Kan du föreställa dig ett gäng afrikaner på turné i Ghana, spelandes svensk folkmusik? Skulle det vara så mycket märkligare än ett gäng svenskar som turnerar runt i Sverige och stora delar av Europa med genuin afrikansk musik?
Det handlar om Bitter Funeral Beer Band…

Bitter Funeral Beer Band är en musikgrupp på 13-14 personer som utgör en del av musikkollektivet ”Ett minne för livet” i Stockholm.
De spelar musik som har sina rötter i afrikansk och indisk musik. För tillfället nästan uteslutande afrikansk musik.
Precis som de flesta grupper har den här gruppen en musikalisk ledare, Bengt Berger, som tidigare bl a medverkat i gruppen Archimedes Badkar, även den en del av Ett minne för livet.
Det var i april i år, under en spelning med Bitter Funeral, som jag fick tillfälle att växla några ord med Bengt. Platsen var Musikhuset i Borås.
Gruppen, som var mitt uppe i en fyra dagar lång turné, anlände vid 15-tiden i sin stora vita buss, och satte genast igång med förberedelserna inför kvällens konsert.
Det första som förvånade mig var all teknisk utrustning som gruppen hade med sig. Behöver ett band som spelar afrikansk trummusik förstärkning? Stort PA-system, mikrofoner till i stort sett alla instrument, en ljudcheck som varade flera timmar osv. Min andra förvåning kom under kvällen då jag insåg att allt verkligen var till nytta för helhetsljudet. Inget instrument försvann, de olika fraseringarna framstod klart och fick, förmodar jag, önskad effekt.
Vilka instrument tänker man på när man hör ordet afrikansk musik? Ja, själv tänker jag omedelbart på trummor. Och mycket riktigt, med i bagaget hade Bitter Funeral en mängd olika sorters trummor och andra slag- och rytminstrument, från de enklaste klockor till stora xylofonliknande träinstrument (amadinda), med en ton som hos marimba. Amadindan utgjorde en viktig och fin grund i de flesta av låtarna i första avdelningen under kvällen, trakterad av Bengt Berger själv och Anita Livstrand.
Men förutom alla dessa trummor hade Bitter Funeral Beer Band med sig blås i form av basklarinett, saxofoner, trumpeter och flöjt. Vidare spelade man på elbas, violoncell, fiol, gitarr mm.
Människorna bakom instrumenten förutom Bengt och Anita var Jörgen Adolfsson, Tommy Adolfsson, Tord Bengtsson, Christer Bothén, Thomas Mera Gartz, Matthias Helldén, Sigge Krantz, Bosse Skoglund, Ulf Wallander, Kalle Eriksson och Björn Hellström (ersatte Kjell Westling).

Jag inledde pratstunden med Bengt Berger med att fråga honom hur namnet Bitter Funeral Beer Band uppkommit.
— Namnet är från en av de olika ceremonierna hos ett folk i Ghana, när någon har dött. Vi utför en lång svit med samma namn och spelar den som huvudlåt i andra set. Den handlar alltså om sorg, död o likn.
Hur bildades bandet?
— Ja, det var ur Archimedes Badkar, -77 ungefär, efter att jag kom hem från Ghana. Vi höll ju på med den här musiken i Archimedes, så det blev en naturlig fortsättning.

