Allt var inte lera i Roskilde, men inte långt ifrån. Tält som flöt, tält som flög och tält som höll (mitt nyinköpta!) om vartannat. Men låt oss börja från början.

Jag och mitt sällskap kom till Roskilde-festivalens campingområde runt 04.30 på torsdagsmorgonen efter att ha luffat ner via bil, färja, buss och till fots. Lagom utmattade slog vi upp mitt nyinköpta super-duper-tält på knappt två timmar med hjälp av Wim, en förvuxen pojkscout från Holland. När tältet var rest somnade vi strax och vaknade upp i värmen väl utvilade. Efter en del inköpsbestyr började kvällen närma sig och humöret var på topp. 17.30 öppnade Union Carbide Productions festivalen på den gröna scenen. Det var ett fruktansvärt drag från början och Ebbots unika scenrörelser gjorde sig mycket bra på en stor scen. Union Carbide behärskade den fullständigt. Tyvärr var inte ljudet det bästa så här i början av festivalen. Nästa band av intresse var The Charlatans som fortfarande inte gör sig bättre på scen än Linköpings Blåsarsymfoniker. Nej, det som jag kommer att minnas och glädjas mest över den första kvällen är jazztältet. När man än kom dit var det samma goda stämning. Gemytligt, vänskapligt, svängigt, svettigt och många, mycket trevliga människor. Jazztältet återvände jag till många gånger under festivalen. Fredagen inleddes för mig med Buffalo Tom från USA på blå scenen. Deras Hüsker Dü influerade gitarrock är onekligen medryckande, men inte till den grad att man bränner sulor så här tidigt på dagen. Inte blev det bättre när Lush äntrade samma scen ett par timmar efteråt. Sövande tråkigt och absolut ingen livemusik. Däremot kan man ju hålla för öronen och titta. Gå därifrån gick däremot inte, för vid det här laget hade Roskildemonsunen börjat tömma sina näst intill outtömliga förråd av vatten. När Lush spelat de sista extranumren lugnade det i alla ner sig så pass att man kunde börja gå runt på festivalsområdet och titta. Bara det är ett nöje i sig.
Några timmar senare gick vi bort mot största scenen, den oranga. Där hade redan Debbie Harry avverkat sin show utan vår vetskap. Däremot fick vi nu se Sisters of Mercy som även de blivit tidigarelagda. Det är en tung repetoar systrarna turnerar runt med och det är svårt att inte bli imponerad över hur väl låtarna sitter både hos bandet och hos mig. Det är nästan nostalgi när man hör de äldre låtarna med de nya, tunga arrangemangen. Mer eller mindre av misstag hamnade jag vid den blå scenen igen. Där spelade 90-talets band, Jesus Jones. Jag måste erkänna att mina förväntningar inte var så högt ställda, men det tog inte många sekunder innan jag hoppade, dansade och sjöng till Jesus Jones entusiastiska musik, och jag slutade inte förrän sista ackordet tonat ut. Absolut det bästa bandet på festivalen. (Då missade jag visserligen Ned’s Atomic Dustbin som ifrån mitt tält lät fruktansvärt bra.)
Vem skulle klara den otacksamma rollen att spela efter Jesus Jones om inte Iggy Pop. Utan minsta tecken på ålderskrämpor for han runt på scenen som bara Iggy kan. Hit efter hit avverkades medan regnet strilade ner, och sjön framför scenen blev bara större och större…
På det öppna campingområdet var det storm. Regnet öste ner och Roskilde blev mer och mer likt Pakistan i våras. Jag sov dock torrt i mitt tält, vilket jag tackar Wim och tältfabrikören för. På lördag morgon såg campingen ut som ett slagfält (klar underdrift!), vilket inte hindrade mig från att vada bort till det spännande blå tältet igen. Finlands pophjältar Poverty Stinks spelade där upp sina sextiotalsinfluerade nonsensmelodier och jag blev så löjligt upphetsad att jag rusade och köpte LP:n ”Gargle Blaster” så fort jag kom hem. Det visade sig vara ett bra köp för mer än hälften av direkta hits. På Hultsfredsfestivalens var de ett av de givna banden för mig och jag blev inte besviken där heller. Praktiskt taget hela kvällen tillbringade jag i jazztältet med ett par små utstickare som undantag. Bland annat till Henning Stark som lär vara stor i Danmark. Det var tack vare en väldigt full dansk som jag hamnade där, men jag blev inte besviken. Mycket kompetent och bra. Han kan gå väl hem i Sverige också. På grund av ett olyckligt tillbud tvingades jag och mina vänner åka hem tidigt på söndagskvällen. Men mätta som vi var på musik, öl och lera så kändas det inte som någon större uppoffring. Dessutom hade vi ju Hultsfredsfestivalen kvar.