För den som någon gång besökt Norrköping och upplevt stadens kalla och gråa atmosfär kan det kännas långsökt att tänka sig att detta ställe kan frambringa ett band som spelar den gladaste surfmusik detta land någonsin skådat. Så är dock fallet. Bandet heter Sonic Surf City och de släppte i somras en uppmärksammad mini-LP betitlad ”Beach Pop”. New Kind of Kick fick som enda tidning i landet den exklusiva intervjun med surfarna.

Det är en regnig höstkväll när jag och Magnus träffar Ola Hermansson och Torgny Karlsson på ett café i Linköping. Ola, gitarrist i Sister James samt sångare i Sonic Surf City och Persuaders, berättar över en kopp kaffe historien om Sonic Surf City.
”Det hela började 1985. Persuaders är som ni vet ett oberäkneligt band och Sister James låg för tillfället nere på grund av barnledighet. Då snackade jag och Steffe Andersson, trummis i Sister James, red. anm) om att bilda ett popband”. Sättningen kompletterades med Micke Thompsen från Great Gypsy Rockers. Dessutom plockades Steffes flickvän Nina in på kör och vid skivinspelningarna har även Persuaders-gitarristen Torgny Karlsson hjälpt till med körandet. ”Alla snackar jämt om Beach Boys och Blondie”, fortsätter Ola, ”men det är ingen som låter som dem. Det försökte vi göra. Vi var inget surfband från början, vi var ett sommarpopband. Det är vi fortfarande, det har bara slumpat sig så att vi lagt på surfstämmor på låtarna.” När jag frågar om för- respektive nackdelarna med att vara ett rockband från Norrköping svarar Ola att det var mycket nackdelar i början. Det fanns inget skivbolag typ Radium i Göteborg eller Mistlur i Stockholm där banden kunde vända sig med sina demokassetter. Dessutom var det ingen som kunde hjälpa dem med praktiska detaljer som skivomslag, banden fick lära sig allting själva. ”Därför var Ceilidhs fem-sex första produktioner inte speciellt bra”, menar Ola (som för övrigt driver nämnda Ceilidh). ”Det var alltid någonting som brast. Det var de stora nackdelarna. Idag däremot, har det närmast blivit en fördel att vara från Norrköping. Dels har vi etablerat oss, sedan har vi fått hjälp av att Sound Affects har gått så bra. Många skrattar åt tjatet om Norrköping men det är desto flera som har fått respekt för staden”. ”Det finns fler fördelar”, fyller Togga i, ”band som Happydeadmen har jättesvårt att komma fram i en så stor stad som Stockholm. Här är det lättare för banden att få uppmärksamhet.” ”Dessutom har vi alltid haft lokalpressen med oss”, lägger Ola till. ”De tycker att det är jättekul när det kommer fram nya band i den här staden. Vilka skall banden i Stockholm vända sig till, DN och SvD?”.

Spanska lyxhotell

En gemensam nämnare för både Sonic Surf City och Persuaders är de tydliga sextiotalsröttema. Jag frågar Ola var dessa kommer ifrån. ”Det är Toggas fel”, svarar han skrattande. ”Ärligt talat vet jag inte. Jag har alltid gillat det. Däremot har jag inga plattor med Kinks och alla de där”. Efter ett tag framkommer det i alla fall att Togga och Larsson (Persuaders basist) lyssnade mycket på band som Seeds och 13th Floor Elevators och lyckades till sist dra med sig Ola i det intresset. ”Jag lyssnade mycket på Velvet Underground, det var mitt stora 60-talsband”, säger Ola. ”Jag har nog lyssnat mest på den så kallade ’andra vågen’ med Teardrop Explodes och Elvis Costello plus hela den australiensiska åttiotalsscenen. Just nu lyssnar jag mest på Julian Cope och Robyn Hitchcock. Surfarna som helhet lyssnar mycket på Primitives och Blondie – popvågen från 79/80”. Jag frågar om bandet spelat utanför Norrköping någon gång. ”Endast i Växjö”, svarar Ola. ”I lördags blev jag intervjuad av norsk radio, Tromsö. De ville att vi skulle komma och spela där. Dessutom har vi fått förfrågningar från Malmö och Göteborg”. ”Vi skall också spela på Rockpartys julfest i Hultsfred”, lägger Togga till. Var skulle då Sonic Surf Citys drömspelning vara? ”Ett rimligt mål borde väl vara Hultsfredsfestivalen”, svarar Togga. ”Vi har kontakter nere i Spanien”, fortsätter Ola. ”Något som vore kul skulle vara att spela på Spanska och Franska Rivieran och bo på lyxhotell. Spela vid poolerna, ta ett set på en halvtimma och sedan återvända till baren”.

