De har bubblat till både Tracks och Svensktoppen. De har fått idel lovord för sin debut-LP och de har medverkat i familjeprogrammet Dabrowski i TV. New Kind of Kick har träffat gruppen som har framtiden för sig.

1984 spelade ett band vid namn Andrea Doria ihop i Örnsköldsvik. De spelade ute relativt mycket och 1985 medverkade de på en samlings-LP med tre låtar. I den här gruppen, som bestod av fem tjejer, ingick bla systrarna Incka och Lotti Ullén samt Linda Lindmark. Bandet splittrades och Linda flyttade till Göteborg 1986, men redan året därpå följde systrarna Ullén efter. Dels för att det var en trevlig stad, men mest för att de ville spela. Musiken var det de verkligen kände för. En fd Örnsköldsviksbo, Erica Granström, fick sätta sig bakom trummorna och nu letade man bara efter en bra gitarrist. Henrik Andersson, som nyligen flyttat till Göteborg från Örebro, sökte som gitarrist till ”Alias” där en av de drivande männen bakom Nonstop är med, nämligen Jönsson (bla ”Attentat”). Henrik testade aldrig för ”Alias”, däremot rekommenderades William att ta med honom. ”Han passar er”, påstod Jönsson. Och det gjorde verkligen Henrik. När jag frågar om det inte varit naturligare att ta med ännu en tjej i bandet svarar tjejerna med en mun: ”Nej, absolut inte!” Erica förklarar: ”Det spelade ingen roll om det var en tjej eller en kille. Det var en tjej som provade också, men det var en bra gitarrist vi ville ha.” ”Och det finns inga bra tjejer”, fyller Henrik i med ett skratt. Det tar dock inte lång stund innan han tar tillbaka det för att överleva hemfärden i turnébussen.

Nonstop och WEA

Samarbetet med Nonstop var helt naturligt eftersom tjejerna hjälpt till och jobbat med musikföreningens arrangemang. Så när de spelade in en demo gick de upp till kompisarna på Nonstop, och de tyckte att det lät bra. William fick spela in en singel som snart är nära nog en klassiker. Strawberry Boy förenar inte bara strålande pop och lysande text, över den skimrar också en mantel av magi och hit-känsla. En hit-känsla som för övrigt går som en röd tråd genom samtliga Williams verk.
Nonstop har nyligen inlett ett samarbete med WEA Metronome och då kan man undra vad Nonstops största band William tycker om det? ”Det är bra”, säger Erica. ”Det är precis samma människor och vi har samma kontakt med dem nu som vi alltid haft.”
WEA är ju ett stort kommersiellt bolag. Ser då bandet några faror i det eller innebär det bara fördelar i och med större resurser, och som följd av det en bättre lansering av William och andra Nonstopband?
”WEA är ett stort bolag, men de är jävligt bra. Bra människor osv”, förklarar Henrik. ”Våra kontakter med större bolag innan har väl inte varit så förtroendeingivande. Det är få stora bolag som jobbar seriöst, men på WEA är det jävligt bra. De är eldsjälar även om de jobbar kommersiellt”, fortsätter han. ”Ekonomiskt ger de oss en möjlighet att vara kvar på Nonstop framförallt. Det hade vi nog inte kunnat vara annars”, tror Incka.
TV, radio och press, alla har varit positiva och intresserade av William. Sedan LP:n kom för ett år sedan har det gått ganska fort. Är då denna Göteborgsbaserade Örnsköldsviksgrupp redo att kliva in i folkhemmet och bli ”riktiga kändisar”?
”Det har liksom inte gått så fort, tycker jag. Vi har ju trots allt haft de här tre åren då vi harvat i replokalen”, svarar Incka. ”Vi har haft flyt, men det har aldrig glidit oss ur händerna. Det har bara varit en naturlig händelseutveckling”, tycker Henrik.

