Höstens mest spännande Svenska LP-debut måste tillskrivas Marie and the Wildwood flowers.
Med dofter av vemod, sensualitet och styrka vidgar Marie tillsammans med Henryk Lipp (Blue for Two) popens trånga referensramar ytterligare. Carl-Johan Kugelberg har tagit sig en närmare titt på fenomenet.

Marie satte igång med musik på allvar 1983 då hon tillsammans med Henryk Lipp byggde en studio i Gårda utanför Göteborg där de bägge började jobba ihop. Några låtar spelades in som det oberoende skivbolaget Radium i Göteborg fick höra. Det beslöts att två nya låtar skulle spelas in. Det som spelades in kom att bli Marie & the Wildwood Flowers debutsingel: Salty Hound b/w Mutability.

Recensenterna ströp sig själva i superlativtyngda bisatssjok när det gällde prisandet av denna sjutummare. Skivans musiker bestod av en brokig skara musiker såsom Chips Kiesbye från Sator Codex på gitarr, Sebastian Öberg från Fläskkvartetten på cello, klassiskt skolade Johan Söderberg på percussion, P-O Gadd på bas och paret ELL/Lipp på samplers och klaviaturer. A-sidans ”Salty Hound” är en suggestiv sak som bygger på en amerikansk 1800-talsmelodi, B-sidan ”Mutability” har kallats för en ”häxballad” och har text av den engelske diktaren PB Shelley.

HELHETEN INFORMERAR

Nu har Maries debutLP släppts. Musikeruppsättningen är än mer olikartad än singelns, och låtmaterialet mångfasetterat. Ändå känns LP:n som en helhet. Marie berättar att hon i inledningsskedet av arbetet med LP:n oroade sig för att den skulle ge ett väl splittrat intryck, men på något underligt sätt har de olika låtarna vuxit samman. Skivan inleds med den smått komiska countrypastischen ”Single Girl”, där bluesigt munspel får möta en skumpig tivoli-rytm. Nästa låt: ”Marble & Terracotta” är en maskinhallsflamenco där de städse motsättningarna mellan analogt och digitalt stegras än mer av inhyrde gitarristen Fanciso Mena. ”Zigenarmusik och flamenco och liknande har alltid givit ett smärtsamt sentiment, byggt på en väldigt lång tids erfarenhet”, anser Marie. Till skillnad från rock som är en så ung musikform.

De två sista låtarna på LP:ns första sida är de som i mitt tycke ligger närmast ”Salty Hound”. Både ”Bitter Rain” och ”Lost Girl” är lätta att ta till sig redan vid första lyssningen, dock utan att på något sätt vara publikfriande. ”There Is Always Some-one” inleder skivans andra sida. Här får Marie visa att hon fungerar även som ”straight” rocksångerska, Chips Kiesbye spelar gitarr, och mycket riktigt, det påminner faktiskt till viss del om Sator Codex. I nästa låt ”Figure on the Ice” är det omtumlande visuell musik det är frågan om.
Jag frågar Marie om eventuella planer på video eller film till musiken. Marie berättar att hon har haft funderingar på det. Det har varit lite löst prat om samarbete med Erik Pauser på Afflux Video. Regelrätta rockvideos är hon inte förtjust i, med undantag för The The och Tom Waits insatser i genren. Att jobba med film har varit lite av en dröm för Marie, hon har tidigare läst film samt litteraturvetenskap, dramatik och konstvetenskap. Om ”Figure in the Ice” säger Marie att hon försökt att fånga något av texten som handlar om en nukänsla, en kärlek till livet och ögonblicket.

Som skivans näst sista låt kommer ”Waiting Rooms”, det är troligen här som flest ögonbryn kommer att höjas, Göteborg Carnegie Jazzband medverkar med komplett brassuppsättning och gör låten till en sugande New Orleansdixie.

HELLRE FILM ÄN TURNÉ

Jag frågar Marie om livespelande. Hur det skulle gå till med en sån stor och blandad samling musiker. Marie svarar att hon inte planerar några livespelningar, hon tycker sig till och med vara lite avskräckt sedan hon sett de massiva förberedelser Henryk Lipp fått gå igenom inför Blue for Twos turnéer. Sedan handlandet lite grann om förhållandet till publiken och till hennes integritet som musiker och konstnär också. Hon har inte känt något behov av att turnera, och tycker att verket ska tala för henne.

Film känns som ett betydligt bättre medel att nå ut till publiken med utan de kompromisser en livespelning skulle kräva.
LP:n avslutas med ”Waltz for Rosie”, en skir sak med i mitt tycke väldigt sentimental stämning och text. Marie berättar att Rosie är en verklig person, en kvinna hon träffade på en båt. Rosie jobbade som bartender, hon hade under 20 och 30-talet varit varietéartist men var nu alkoholiserad, en stark utstrålning fanns dock kvar.

Efter att Marie har berättat för mig om Rosie slår det mig att det är just i en variete/cabarettradition Marie & the Wildwood Flowers arbetar, men ändå så fast förankrad i 80-talet. Det kanske är just i blandningen mellan gammalt och nytt, sentimentalitet och brutalitet, analogt och digitalt som vi kan finna 90-talets rockmusik.