Förra månadens rapport från Göteborg gick i optimismens och jazzoffensivens tecken. Tyvärr måste vi tala om defensiv den här gången. För att hålla ställningarna har stadens jazzkrog Don Pedro måst återgå till enkvällsjazz igen, på måndagar. Det beslutet fattades i slutet av november sedan ledningen för VARA-bolaget som driver restaurangen tagit del av besöksfrekvensen för de senaste sex veckorna. I september var läget gott, men sedan har det gått sämre trots musiker som Eje Thelin, Lars Gullin och Leo Wright.
Man kanske kan kritisera de ansvariga för att de ger tappt redan innan verksamheten klarat portföret som ju alltid är trångt. Men man menar att det inte längre vore försvarligt att driva verksamheten under dessa förhållanden.
Många har ropat efter ett jazzställe i Göteborg men när någon äntligen chansar på ett sådant uteblir publiken. Kanske stan trots allt är »jazzdöd» som den kallats tidigare. Nu hoppas man emellertid kunna komplettera måndagsjazzen med turnéer till de större västsvenska städerna en del dagar i veckan.

Mest jazzsolister

Archie Shepp avlöste Bernt Rosengren de sista dagarna i oktober. Om honom har tidigare skrivits i OJ i samband med hans insatser i New York Contemporary Five. Här skall bara tilläggas att det faktiskt var mer givande att höra honom som heltidssolist tillsammans med rytmsektion. Det var spännande och roliga kvällar, då den trygge Shepp stod på estraden i sin kufiska mössa.
Den 6 november var det Europapremiär på Don Pedro då Dizzy Gillespies förre altsaxofonist Leo Wright kom till Göteborg. Wright har varit i Europa tidigare, då tillsammans med Dizzy och JATP. Premiärkvällen blev mycket lyckad med en spelglad och trivsam artist som t. o. m. gick omkring bland gästerna och hälsade välkommen i hand. Att Wrights idol är Charlie Parker är ingen nyhet, men han har en attack och intensitet som ger honom en egen personlighet. Något så påtagligt Parker-fraseri, som t. ex. Sonny Stitt ofta brukar, finns inte hos Wright. Dizzy lär ha kallat Leo för »den äldste av de unga jazzmusikerna» och det ligger mycket i det.
Efter Göteborgsbesöket for Leo Wright till Bergen men återvände den 19 november för ett framträdande i Trumpeten, som direktsändes från Göteborgsstudion.
Rolf Billberg kom därnäst, ingen ny bekantskap för den göteborgska jazzpubliken, men han är alltid angenäm att lyssna till med sitt eleganta och linjesköna spel.

Kort visit av Garner

Samma kväll Trumpeten sändes från Göteborg invaderades stan av känt jazzfolk. Orsaken var dels Trumpetens medverkande, dels också Erroll Garners ankomst till Göteborg för ett TV-program som Lasse Sarri skulle göra dagen därpå. På en presskonferens på Park Avenue fanns således Erroll Garner, Leo Wright, Dexter Gordon (som började ett fyra dagars engagemang på Don Pedro just då), Nisse Lindberg och Lasse Werner (vilka deltog i en diskussion i TV-Trumpeten), Simon Brehm, som pratade i programmet, samt Leif Asp, som just anlänt med Knäppuppensemblen för att repetera musicalen »La grosse vals», som nu haft premiär i Göteborg.
Det var Erroll Garners första besök i Sverige. Han var en glad och sprallig liten man, som obesvärad satt i kretsen av musiker och pressmän och svarade på frågor, inte särskilt utförligt, och grinade upp sig mot fotograferna. Han kom från en framgångsrik turné i England, dit han skulle återvända för ytterligare ett par veckor.
Han skämtade mest bort frågorna varför han var så dyr att ingen i Sverige kunde engagera honom för konserter. »Dom vill kanske inte ha mej» eller: — »Fråga min manager»…
Sin egen flygel hade han inte med sig, men han sade att han gärna ville ha det om det fanns möjlighet. Helt omöjligt att det skulle bli en Sverige-turné är det väl inte, trodde han.

TV-konserten i februari

Han har nyligen skrivit sin första filmmusik, kompositioner till den kommande »A New Kind of Love», på svenska skall den heta »Ett nytt sätt att älska». Filmen pressvisades f. ö. i Göteborg vid det här tillfället men inte var det några märkvärdigheter den gode Garner skapat. Filmen inbjöd dock inte till några storverk, det kanske redan nu kan avslöjas.
Svensk jazz känner han inte till så mycket. Han har hört en del skivor i Amerika. Och så har han träffat Åke Hasselgård.
Onsdagen den 20 november spelade han och hans kompmusiker Kelly Martin trummor och Eddie Calhoun bas in en halvtimmas TV-konsert som skall sändas först lördagen den 18 februari nästa år.
Garner, sittande på två delar göteborgska telefonkataloger för att nå rätta tangenthöjden, spelade upp en provkarta av sina broderier på jazzens standardmelodier, »Where Or When», »Thanks For The Memory» och nya som »One Note Samba» etc. Det blir säkert ett program för alla läger av jazzvänner — och andra också för den delen.

Dexter — one more time

Dexter Gordon börjar bli hemtam i Göteborg nu. Hans fyradagarsbesök med början den 20 november var hans fjärde visit. Men folk drar han och undra på det: hans jazz går hem direkt, den obändiga kraften och intensiteten i hans spel slår ner på åhörarna och lämnar inte någon oberörd. Hans förkrossande auktoritet och virila ton blir musik som suveränt står över alla diskussioner om vad som är jazz i dag.
Tubby Hayes som enligt planerna skulle inlett sitt svenska gästspel på Don Pedro den 13 november kom inte. Istället hade den amerikanske trumpetaren Kenny Dorham europeisk debut onsdagen den 27 november.

Kenny Dorham

kom en dag försent till Göteborg beroende på diverse flygtrassel. Men när han väl anlänt tycktes han trivas bra med göteborgskompet redan första kvällen och det bjöds en hel del vackert trumpetspel, framförallt en rad fina balladtolkningar. Han har ett stort register och en tonal säkerhet som imponerar. Kenny Dorham är en verkligt smakfull jazzartist. Efter Göteborg blir det gästspel i Köpenhamn, Stockholm, Oslo, Bergen och Berlin.