Helgerna, nätterna & kärleken

”Möt mina ögon och säg ingenting nu
Här står jag bara och väntar på dig
Du får va’ smutsig och alldeles påklädd
här står jag bara och väntar på dig”

En anledning till att det gått så bra är Inckas stora textförfattartalang. Det är ingen stor överdrift att påstå att hälften av spänningen i Williams musik ligger i texterna. Dessa jordnära vardagsbetraktelser beskriver precis hur du och jag tänker sådana där helt vanliga dagar som det finns så gott om. Även om de allra flesta texterna handlar om relationerna mellan pojken och flickan så blir det aldrig banalt, utan glöden och äktheten smälter även det hårdaste hjärta. Att fullkomligt ”trilla in” i texterna och förälska sig i dem är inte svårt. Efter nästan ett års ihärdigt lyssnande på Williams självbetitlade debut-LP kan jag inte annat än medge att det är den skiva som betytt mest för mig under 1990. Jag frågar Incka vad det är som inspirerar henne att skriva de här texterna och när hon svarar svävar hon litet på målet.
”Jaa… Helgerna och nätterna… Näe, men… Kärleken… Näe, men det är… Jaa… Det är som en kanal, en dagbok, eller vad som helst. Jag har alltid uttryckt mig i ord. Länge. Det är liksom inget nytt för mig. Ett naturligt sätt och det är hemskt roligt att få göra det i en grupp”, berättar hon.
När jag frågar om hon någonsin funderat på att skriva på engelska möts jag av en lång tystnad innan svaret kommer.
”Näe, jag tycker inte det känns rätt att göra det. Inte så länge jag pratar svenska till vardags…”, förklarar hon.
”Men när Incka börjar prata ryska, då…”, skojar Lotti.

William hela veckan lång

”Och det är ganska tur att det inte är Måndag varje dag.”

På baksidan av Strawberry boy fick vi Tisdag. Vänder man på deras andra singel Genom din mun, som för övrigt var stor Bommen-favorit, så hittar man Lördag. Söndag och Måndag får sitt på LP:n. När kommer resten av veckan?
”Vi jobbar på det”, säger Erica. ”Det kommer som en maxiskiva, William hela veckan lång”, skojar Henrik. ”På nästa LP blir det i alla fall säkert två”, avslöjar Incka. ”Det ska bli en hel vecka och kanske en extra lång vecka. En dag till. Blädag”, fortsätter hon. ”Fydag eller Ojdag”, föreslår Erica. ”Dagen efter”, bidrar jag med och vi får väl se vad Incka bestämmer sig för.
Namnet ”William” undrar man kanske varifrån det kommer. Enligt dem själva är det taget helt ur luften, utan någon som helst historia bakom det. De lovar dock att de någon gång ska hitta på en bra historia som de kan berätta för alla nyfikna journalister.

Se på TV

”Jag ser, jag ser gärna på TV
Jag ser gärna på fotboll
Bara du är med och ser
För då ser jag hela himlen
Jag ser universum
bara du är med och ser.”

Förra årets största planeringsmiss i särklass är att släppa Se på TV som singel först efter fotbolls-VM. Med rätta har Nonstop också fått höra det från flera håll. Hade den kommit ut innan skulle Radioproducenterna inte kunnat undvika att göra den till signaturmelodi och hit av det större slaget. Den version som nu är släppt på singel skiljer sig väsentligt från LP-versionen. Ett riktigt danskomp har tillkommit och jag undrar om de vill bli spelade på landets discotek nu?
”Det vore kul”, tycker Erica. ”Det beror ju på om folk vill dansa till oss”, säger Incka. ”Vi spelade ju in den på nytt därför att vi spelar den så här live. Vi ville att det skulle stämma överens, live-versionen och på platta”, berättar Lotti. ”I och med att det är en bra låt ville vi ändå göra den lite mer som den egentligen låter”, fortsätter Henrik. ”Vi gjorde Se på TV praktiskt taget i studion. Det var väl den låten vi inte hade riktigt grepp om när vi spelade in den. Det blev mycket producenten och lite oss i den”, förklarar han.
När jag frågar Incka varför hon ändrat på texten i slutet av låten ser Erica ut som ett stort frågetecken. Hon har inte märkt någon skillnad. Incka förklarar: ”Jag var helt enkelt inte nöjd med det jag sjöng. Jag skrev texten dagen innan vi spelade in den. Senare tyckte jag att de kanske passade med lite mer fotbollar och så…”

