”Kan vita män spela blues?” bjäbbade bekymrade musikideologer på 60-talet.
Idag skulle dom kunna grubbla på frågan: ”Kan välgödda svenskar spela amerikansk ghettofunk?”
Stonefunkers grubblar inte. Dom spelar. Bra.

Den här veckan släpps en platta som är historisk innan den kommit ut: Stonefunkers maxisingel ”Turn It Up”. Det historiska ligger i att den faktiskt är världens första funkplatta ”made in Gothenburg” — åtminstone den första värd att kallas funk.
Plattan ges ut av Radium, vilket är både oväntat och väntat på samma gång. Att de pigga pojkarna i Haga har näsa för kvalitet visste vi ju, men en funkplatta?
— Det började med att vi spelade på en fest i vintras, berättar Torsten ”Tosh” Larsson, gitarrist med imponerande solbränna.
— Ullrich Hilldebrandt på Radium var helt till sig efter spelningen. Han hade aldrig dansat så mycket på en konsert och ville absolut ge ut våran skiva.
Något kontrakt mellan bandet och skivbolaget skrevs inte. Det hela gick så snabbt, och varken Stonefunkers eller Radium är egentligen särskilt intresserade av papper.
— Vi ville få ut en platta så fort som möjligt, säger David ”Davono” Selvert, synt och biceps.
— Klart att vi kunde gått till något av de stora bolagen och kanske blivit uppsatta på deras kölista, men vi tycker det är roligare att ligga på ett undergroundbolag som Radium.

Kompisgäng

De sju medlemmarna i Stonefunkers är kompisar sedan länge. Intresset för hård funk började brinna runt 1983, då tre av killarna befann sig i USA som utbytesstudenter.
— Jag bodde i Minneapolis där Prince kommer ifrån, berättar Tosh som blev häftigt inspirerad av den tuffa svarta dansmusiken i de amerikanska storstäderna.
Samtidigt var Davono och sångaren Emrick ”M-Rock” Larsson i Chicago respektive New York och blev även de helt knäck av go-go och tung funk.
Stonefunkers har nu funnits i flera år, men det är först det senaste året man jobbat seriöst.
— Vi har spelat rätt mycket live, det är det som är våran main thing, hävdar Tosh. Vi har oftast några hundra pers som kommer för att dansa när vi lirar.
— Ja, det är en seriös fest som pågår när vi står på scen, förklarar Davono. Vi spelar inte apa och fjantar oss.
Vad han menar är förmodligen att det inte är exakt som när Clabbe och Little Mike trallar soul i TV.
Det är tyngre, farligare och svettigare.

Stark debut

Att Stonefunkers inte är att leka med framgår tydligt på maxin ”Turn It Up” och b-sidan ”M-Rock City”. Det är fysisk electro-funk som svischar, mullrar och dunkar. Gitarren låter atomdriven, och toastaren Papa D:s korta inhopp ger musiken ordentlig trovärdighet.
Svensk funk utan att man rodnar. Inte illa, minsann. Och även om man säkert kan hitta en massa produktionstekniska skönhetsfel om man jämför med stora amerikanska funkplattor så är ”Turn It Up” en imponerande debut.
Fast texterna? Det låter ju som hämtat ur ”Lär dig jivetalk på 14 dagar”…
— Det ska vara så, säger Davono och trummisen Christian ”Cheese” Ekerfors med en mun. Standardfraser och upprepningar är helt OK. ”Everybody get on the floor, get on the good foot, shake your body down to the ground…” Å sånt.
— Basic, säger Tosh. Det viktigaste är att både text och musik är basic, alltså enkel men kraftfull.

Bästa stan

Om ett svenskt funkband ska ha en chans måste man bo i Stockholm och umgås med inflytelserika människor på balla klubbar med hip musik. Trodde jag.
— Göteborg är Sveriges bästa stad att bo i, och även om det är lite ont om spelställen så vill vi inte flytta någon annanstans, deklarerar Davono. Det är rätt stad att starta ifrån.
Stonefunkers har just starta. Med en burnout som kommer att lämna rejäla spår.