅ ÅR sedan flyttade Winnerbäck från Linköping till Stockholm och Södermalm. Det är möjligt att han hade kunnat bo kvar, men att lämna småstaden var en naturlig utveckling. Han sjunger inte lika mycket om småstadslivet i Linköping som Eldkvarn gör om sitt Norrköping. Men han är präglad av det. På senaste skivan Kom, finns låten Stockholm, en ganska kritisk uppgörelse med ytligheten och rotlösheten i en storstad.
— Nu, efter två år börjar jag känna mig lite hemma, på Söder. Fast Östermalm är fortfarande okänd mark för mig. Den stora skillnaden när jag flyttade hit var att jag började tänka på hur man ska göra med sin karriär och sånt som jag inte direkt reflekterade över i Linköping. Men i Stockholm finns ju helt klart en annan ambitionsnivå, människor är mycket mer karriärsinriktade, det händer saker. I Linköping väntar alla på att flytta någon annanstans. Man sätter inte igång nånting, man vill bara komma därifrån.
Men finns det någon fördel med att växa upp i en liten stad där alla känner varandra?
— Kanske att man kan hitta sin egen stil i lugn och ro. Och min musik är ju inte någon protestmusik, jag menar, vi 70-talister har ju aldrig haft något att revoltera emot. Så jag hade ju inte behov av att bryta mig loss av det skälet.
Tvärtom, säger Lars Winnerbäck, så bläddrade han andäktigt i mammas och pappas skivsamlingar och beundrade Rod Stewart. Han följde med i demonstrationståg, och uppmuntrades av sina föräldrar. Så att leta efter drivkrafterna i Lars Winnerbäcks bakgrund låter sig inte göras.
— Nä, mina föräldrar har alltid stöttat mig. Jag har inte haft det ett dugg svårt!, säger han och skrattar.
På frågan vad han själv tror att hans popularitet beror på, vet han inte riktigt.
— Det är väl det där med att jag är ett bra alternativ!
Till?
— Låtsasmusiken. Och till de där bruna killarna på stranden!

PÅ HEMSIDAN fortsätter diskussionen om Lars Winnerbäcks integritet och huruvida han sålt sig eller inte. Men också samtal om liv och död. “Jag hatar livet! Varför måste man alltid bli sviken och besviken?!?” skriver en ung tjej. Och får svar med ett äkta Winnerbäckcitat: “Det finns nåt bra och stort i alla om och alla men, har du glömt det?”
Att hitta sin egen röst och inte slira i tonsäkerhet är väl i första hand att vara noga med hantverket och att värna om sin integritet. Och kanske att lite grann fortfarande drömma om en plats vid den där lägerelden, som i Gyllene Tiders konvolut.

— JAG TROR PÅ RIKTIGA skivor och på äkta musik. De kan prata hur mycket som helst om att ladda ned från MP3, men jag är rätt säker på att folk vill köpa riktiga skivor, att de är sugna på det. Att unna sig och komma hem och lyssna och titta på skivkonvolutet.
— Musiken är en mäktig kraft. Det märks inte minst på konserter. Det är en häftig kollektiv grej, något man gör tillsammans.
— Fast det viktigaste är att vara bra.
Tiden är ute och likt Askungen skall Lars Winnerbäck återbördas till skivbolagskontoret, men innan dess ska han fotograferas. Han reser sig och förbereder sig genom att ta ut snusen och sätta händerna i fickorna. Och det märkliga är att han är sig alldeles lik oavsett vilken bakgrund fotografen placerar honom framför. Som en GB-gubbe från Linköping, vilse i Stockholm. Och hemma i sig själv.