Beach Bop

Förutom Psychotic Youth och Full Metal Jacketz är Sonic Surf City relativt ensamma i sin genre. Vad tycker de då om dessa band? ”Full Metal Jacketz har jag knappt hört”, svarar Ola. ”Psychotic Youth däremot har vi träffat flera gånger, jag gillar dem stenhårt. Men de är mycket råare än oss. Vi är ursprungligen ett popband, de är ett gammalt punkband”. Jag gör jämförelsen att om Surfarna låter som Beach Boys så låter Psychotic Youth som Ramones. ”Precis”, säger Ola. ”De är mer Ramones och vi mer surf. Skillnaden är också att Aldman gillar dem men inte oss.” Ola berättar vidare att de inte var så nöjda med EP:n, men att mini-LP:n blev precis den höjdare de hoppats på. Hur har då responsen varit på den? ”Fantastiskt bra”, utbrister Ola. ”Vi gjorde 1000 ex och de är i princip slut. Och det lustiga är att nästan alla som har plattan har hört av sig och sagt att den är skitbra. Ett tag fick vi två-tre brev dagligen.” ”Det är olika sorters människor som gillar oss också”, fortsätter Togga. ”Exempelvis spelade jag plattan för morsan och hon tyckte den var bra. Den verkar passa alla möjliga åldrar.” ”Det tycker jag också är förvånande”, inflikar Ola. ”Recensenterna var också jättepositiva. Det är inte bara insnöade Sound Affects-redaktörer som gillar oss. Jag tycker responsen på plattan har varit fantastisk”.

Summer Love

Efter att ha köpt EP:n ”Let’s go surfin'” tänkte jag att fyra låtar är precis lagom. Däremot började jag ana oråd när det ryktades om en hel mini-LP. Skulle konceptet hålla i hela sex låtar, skulle man inte tröttna? Med facit i hand visade det sig att man klarade av det utmärkt och vad som jag tycker höll ihop plattan var den lite lugnare ”Summer love”. ”Den låten var nog det enda som var kontroversiellt på plattan”, säger Ola. ”Vissa tycker inte alls att den passar in och andra tycker den är skitbra och fungerar som ett välbehövligt andningshål”. Jag frågar om det var en slump, eller om det låg en tanke bakom. ”Det var en tanke”, svarar Ola. ”Konceptet på plattan bestämde jag redan innan vi spelade in. Jag ville ha fyra rökare på sidan ett och sedan två lite mer genomarbetade låtar på andra sidan. Jag tycker att det fungerar bra, men jag tror också att vi skall passa oss för att göra något i stil med en 20-låtars LP. Det håller inte så länge vi bara spelar surf, då måste vi utveckla sommarpopen lite mera först.”