Konstig musik

William tycker att det är för mycket Stockholm som dominerar i svenskt musikliv även om det inte är där de står för den bästa musiken. Henrik tycker att det är för mycket ”showbiz” och att de flesta sneglar på varandra och inte kan göra någonting själva.
”Visst fan var Orup bra i början, men nu när det går tio Orup på varje Orup!”, suckar han. ”Ett tag var det ju inte speciellt populärt att sjunga på svenska, men nu gör alla det bara för att det ska vara så”, klagar Lotti. ”Det är lite bättre än för några år sedan i alla fall. Det börjar röra sig i det här mellanskiktet som vi funnits i väldigt länge”, tycker Incka. ”Ett tag fanns inget mellanskikt. Det var antingen källarband eller mega. Det har börjat hända lite”, fastslår hon.
Varför är det så svårt för folk att få upp ögonen för ny svensk musik? Är det bara radio- och TV-spelningar som krävs?
”Det beror också på att marknaden inte är så seriös. Folk inom branschen tänker jävligt konstigt”, tycker Henrik. ”Det är de som styr vad medelsvensson får höra överhuvudtaget. Det kan inte vi göra så mycket åt tyvärr, och det är hemskt tråkigt”, säger Incka uppgivet.
Även om de flesta tycker att William är ett alldeles ovanligt ljuvligt popband så finns det de som tycker att deras musik är ”konstig”. Vad kan sådant bero på?
”Jag vet inte”, säger Incka och skakar på huvudet. ”Vi har ju inget direkt independentsound och vi är ju inte svårlyssnade. Förhoppningsvis kanske det är så att när man hör oss kan man inte låta bli att känna någonting. Antingen aggression eller bejakande, men någonting händer. Hoppas jag i alla fall. Det gör ju att människor som inte är vana att lyssna på musik annat än i P3 tycker det här är jobbigt.”

Prince, ABBA & Red Hot Chili peppers

Det är alltid lätt att hitta fel, men vad ska då ett bra band ha?
”Man ska kunna höra att de är de”, säger lncka. ”Att de är något eget”, fyller Lotti i. ”Det är inte så viktigt att det låter som någonting, utan att de låter som ett band. Att det inte är dussinpop”, tycker Henrik. ”Det ska vara personligt. Att de vill låta som de gör för att de är de, och inte några andra”, säger Erica. ”Det är omedvetet att grupper låter lika därför att musiker lyssnar på andra grupper och ser upp till deras musik”, tror Henrik.
När jag frågar vad som snurrat hemma på deras skivspelare får jag först en uppgiven suck till svar. ”Det är så mycket och så olika”, säger de. När Andréas frågar vad de inte tycker om börjar de öppna munnarna. Lotti tycker inte om fusion-jazz. Incka gillar inte amerikansk smörpop à la Journey och Boston. Henrik tycker att det finns bra grupper inom nästan alla musikstilar även fusion-jazz, operetter osv.
Nu kommer vi som önskat in på det de tycker är bra och namnen haglar. Vissa band som Prince, ABBA, och Red Hot Chili Peppers råder det enighet om medan t ex Erica får ha Earth, Wind & Fire för sig själv och Lotti ensam får lyssna på Led Zeppelin och Aerosmith. Henrik älskar The Cures singel Never Enough som han tycker är en ”jävligt rolig hårdrockspastisch”. Beach Boys, XTC, Peter Gabriel, Jesus & Mary Chain, Beatles, Public Enemy, Hunters & Collectors och Tears for Fears är andra band som nämns, och som ni märker är det en salig blandning. Det kanske är därför det är så svårt att hitta några direkta influenser hos William. När jag berättar att jag aldrig ens funderat på var deras musik kommer ifrån är de glada utropen många.
”Åh, vad skönt”, utropar Incka och Erica. ”Är musiken lättlyssnad, men intressant ändå är det bra”, tycker Henrik.
”Hur går det till när ni gör låtarna?”, undrar Andréas.
”För det mesta är det Henrik och Erica som kommer med en grundidé, sedan jobbar vi fram de färdiga låtarna tillsammans”, berättar Lotti. ”Vi kommer med en halvfärdig idé, och så slaktar alla den”, avslöjar Henrik. ”Första gången man repar en ny låt går man ifrån repningen skitförbannad för att de andra sabbat den. Men så kommer man dit nästa dag och lyssnar på det ’Åh fan, det är ju riktigt bra!'”, berättar han vidare. ”Jag tycker det känns genast om det är något att satsa på”, säger Incka. ”Ja, är den inte bra så vägrar jag att spela den, och även om Incka bönar och ber så blir det som jag säger. Jag kan bara inte spela om det inte är bra, för då får jag uppstötningar. Och det går ju inte”, förklarar Erica. ”Det är låtarna som är det centrala och de har alltid varit det för oss. Det tror jag är viktigt, att vi lyssnar på varje låt för sig och försöker ge en låt vad den behöver”, säger Incka.
Jag ber Henrik förklara sig när han säger att de försöker att inte låta som sig själva.
”Att man försöker att inte upprepa sig för mycket”, säger han. ”Vi är ju väldigt öppna för idéer och inte rädda för att ta lite av varje. Att blanda.”
Sista låten på LP:n, Alright, är ju inte Williams låt. Den är på engelska, och även om det låter William så är det den låt som är lite utanför det vanliga ”Williamkonceptet”. Hur kom den med på skivan?
”Linda hade den där låten på ett band för något år sedan och vi tyckte att den var bra. Vi vet inte så mycket om den egentligen”, berättar Incka.

