Sommaren på Gröna Lund har som vanligt bjudit på en hel rad musikaliska attraktioner av olika slag. På den seriösa fronten kan förutom operasången på stora scenen noteras ett nytt glädjande initiativ: fyra måndagskvällar med Sten Broman och kammarmusik på Teatern Narren. Kilowattbanden har härjat på Jump In. Dansmusiken på Dans In har haft en klar jazzprägel, inte bara under Woody Hermans femkvällarsbesök utan också genom gästspel av Arne Domnerus (1-6 juni) och Gugge Hedrenius (25-30 juli). Husbandet Carl-Henrik Norin har haft en mer pop-betonad repertoar. Den har emellertid framförts så trevligt och med så mycket »jazzfeeling» att man måste beskriva orkesterns musik som en mycket lyckad anpassning till danspublikens krav. Utan avkall på kvaliteten.
Efter Marlene Dietrich och Juliette Greco tog Ballets Negro Africains Gröna-Lund-teatern i besittning. Gruppens medlemmar kommer från olika afrikanska stater och presenterade ett delvis underbart program, utan att för den skull nå upp till nivån hos den grupp från Guinea som gjorde sensation på China för några år sedan. All diskussion om vad jazzdans är bör dock ha stannat av efter gästspelet.

Paul Ankas utmärkta komp — Bill Potts, Bill Tacas och Ronald Zito.

Innan jag går in på några av de mer speciella jazzevenemangen vill jag nämna Paul Ankas tvådagarsframträdande den 18 och 19 augusti. Anka är ingen jazzsångare, men han strävar påtagligt efter att bli en »vuxen» artist i Sammy Davis-stil med hårt tempo och personligt utspel. Han förser sig också med »svängig» omgivning, som nu det ackompanjerande storbandet, sammansatt av amerikanska musiker och blåsare från Leif Ufvemarks orkester. Bill Potts, som för några år sedan arrangerade och ledde en utmärkt storbandsinspelning med Porgy and Bess-musik, spelade orgel och har tydligen skrivit de flesta arren. Stora brakapparaten — som ett gigantiskt kilowattband — ibland men samtidigt med en varierad och rikare klangbild än popartisterna brukar omge sig med.
Paul Anka själv letar febrilt efter en artistisk identitet, ännu med sidoblickar på de stora namnen men ändå på ett sådant sätt att man följer hans vidare, utveckling med intresse.

Anita O’Day

Det var varmt och skönt i luften när Anita O’Day kom in på Gröna Lunds stora scen på premiären i mitten av juli. Varmt och skönt blev det också i hela kroppen när hon började sjunga sina gamla slagnummer, »I can’t get started», »Fly me to the moon», »Tea for two», »Honeysuckle rose» o. s. v. Jag hade helt enkelt aldrig hört henne så bra, med så säker behärskning av sina uttrycksmedel.
Den här sensuella förtrollningen började sakta ge vika under det halvtimmeslånga programmet, och vid den följande nattinén på teatern Narren försvann den helt. Vad som blev kvar var trött rutin dold bakom en hurtig grimas, ett försök att ge gamla inkörda vändningar en illusion av att vara nyskapade, levande.
Känslan av att vandra i ett vaxkabinett förstärktes under nattinén genom att rapporten mellan sångerskan och den ackompanjerande pianisten, Göran Lindberg, inte var tillfredsställande. Medhavda trumslagaren John Poole, gjorde däremot förmodligen vad Anita O’Day väntade av honom. Som tredje man i trion gjorde Sture Nordin en som vanligt kompetent insats.
Helhetsintrycket av sångerskan blir att hon är en mycket skicklig men ojämn artist; ännu med en framskjuten position bland jazzsångerskorna. Frågan är hur länge till. Varken förra sommarens eller årets gästspel visar i varje fall några tecken på konstnärlig utveckling.

Ray Charles

James Clay och David Newman stod för de friskaste inslagen i Ray Charles orkester.

Förhandsrapporterna om Ray Charles besök var inte så goda. Både i Köpenhamn och vid den svenska folkparkspremiären i Gävle hade bandet låtit risigt till förskräckelse och programmet överhuvud beskrevs som en blek kopia av Ray Charles-besöket för två år sen.
Gröna Lund-framträdandet den 30 juli motsade delvis dessa rapporter. Utan att vara helt bra, lät bandet mer samlat. David Newman blåste inte bara sitt gamla solo utan även en del nytt och den andre tenoristen, nykomlingen James Clay, stod för en del friska bidrag. Den nya upplagan av The Raelettes var för all del mindre övertygande än den gamla. Repertoaren var däremot i stort sett densamma, liksom Ray Charles själv.
Vad som framför allt präglade hela framträdandet var en viss trötthet och håglöshet. Bakgrunden är förmodligen ett för hårt turnerande i England strax före Sverigebesöket. Gruppen var helt enkelt utarbetad. Man får hoppas att den inte inverkade alltför mycket på Ray Charles stora dragkraft på publiken; den lär ha varit bland de talrikaste under sommaren på Gröna Lund.