Det är ganska många musiker som är med i Ett minne för livet. Förutom de som var med i Archimedes finns folk från gamla Arbete & Fritid och Iskra bl a. Förr repade de in gemensamma dans- och musikprogram.
Nu är samarbetet mindre. Av de här äldre banden har nya uppstått, Bitter Funeral Beer Band, Christer Bothéns band Bolon Bata, Råttan Fritz, med bl a Mera Gartz och Lokomotiv Konkret.
Hur är det att vara ute 13 personer? Är det inte svårt att få spelningar?
— Det är kul att vara ute med det här gänget, men det är svårt att boka. Alla är med i olika band. Vi har inte spelat tillsammans sen oktober förra året. Inför de här spelningarna har vi bara repat en vecka.
— Nu i sommar ska vi försöka spela på en del festivaler ute i Europa. Förra året gjorde vi det, bl a i Frankfurt. Det är då man kan få lite betalt så det går ihop också.
Då Bengt Berger inte spelar med Bitter Funeral Beer B spelar han med ett annat band. Detta kompletterar han med att undervisa i utomeuropeisk musik såsom afrikansk trummusik och indisk musik.
Bitter Funeral Beer Band gjorde för ett år sedan en LP på det tyska skivbolaget ECM, som har distribution över hela världen, vilket är nödvändigt för en grupp som Bitter Funeral. Detta underlättar t ex betydligt för gruppen att få spelningar utomlands.
Plattan som kom förra året, kallad Bitter Funeral Beer, har ännu inte gått ihop, och någon ny platta har de ännu inte diskuterat.
När vi var inne på det här om skivor ställde jag den öppna frågan: Vad tycker du om den nya musiken som ges ut, syntmusiken t ex?
— Nja, jag lyssnar inte så mycket på den, men det finns säkert bra musik där också.
Du bor och spelar i Stockholm, är det inte svårt att undvika att lyssna till den?
— Ja… jag vet inte.
Du försöker hålla dig utanför den?
— Nej, jag försöker ingenting! Men när jag lyssnar på musik lyssnar jag mest på sådan musik vi spelar, oftast afrikansk då.
Vad är det som gör att du känner så väldigt mycket för just den här musiken?
— Ja, det hela började med indisk musik. Det var en platta jag hörde 1963 och pang! sa det bara, och så liftade jag till Indien. Fast indisk musik kan man ju uppfatta som lite mer ”fin-musik”, som konstmusik ungefär.
— Den afrikanska musiken är nåt helt annat… Förresten det började med att jag spelade trummor. Och är man svensk och spelar trummor så finns det inget kulturarv att bygga vidare på. Allt är importerat; marschtrummor, jazztrummor osv.
— Varför ska man då just lyssna på alla från England och Amerika? Man kan ju lika gärna gå någon annanstans. Det finns ju otroligt intressant musik och bättre trummusik på andra håll.
Vi är ganska inkrökta då, menar du?
— Nja, inkrökta är väl inte ordet, men det är en massiv övervikt på varifrån informationen kommer.
Det verkar som om den afrikanska musiken mer och mer kommer till vår breddgrader. Det fanns väl även en antydan till detta för ett antal år sedan genom funk-musiken…
— Ja jag märkte det. Alla skulle spela så under några år. Och det var ju kul.
— Men den afrikanska musiken är ju lite speciell, såtillvida att den är social på ett annat sätt än annan musik. I afrikansk musik är ju alla med, de dansar eller sjunger, klappar händer eller gör nånting annat. Det är ju ingen som sitter på häcken och lyssnar.
Vill du att alla ska vara med här också? Slamra på borden, klappa händer osv..?
— Ja (skratt), det beror ju på hur det skulle gå. Grejen är ju den att i Afrika kan ju alla låtarna. Det är skillnaden. Här i Sverige blir det lätt att om någon släpper loss utan att till 100 procent veta vad som händer, så kommer det ut för mycket på en gång.
Bitter Funeral Beer Band använder sig nästan uteslutande av instrumental musik. Undantaget är Anita Livstrands stämma, som mera får en instrumental funktion i musiken. Det är skönt att höra hennes ljusa röst mot de i övrigt dundrande trummorna och blåssektionens kraftfulla ”ljudmatta”.
Den musik som Bitter Funeral framför utgår från långa poly-rytmiska partier. Bengt berättar:
— I afrikansk musik har var och en sin egen trumma och håller en viss rytm eller puls hela tiden. Varje trumma har sin roll, det ges alltså ingen plats för improvisation i största allmänhet. Och det är viktigt; i samma band måste det finnas en snubbe som är jävligt häftig, som t ex Bosse Skoglund. Sen måste det finnas folk på alla nivåer, ända ner till den som bara spelar det allra enklaste på en koskälla.
— Men grejen är att han är lika viktig för helheten som den som gör skickliga utsvävningar på sitt instrument. Och alla har lika kul.
— Samtidigt finns det plats för improvisation också, vilket i den här musiken innebär att man håller en grundrytm, och sen gör man varianter på det. Dessa väljer man helt fritt.
— Och den improvisationen är precis lika viktig som den s k fria improvisationen, vilken innebär att man går ut och ”låtsas” att man spelar vad som helst, för det gör man ändå inte.
Men Iskra var väl en sådan grupp som spelade helt fri improviserad musik?
— Ja, dom är en ovanligt bra representant för den typen av musik. Men, jag menar, t ex många av de s k spräckgrupperna… Om du lyssnar till sådana en gång om dagen i ett år så kommer du aldrig att få höra en treklang. Och då kan man ju inte säga att det är särskilt fritt, när man annars har hört treklanger i hela sitt liv — sen är de plötsligt tabu!
Du tycker alltså inte att det finns någon fri musik?
— Nej det tror jag inte att det gör.
Skriver du musiken utifrån dig själv helt och hållet, eller hämtar du den från Afrika så att säga?
— Jag vet inte riktigt själv vad jag gör — vad som är snott och vad som är eget. Vissa trumlåtar är precis som de ska vara. Sviten är ett sånt exempel. Den har jag gjort om väldigt mycket.
I en intervju i Schlager säger Lasse Hollmer att han härmar efter annan musik i nästan allt det han skriver själv. Det är väl mycket så i dagens musik…
— Ja, det är jävligt svårt att veta var gränsen går. Ta som exempel en blues. Du skriver: I woke up this morning, feeling mighty mad. Frågan är i vad mån du har hittat på det själv. Det är ju en intressant fråga.
Den musik ni spelar i Bitter Funeral Beer Band, är det en direkt fortsättning på den musik ni spelade i Archimedes Badkar och Arbete & Fritid?
— Ja, det finns låtar som vi har jobbat med sen den tiden. I alla fall hänger det ihop. Det är ju i stort sett samma musiker. Det är klart, musiken förändras väl hela tiden. Det var ju så att innan Archimedes delade på sig hade vi problem med att vi ville göra olika saker. Därför blev det tre band.
— Vi tyckte det var bättre att vi delade på oss, i stället för att kompromissa hela tiden. På det sättet blev det tre tydliga band av det hela.
Hur tycker du att det var för tio år sedan jämfört med nu? Var det fler människor på spelningarna?
— Ja, jag vet inte riktigt. Men jag har en känsla av att många av de föreningar som var öppna för även sådan här musik sprack på att musikerna som åkte runt och spelade egentligen ville vara stjärnor. Jag gissar att det blev en konfrontation mellan dem som slet i föreningen och dem som åkte runt och spelade. Jag skulle tro att det var därför många tröttnade på att jobba i föreningarna.
Till sist, hur får man det att gå ihop ekonomiskt om man enbart sysslar med sådan här musik?
— Ja, det får bli genom bidrag från Kulturrådet, och det faktum att vi inte spelar ute hela tiden. Utan Kulturrådspengarna hade det inte gått.