Ny LP i höst

I november var William ute på en miniturné, eller en ”späckade helger turné” som Henrik kallar det. Är det lättare att få spelningar nu efter all uppmärksamhet i media? ”Inte så mycket faktiskt, när man tänker efter”, säger Henrik. ”Arrangörerna vågar inte ta några risker och det krävs också mycket för att folk ska gå ut och se ett band”, fortsätter han. ”Visst, det kostar ju faktiskt pengar att se ett band”, konstaterar Erica. ”Om stället har rättigheter är ju jävligt viktigt. För arrangörerna är det ju mycket en ekonomisk fråga vilka band man ska ta dit. Det måste ju gå runt”, konstaterar Henrik. ”Sen tror jag det är lockande för folk om man kan blanda konsert, dans och rättigheter”, säger han.
”Folk är så vana vid MTV och vid att få band där. Det är lite otäckt att behöva gå ut för att lyssna på musik. Speciellt om det inte finns öl”, tror Lotti. ”Dessutom ska man betala 70 spänn. Då är det mycket skönare att sitta på soffan och kolla på MTV. Det är synd”, fortsätter hon.
Kvällens spelning på Linköpings bästa spelställe ”Skylten” besöktes av ca 250 entusiastiska rockälskare. William är numera ett tajt och samspelt band, med mycket glöd och energi. Blickfånget utgörs av Incka Ullén, vars utmanande scenstil inte lämnar någon oberörd. Incka är på trumpodiet, hos Linda, Lotti eller Henrik eller ibland hos publiken. Hon kråmar sig, suktar, flämtar, stönar och det finns garanterat inte en grabb på första raden som inte blir generad någon gång under konserten, och säkert ingen tjej heller för den delen. Det är främst låtarna från LP:n och singlarna som spelas, men ett par nya pärlor får vi höra. Bla en självklar singelaspirant. Guns N’Roses Paradise City i hip hop-version bjuds vi också på. Att de har ett starkt material visar väl det faktum att de lämnade både Se på TV och Genom din mun till extranumren! Flickor & Ben är annars spelningens klimax då både bandet och publiken får upp ångan. Brukar det komma mycket folk till era spelningar?
”Det beror på vart det är. I Göteborg och Stockholm kommer det mycket folk”, berättar Lotti.
”Har ni spelat någonstans utanför Sverige”, undrar Andréas. ”Näe”, svarar Incka, ”responsen kommer väl i stort sett från de nordiska länderna där vi spelats några gånger på radion.”
Här spelar de svenska texterna en roll kan jag tänka. William är nog ändå en väldigt svensk grupp som vid sidan om bandet pluggar eller ströjobbar för att överleva någorlunda. Framgångarna med framför allt LP:n och singeln Se på TV tänker de följa upp med en ny singel i vår. Redan i februari-mars börjar de spela in nästa LP som kommer ut tidigt på hösten. William är här för att stanna.

William Diskografi

Strawberry Boy/Tisdag, 7″, Nonstop, -89, NSM 45-18
Genom din mun/Lördag, 7″, Nonstop, -89, NSM 45-22
WILLIAM, LP, Nonstop, -90, NSM 33-09
Se På TV/Måndag, 7″, Nonstop/WEA, -90, 9031-72466-7
WILLIAM (återutgivning med nyinspelning av ”Se På TV”), LP, Nonstop/WEA, -90, NSM 33-09, 9031-72467-1
WILLIAM (nyinspelning av ”Se På TV”), CD, Nonstop/WEA, -90, NSMCD 33-09, 9031-72467-2

Samlingsplattor
Dizzaplin/Lovedolls/Noovels/Andrea Doria (Som Andrea Doria: ”Utan Dig”, ”Längtan” och ”Åskådaren”), LP, -85, ELEVORG 001
Sinderella, The Swedish Stand, Vol. 1 (”Strawberry Boy”), CD, Sinderella, -89, SIN 001

Dessutom medverkar de med ”Genom Din Mun” på en flexi i Sound Affects #5, -89, SAE 007