Pogodansen drar igång från första takten. Publiken kan texterna, trots att bara ett fåtal av låtarna är inspelade på skiva, och gungar med knutna nävar i refrängerna. Avståndet mellan medlemmarna i Strindbergs och den dansande hopen är bara några centimeter. Gitarristen Johan Johanson skuttar och far runt och slår huvudet i taket. Johan Carlén på trummor ler och frustar lyckligt och Janne Borgh pumpar på sin bas.

Det är en fredagskväll på Puss i Farsta och drygt hundra personer har kommit för att lyssna på, förutom Strindbergs, Slobobans Undergång och Spion 13.
I ett av de sista numren krockar en hammarbyhalsdukad kille med en annan dansare och får lov att sätta sig och ta igen sig. I extranumren är tio man uppe på den lilla scenen och sjunger i mikrofonerna. Luften i lokalen ångar av svett. Det är som att vara förflyttad tillbaka i tiden.
I höstas gav Strindbergs ut två singlar. En av låtarna heter ”Trollbunden”, slutraderna lyder:

”Jag har sålt min själ och slutit ett förbund
mitt eget liv är hos ett tusen punks
1977 — var har du tagit vägen nu?…”

INGEN GEMENSKAP

— Gemenskaphetskänslan som fanns då, band som hjälpte varandra, är borta nu, säger Johan J. Nu är det konkurrens. Folk tänker mer på sig själva. Det finns t o m de som blir glada om man gör en dålig spelning. Rocksvängen i Stockholm har blivit mer bransch, mer yrkesmässig än förut.
— ”Trollbunden” handlar om längtan tillbaka, då alla kunde lira, säger Janne. Då fanns det en massa ställen att lira på, skivbolag att spela in på, fanzines. Om en människa som tittar tillbaka och vill att allt detta ska bestå.
Janne ryggar för ordet nostalgi. För honom står nostalgi för flykt. Strindbergs vill knyta an till aggressiviteten och vitaliteten som fanns i punken, inte kopiera något gammalt.
— Vi ställer inte upp och gör samma sak som gjordes förr. Det är nästan bara ilskan som är densamma. Våra låtar utgår från läget idag. Låten ”Kvasibarn”, på en av singlarna, skulle aldrig ha kunnat skrivits 1977. Den handlar om läget på Ritz Bar idag — där dom hänger i hörnen.
Janne har tänts musikaliskt tre gånger i sitt liv: av Beatles, när han var liten, av grupper som Slade, i början på 70-talet, och av punken. Efter den har det inte kommit någonting, menar Janne. Trots att han är öppen för nästan all musik tycker han att det mesta är inåtvänt, meningslöst och pretentiöst.

GRUPPEN FÄRDIG FÖRE BILDANDET

Strindbergs bildades för drygt ett år sedan av Johan J och Janne. Johan kom från KSMB och Janne från skånebandet Moderns, kort därefter kom Johan C från stockholmsgruppen Trots med. Johan J och Janne hade, redan när de bildade gruppen, klart för sig hur bandet skulle vara. Det skulle ha tre medlemmar och det skulle vara ett band de själva skulle tycka det vore roligt att gå och titta på och det skulle ha repat in så många låtar att repertoaren skulle vara omväxlande.
— Vi kör mycket av punkstuket, säger Johan J. Folk har inte sett det på länge och tycker det är kul och själv tycker jag det är jävligt skönt att ha en gitarr och skrika och slå.

SMÅSTÄLLEN BÄST

Strindbergs har den senaste tiden både spelat på mindre ställen som Puss i Farsta och Ultrahuset i Handen och på större som Kolingsborg och Ritz. Johan J tycker de små spelningarna ger mest.
— Till Puss och Ultra går folk för att lyssna på banden. Till Ritz Bar kommer folk oavsett vilka som spelar, de är där och dregglar i alla fall. Det ger mer när folk kommer för att se just oss. Och vi är bäst på ett litet ställe, där det är trångt och vi står nära folk.
Han säger att många band snart vänder småställena ryggen.
— Efter en större spelning behöver vi en Ultra-kväll. Men såsom banden ser ut idag, med den inriktning de har, kan de aldrig tänka sig att spela på Puss eller Ultra. Det finns killar som var med från början, som då var punk, som sedan blev depressiva och nu har hakat på nån slags funkcalypso. Det är oärligt.
— Vi kan inte fortsätta med att bara spela på Puss och Ultra, säger Janne, om vi är bra är det naturligt att vi växer. Det vore löjligt förneka att vi vill komma nånstans. Men man får aldrig glömma vart man kommer ifrån och man måste ha kontroll över ekonomin — ha ett jobb vid sidan om så att man inte blir ekonomiskt beroende av spelandet. Det är viktigt att man blir respekterad för det man gör.

JOBBAR HELLRE PÅ POSTEN

Johan J berättar att en av orsakerna till att KSMB la av var att medlemmarna hade olika uppfattningar om turnerandet och spelningarna. Johan och ett par medlemmar till ville ta ledigt, stanna upp ett tag, repa, men de andra ville fortsätta turnera.
— Många av dem som börjar idag gör vad som helst för att kunna leva på musiken. Får man chansen att nå ut med sin musik har man en skyldighet att betrakta det man gör som mer än ett jobb. Det värsta jag vet är folk som talar om spelningar som ett ”jobb”. Dom blir ett slags handelsresande i rockmusik. Då jobbar jag hellre på posten. Det är ärligare både mot en själv och publiken.
Eftersom Johan och Janne har de här tankarna handlar deras sånger i hög grad om hur det är att vara ute och spela, om rocksvängen — om vad de tycker den egentligen är.

JÄVLARANAMMA PÅ SCEN

— Det vanliga idag är såna där superintellektuella texter man inte fattar ett dugg av — och då är man dum i huvudet. Många band ser ut som om de håller på att tråkas ihjäl på scen. Det måste finnas ett jävlaranamma, man ska kunna spela fel och garva åt det. Det ska kunna hända något utanför det som är planerat.
— Många av våra texter är allvarliga, säger Janne. Och vi kanske sjunger om samma saker som andra band. Men jag tycker de saknar distans till vad de håller på med. Man måste kunna snacka om allvarliga saker samtidigt som man har kul.
Strindbergs ska repa hela maj och spela in en LP i slutet av augusti. Musiken på skivan ska bli mer omväxlande än den som gruppen gör på scen. En del av de möjligheter en studio kan erbjuda ska gruppen försöka utnyttja, som att lägga på ytterligare instrument eller använda akustiska gitarrer. De två singlarna som Strindbergs gett ut är sinsemellan ganska olika och det ska man försöka bibehålla. Att det är så kanske beror på att både Johan J och Janne skriver låtar, men de skriver också tillsammans och sjunger ibland varandras låtar.
Och namnet?
— Strindbergs kommer alla ihåg, säger Johan J. Och så vill jag gärna se oss, som jag uppfattar honom: en rätt vaken dåre.