1981 TOG ROSE MC DOWALL och Jill Bryson bandnamnet Strawberry Switchblade från ett Postcard Records-fanzine och började göra söt elektronisk pop med gothfrisyrer och prickiga klänningar. Samma år träffade Neil Tennant och Chris Lowe varandra och bildade Pet Shop Boys. 1985 släppte de sin första singel ”West End Girls” och fick den första i en oändlig rad hits.

1989 föddes Rosanna Jirebeck och Isabelle Erkendal. Sexton år senare ser Rosanna sjukt sur ut i bakgrunden samtidigt som Isabelle i tjock kajal sjunger ”I’ve seen you look at strangers too many times”. Båda har stora silverhjälmar på sig, de kallar sig för West End Girls och har just släppt videon till sin cover av Pet Shop Boys ”Domino Dancing”, första smakprovet från ett helt album bestående av Pet Shop Boys-låtar.

I slutet av september 2005 är West End Girls hemsida hyfsat funktionsduglig och det har börjat droppa in en del kommentarer i deras gästbok. Hälsningar från barndomskompisar som hört dem i radio blandas med hardcore Pet Shop Boys-fans som kissar på sig av rättfärdighet och tycker att West End Girls förstört ett stycke musikhistoria. Den tjugonionde september händer något som Isabelle en månad senare beskriver för mig som ”något av det största i våra liv, helt sjukt”. Neil Tennant besöker gästboken och ger sin välsignelse.
— Interesting I must say, skriver han. Chris likes it a lot.
— Very ’Strawberry Switchblade’ I said, actually, inflikar Chris Lowe några minuter senare.
— De vet att vi finns, säger Isabelle, och Rosanna nickar. Ett lätt fanatiskt drag i deras ögon har smittat av sig på mig efter att vi ägnat en liten stund åt att försäkra varandra om att vi alla faktiskt älskar de åldrande britterna i struthattar. En viss känsla av samhörighet har infunnit sig till slut.
De är annars inte de lättaste och glättigaste sextonåriga tjejer jag träffat i mitt liv. Om man säger så. Innan vår träff mötte jag dem i en radiostudio där de satt och väntade på att flippa eller floppa låtar i direktsändning. Truliga i en soffa, båda i samma vinröda stålhättade Dr. Martens som de bär i ”Domino Dancing”-videon.
— Så, försökte jag bryta isen, ska det bli roligt att bedöma låtar? Isabelle stirrade ner i marken.
— Nja. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag gillar inte någon ny musik över huvud taget, så det blir väl svårt.
— Man gillar det man lyssnar till som liten. Man känner igen sig i det man vuxit upp med, säger Isabelle.

Det tar inte särskilt många minuter för mig att inse att vad jag har att göra med är två tvättäkta tonåriga syntrockister. Isabelles pappa är med i svenska syntbandet Mobile Homes, och har omgivit sin dotter med elektronisk musik sedan hon var bebis. Isabelle och Rosanna dansade till Depeche Mode och sjöng låtsasengelska till Pet Shop Boys-hits i blöjåldern.
— Synt är bra. Jag gillar inte rap och r’n’b. Det tycker jag är skit, säger Isabelle. Det finns ju självklart dåliga syntband också. Alla som spelar synt är inte bra, det är ju omöjligt, då skulle det finnas alldeles för mycket synt. Jag ska inte klaga för mycket, suckar Isabelle och skakar uppgivet på huvudet.
— Men om folk tycker att band som Melody Club och Bodies Without Organs är synt, då är det fel. Helt klart.

Isabelle Erkendal var tidigare med i Peaches, barnduon som är mest kända för hiten ”Rosa helikopter”, bubbligt gulligt grisskär i hela sin tematik. West End Girls däremot har stulit detaljer till sin image från mästarna, Neil och Chris, och resultatet är ett sorts stiliserat Pet Shop Boys som känns ganska hårt och kyligt i sin framtoning. Det är långt ifrån Peaches, och långt ifrån A-Teens. En lösryckt hund som från ”I Don’t Know What You Want But I Can’t Give It Anymore”-videon. Rosannas ansiktsuttryck, en nervös flickversion av Chris buttra integritet. Silverhjälmarna.
— Vi har strutar också. Det finns bilder med röda strutar. Och svarta strutar, och röda dräkter. Pet Shop Boys hade ju orange dräkter i ”Can You Forgive Her”-videon, vi har röda som är nästan likadana.
Hur många olika hjälmar har ni?
— Blå, röda, silverfärgade och randiga. Än så länge.
Både Pet Shop Boys och Kraftwerk har använt sin stil, sin visuella framtoning, för att mystifiera bandet. Göra det mer…
— Konstigt. Ja. Hade Kraftwerk sett helt vanliga ut hade folk trott att de var dumma i huvudet. Det de gör är ju egentligen bara ljud, liksom.
Istället blev det mer som en föreställning.
— Folk visste inte riktigt hur de skulle bete sig när de såg dem, när de använde skyltdockor som artister. Man vet inte vem personen därinne är egentligen, bakom ytan, och det är det som gör det mystiskt och intressant.

Pet Shop Boys är förmodligen ett av väldigt få stora band där en ”teens”-version faktiskt fungerar. Ett band som alltid lekt och retats med kommersialismen och som aldrig varit särskilt svårt. West End Girls passar in i deras musikaliska estetik och mytologi som en liten pusselbit. Neil och Chris själva ägnade 2005 åt att komponera ett häpnadsväckande introvert retrospektivt soundtrack till stumfilmen Pansarkryssaren Potemkin. Väldigt Pet Shop Boys. Att två tjuriga små synthare exakt samtidigt i ett helt annat sammanhang gör tuggummiversioner av deras låtar är också väldigt Pet Shop Boys. Att Chris Lowe besöker deras gästbok och torrt intresserat jämför dem med Strawberry Switchblade är så Pet Shop Boys att världen nästan imploderar.