Bertil Sundin

Mark Murphy

Den tredje sejouren i Stockholm för Mark Murphy — denna gång som attraktion på Gröna Lund — befäste ytterligare den uppmärksammade unge sångarens ställning som en av de främst i sin genre. Någon estradpersonlighet kan man ännu inte kalla Mark Murphy, de få gester han håller sig med verkar nästan helt mekaniska. Ändå har vi sett rätt fina exempel på hur han lyckats skapa en hållbar och stimulerande kontakt med publiken. Det gäller speciellt de intima midnattföreställningarna på teater Narren. Murphy är nämligen en spännande artist, inte bara därför att han arbetar med sin korta, rätt sträva stämma på ett utpräglat ekvilibristiskt sätt, utan framför allt därför att han uppnår starka effekter rent emotionellt med sitt intelligenta ganska osentimentala artisteri — ofta efter välkända instrumentala förebilder.
Den engelska komptrion, som backade upp Mark Murphy på Gröna Lund, bestod av kompetenta men anonyma musiker. De kunde sina roller förträffligt men efterlämnade ingen annan tillfredsställelse hos lyssnaren.

Lennart Östberg

Alice Babs

Ett jubileum kunde Alice Babs i år fira då hon den 11 augusti inledde ett 7 dagars engagemang på Gröna Lunds utomhusscen, mer uppskattat än någonsin: det är tjugonde säsongen som hon dragit fullt med folk till Tivoli. Hon var inte mer än 16 år när hon första gången sjöng »Swing It Magistern» där (den låten sjöng hon dess bättre inte i år). Den gången såg publiken henne nog som »jazzsångerska», men sedan dess har ju som bekant både Dalice Babs och jazzbegreppet förändrats en del.
Att Alice Babs idag är en driven artist i världsklass är det emellertid ingen tvekan om. Årets program, prydligt inramat av Carl-Henrik Norins orkester och Bengt Hallbergs trio, sträckte sig från svenska och franska visor till Beatles »Can’t Buy Me Love», som hon förresten gjorde mycket bra. Ur jazzsynpunkt var det intressantaste Oscar Brown Jr:s »Brown Baby» och John Lewis sköna ballad »If I Were Eve». Den senare låg fint till för henne, medan den förras raspatos av naturliga skäl blektes en del. Dessbättre slapp man också irriteras av de missriktat hurtiga gospelvarianter som drog ned hennes program i fjol.

Arvid Vest

Glenn Miller Music

Miller-bandets välsjungande och roliga sångkvintett — fr. v. Tommy Traynor, Ronald Brandvik, Paula Kelly, Bill Goodman, Hal Dickinson.

Av alla de storband som fanns omkring 1940 har Glenn Millers orkester varit mer framgångsrik än de flesta — dess musik är populär och levande ännu tjugo år efter kapellmästarens död. Många har genom åren arbetat på att hålla stilen kvar, och det finns f. n. åtminstone två »Glenn Miller-orkestrar» igång i USA. Den ena är sanktionerad av Millers änka och leds av Ray McKinley, den andra är den som vi kunde höra runtom i landet under augusti, ledd av Millers gamla stjärntenorist Tex Beneke.
Vi som är gamla nog att ha upplevt Millers skivor och filmer på 40-talet hade kanske speciell behållning av Benekes band, men en så skicklig och elegant orkester borde vara tilltalande att höra för vem som helst. Stilen följde tämligen troget i Millers spår, och repertoaren bestod mest av de gamla paradnumren — »At last», »String of pearls», »In the mood», »Tuxedo Junction» etc. Arrangemangen hade moderniserats — det gällde främst harmoniseringen som på sina håll använde klanger med fem eller sex toner där Miller hade tre à fyra — men helhetsintrycket var detsamma. De fåtaliga, nya nummer som fanns i mappen hade utformats i den vanliga stilen med mjukt sordinerat brass och klarinettledd saxsektion.
Solistiskt sett bjöd orkestern inte på några märkvärdigheter. Tex spelade lite tenor i samma avspänt lediga stil som hos Miller för 20 år sedan, den andra tenoristen Ronald Brandvik fick också framträda en del, och korta inpass gjordes av alla trumpetarna — man minns bl. a. Laroon Holts solo i »Take the A-train». Men orkesterns styrka låg definitivt i ensemblespelet, och det är klart att det snarare var ett dansband än en jazzgrupp.
Ett speciellt glädjeämne var sångkvartetten The Modernaires, som klingade rent och homogent och framträdde med humor och finess. Dagspressen var ganska kritisk mot kvartettens prestationer, men jag tycker inte det finns anledning till några invändningar.
En skribent i en kvällstidning skrev i förväg att han inte tänkte höra Benekes orkester — »för en kopia kan aldrig mäta sig med originalet». För all del, det kan man väl tycka. Men med den snorkiga inställningen måste skribenten ofta lura sig själv. T. ex. den här gången när han missade en stunds kompetent, trivsam musikunderhållning. Sådan borde väl alltid ha sitt värde.

Rolf Dahlgren

Josh White

Josh White på Gröna Lund hör traditionsenligt till bilden av den svenska sommaren. Förra året introducerade han två av sina fyra barn, Beverly och Josh Jr, som bägge föreföll löftesrika men ännu på ett ganska vagt sätt.
I år hindrade sjukdom Josh Sr att besöka Sverige och familjen representerades i stället av Jr.
Och för honom, föreställer man sig, måtte detta i rätt hög grad varit en situation på gott och ont. Han saknade faderns stöd, kunskap och stora good will; men å andra sidan behövde han knappast vänta sig några jämförelser; han var mindre trygg men friare.
Och klokt nog hade Josh Jr valt en, så långt genren tillät, personlig repertoar och i sitt framförande närmast underströk han de kvaliteter som skilde honom från fadern. Josh Jr satsade hårt på tempo och vitalitet, men var däremot mindre säker i den svåra konsten att långsamt bygga upp en spänning eller att genom nyanseringar och fördrivningar skapa mångtydighet åt en musikalisk karaktär.
Han assisterades på ett utomordentligt sätt av basisten Sture Nordin.

Svante Foerster