De låter slamrigt, som om de bott i ett garage sedan de föddes. Men Teenage Idols har spelat in sitt första album i Ingmar Bergmans gamla filmstudio i Solna, den som Bob Hund tog över för några år sedan. Utomlands jämförs de med The Hives, trots att bandet egentligen har mer gemensamt med Jon Spencers ursinniga blues. Teenage Idols första låt hade den charmiga titeln ”Hedfuck cracatak”. De gör bara tjugominutersspelningar, eftersom de flesta konserter ändå blir tråkiga om de håller på längre.

Medlemmar?
Caroline (bas)
Halvard (sång)
Tomas (trummor)
Gérmàn (gitarr)

Influenser?
Femtio- och sextiotalsrock’n’roll, soul och jazz samt punk från sjuttiotalet.

Favoritskivor?
The Stooges ”Funhouse”, The Sonics ”Here are the Sonics”, The Ronettes ”Be my baby”, The Beasts of Bourbons ”Hard for you”, The Cramps ”Songs the lord taught us”, The Pixies ”Doolittle”, My Bloody Valentines ”You made me realise” och Alice Coltranes ”Journey in Satchidananda”.

Favoritfärg?
Svart.

Varför heter ni som ni heter?
Vi hade inget namn inför vår första konsert och tog namnet från en låt av Ricky Nelson som vi tyckte var bra.

Vad är rock’n’roll?
En känsla, ett beat. Rått, enkelt, högt och direkt. Ofta dumt och gärna vulgärt. Men från hjärtat. Sånt som föräldrar inte förstår.

Vad handlar era låtar om?
Om vad vi gillar, ogillar, hur vi mår och ser på världen.

Vad är det bästa råd ni fått?
Att inte ha bråttom.

Vad dricker ni innan giget?
Vatten och cola.

Vad skulle ni göra om ni inte gjorde det här?
Varit frustrerade.

Vilken rockhistorisk epok skulle ni vilja besöka?
New York 1975-76 och northern soul-scenen i England i slutet av sextiotalet.

Hur låter framtidens rock?
Som förr. Rått, enkelt och distat. Allting fanns där redan från början och all bra rockmusik har egentligen bara varit olika variationer av samma sak.

Hur ofta repar ni?
2-3 gånger i veckan.

Vad har ni för scenkläder?
Svarta kläder.

Vad är ert motto?
Gör det rakt och enkelt.

Hur högt spelar ni?
Så högt att vi känner basen i bröstkorgen.

Favoritackord?
E.