Seriöst Hobbyband

Samtalet leder in på ämnet texter. Ola avslöjar att han egentligen hatar sol, bad och stränder. Det han försöker göra med låtarna är att ge känslan av att sitta i en öppen bil på väg till stranden. ”Låten blir det utmärkta substitutet”, menar Ola. ”Slippa sand i skorna och alla äckliga djur som kryper över hela kroppen. Det jag vill är snarare att leta upp de värsta klichéerna. Det skall bli precis rätt med musiken som ger den rätta stämningen och tar dem ifrån gråa, dystra Norrköping.” Jag frågar om något av Olas band är mer seriöst alternativt mer hobbybetonat än de andra. ”Inte nu längre”, svarar han. ”Från början var det så att Sister James var bandet som satsade lite mer ambitiöst, mer målmedvetet, på att få ut sig själva och Norrköpings rockmusik. Men Persuaders har alltid varit det band som legat mig närmast hjärtat, det är mer min typ av musik. Vi vill dock inte pusha för mycket, det får komma som det kommer. Så egentligen är Persuaders också rätt seriösa”. ”Det går lite upp och ner”, fortsätter Togga. ”Nu har surfarna kommit med en skiva, då gäller det att haka på det lite mer. Sedan blir det kanske Persuaders tur, då får man ta tag i det då. Det är ju så att spelningarna kommer i takt med våra skivutgivningar.” ”Surfarna var ett rent hobbyprojekt från början som slog ovanligt väl ut”, fyller Ola i. ”Jag gillar att skriva den sortens låtar, jag har relativt lätt för det. Dessutom tycker alla i bandet att det är jättekul att lira det där.”

Popens Degerfors

Jag styr in samtalet på Olas skivetikett Ceilidh. För närvarande ligger Sister James, Sonic Surf City, Persuaders, Cod Lovers, Happydeadmen, Drug (singel i januari), Bear Quartet (Luleå), Thee Expression (Malmö) och Lunchroom Manners (Göteborg) på etiketten. ”Dessutom vet jag aldrig var jag har Norrköpingsbanden Saturday Kids, Downbound Train, och Pleasurehouse”, säger Ola. ”Det varierar för varje gång jag pratar med dem. De är i alla fall aktuella just nu på samlingsplattan från SND (den andra Norrköpingsetiketten). Förutom dessa har jag en hög band runt i landet som ingenting är klart med.” Ser man på. Ceilidh verkar kunna bli morgondagens indie-bolag från att i början ha varit en liten kanal för att de egna banden skulle nå ut med sin musik. ”Det blev för mycket Hermansson i början”, säger Ola. ”Happydeadmen tyckte jag var bra och var samtidigt förvånad att ingen tagit dem. Jag räknade lite på det och kom fram till att jag lika gärna kunde släppa deras LP. Sedan rullade det bara på med de övriga grupperna”. Idealet, anser Ola, vore ett svenskt bolag typ Citadel i Australien eller engelska Creation. Där det räcker med bolagets namn på skivomslaget för att väcka intresse. Ett namn som i sig borgar för kvalitet. ”Ett litet bolag med specialitet att hitta nya spännande band”, säger Ola. ”Ett popens Degerfors. En farmarklubb för nya okända band”. Vilket svenskt indieband skulle då Ola helst se på Ceilidh? ”This Perfect Day”, svarar han. ”Jag tycker de är ett av landets bästa band, bättre än Wannadies faktiskt.”

Julsingel

Vi samlar ihop kaffekopparna och börjar bryta upp. Dagen därpå skall surfarna in i studio för att spela in en julsingel. Till sommaren planerar man också att släppa en 10″ med lite äldre, Primitives och Undertones-inspirerat material. Sista frågan blir om bandet kommer att nå världsdominans på 90-talet? ”Javisst!”, svarar Ola tvärsäkert. ”Det har jag både lovat bandet och alla mina kompisar”.

Diskografi

Let’s go surfin’; ”Surf City”/”Surf Rockin'”/”Surfin’ Around”/”Sonic Surferboy”, 7″, Ceilidh, -89, CEI 012
Beach Bop, MP, Ceilidh, -90, CEI 015
Surfin’ Santa/Carolyn, 7″, Ceilidh, -90, CEI 018

Dessutom medverkar de med ”Tracey” på en flexi i Sound Affects #3, -88, FLEXISOUND 003