I brittisk musikpress har under det senaste året uttrycket “Blame it on Northside” figurerat. Med det menades att man kunde skylla såväl böldpest, skatter, acne som allmänt dåliga dagar på Manchesterbandet. Efter årets Dalarock förstår jag plötslig allting, och eftersom just Northside var där låter jag dem bära hundhuvudet för festivalens verkliga gissel. Den olidliga hettan! “Huga” säger nu alla Roskildesimmare, “har han verkligen mage att klaga på värme?”. Ja, faktiskt. När du vaknar på lördagsmorgonen med alldeles för litet huvud och en mun som får Nevadaöknen att likna tropisk regnskog, och du märker att temperaturen börjar krypa upp mot sisådär 132 grader, så börjar man så smått undra vem sjutton som är ansvarig för sommarfestivalens väder. Och hur ska det bli i Hultsfred??? Dalarocken är hursomhelst en alldeles utmärkt arrangerad tillställning, med Stefan Arnesson i spetsen för ledningen. Utbudet är, precis som en bra festival ska vara, en gigantisk karamellpåse med något gott för alla smaker. Wilmer X, Holger Danske, In The Colonnades, Kitchens of Distinction trängdes i år med Just D, Reptile Smile, Milltown Brothers, Di Leva m.m. Eftersom jag vid det här laget blivit en mycket bortskämd och sparsmakad festivalsbesökare, riktade jag redan från början in mig på ett litet antal band jag ville spana in lite extra.
Ska man börja underst i högen blir det tyvärr med nämnda Northside. Visst är “Let’s Take a Trip” trots den fåniga texten en utomordentligt kul låt, men denna gång var det inte mycket som fungerade. Massor med rök och ljus bakifrån resulterade i några skuggor som halvsjabblade sig igenom sin repetoar. Nej, desto roligare då att Kitchens of Distinction befäste det goda rykte de fick efter sitt Sverigebesök häromåret. Jag har alltid tyckt att deras hypnotiska gitarrpop fungerar bättre live än på skiva, och med inramning av en sällsynt vacker sommarkväll blev konserten stundom magisk. Tyvärr måste jag i sammanhanget skicka en känga till de som ansvarar för senaste plattan här i landet, och som strulat på ett nästan oförskämt sätt. Bättring tack!
Det band som jag hade störst förväntningar på var Milltown Brothers, och trots gruset i mina röda ögon och dammet i mina grå lungor, tyckte jag de stod för en av festivalens riktiga höjdpunkter. Deras material är lite ojämnt, men i t ex “Apple Green” och “Which Way Should I Jump” låter de ana en storhet av sällsynt slag. Det ska bli kul att följa dem framöver.
Då och då besökte jag den lite undanskymda tredje scenen, och fick där bl a se några av mina (och NKoK:s) absoluta favoriter, This Perfect Day och Cod Lovers göra lysande framträdanden. T.P.D är ett ohyggligt starkt band och har i princip hur stor potential som helst. Cod Lovers har under det senaste året spelat nästan oavbrutet till följd av det stora intresset kring deras debutalbum “French Plums”, och har de senaste månaderna gått framåt med stormsteg. När ska Klang & Gelikar fatta att detta är den sanna nya svensk popen?
När det gäller svensk rock kan man inte längre på något sätt komma förbi Psychotic Youth. De har blivit en vidunderlig tröskmaskin av råös, och ett av de tätaste band jag överhuvudtaget känner till. När dessutom Nix Nomad hoppar in och Hurriganes-toner plötsligt ekar över Dalarna, går det nästan rysningar över ryggen, trots hettan. P.Y.:s LP är klar och resultatet ska kunna höras någon gång i November. Världen väntar andäktigt.
Jag har en liten svag punkt någonstans i hjärtats vänsterkammare som klappar lite extra för band som In The Colonnades. Nu passar de väl i ärlighetens namn bättre på en rökig, bökig och stökig mörk klubb en tidig söndagsmorgon, än en solig fredagseftermiddag i moder naturs sköte, och med en mer än lovligt påstruken sångare fick de väl inte riktigt till det. (Läs mer om dem i artikeln i detta nummer!)
Det var lite synd att planerna på ett riktigt stort namn inte gick i lås; såväl Pixies som Motörhead hade valt att spela på andra platser, och därför gick nu budet som toppattraktion till Thåström/Sator, men hur bra det än är (för bra är det) tyckte jag att just det där lilla extra fattades. Med ett riktigt elefantnamn adderat till ett program som detta års, kommer Dala-rock tveklöst i fortsättningen räknas som en av de absolut mest intressanta skandinaviska festivalerna!