PIXIES
Trompe le monde
4AD Records CAD 1014, CD (MNW/MD)
5/5

Kan detta band göra en dålig platta??? Jag börjar tvivla. 1988 dök amerikanska Pixies upp med mini-LP:n ”Come on Pilgrim” och LP:n ”Surfer Rosa”. Redan då var de nya, spännande och fräscha. Sedan fortsatte de med ”Doolittle”, en platta som för alltid har en speciell plats i min skivsamling. Kunde de verkligen göra en till platta i klass med den? Visst, ingen konst! ”Bossanova” kom som en chock. Den var så fantastiskt bra att det nästan var larvigt. I detta skeda började jag och Magnus allvarligt diskutera om vi överhuvudtaget ville höra någon mer Pixies-platta, det kunde ju liksom bara bli sämre. Men inte, även om ”Trompe le monde” inte är bättre än ”Bossanova” är den i alla fall lika bra. Den öppnar stolt med huvudet högt i titelspåret som är en direkt fortsättning på förra plattans ”Cecilia Ann”. Sedan blir det ös! ”Planet of Sound” och ”Alec Eiffel” dundrar förbi likt ett godståg. Aldrig har Pixies låtit så här tungt. När fjärde spåret ”The Sad Punk” drar igång ligger svarte Frans och hans vänner mycket nära hardcore, både i tempo och tyngd. Mary-Chain covern ”Head On” kommer som ett välbehövligt lufthål innan manglet tar vid igen. Observera att trots allt larm ligger ändå det typiska, magiska Pixies-skimret i bakgrunden på alla spår. Min personliga favorit på plattan är ”Palace of the Brine” som är denna plattas ”Velouria”. Efter 13 låtar av tyngd och kompromisslöshet avslutas plattan med de vackra ”Motorway to Roswell” och ”The Navajo Know”. Med huvudet högt lämnar Pixies oss för den här gången. Ingen skivsamling blir komplett förrän deras samlade verk står uppradade där.