”Jag får panik, liksom.
Efter fem år i olika band, är det dags att nånting händer snart.
Jag kan inte stå och göra samma när jag är 25, jag skulle känna mej för gammal…”

(All That Jazz’ Patrik Willard i rockprogrammet ’Cult Strip’ sommaren 1984)

Idag är basisten Patrik Willard 23 år och All That Jazz står med debut-LP:n i handen och ett licensavtal med amerikanska Virgin på fickan. ”Pensioneringen” får vänta, på samma sätt som USA-publiken.

— Vi tar det lugnt, förklarar Patrik idag, vi vill att ryktet kring bandet ska växa långsamt och under kontroll. Tidigast nästa år åker vi till USA, men då bara för några klubbspelningar — ingen mega-turné.
Den svenska publiken har då större chans att live se All That Jazz matcha höjderna på debutLPn. Karlstadsbandets anonymitet kan knappast hoppas på en morgondag.

UTLANDSKONTRAKT

Det utländska intresset för svensk rock har nästan antagit hysteriska proportioner. Kontrakt verkar skrivas mer utifrån att bolagen är rädda att missa tåget, än att svensk musik blivit så mycket bättre idag jämfört med igår. All That Jazz episka pop med välvda tak, har haft samma tydliga kvalitet sen dom tidiga demokassetterna.

— Vi var uppe på Virgins kontor i London med vår första demo 1983. Dom tyckte den var bra, men skakade samtidigt på huvudet. Det var liksom fel med svensk musik, berättar sångaren Peter Lööv (omdöpt till ”Leaf” för den engelsk-talande publiken).

— Men ända sen starten för fyra år sen har vi hela tiden trott på det vi gör. Vi har alltid vetat att den här dagen skulle komma. Fast tvivlet var som störst för ett år sen. Jag sa: ”Det här är sista hösten, händer det inte nåt till årsskiftet så lägger jag av.” Och så i december fick vi fyra, fem anbud…

Här hemma har lilla Wire Records sen ett par år tillbaka delat All That Jazz entusiasm. Men internationellt lät erkännandet vänta på sig till i år. Med ett lätt ironiskt leende såg alltså ödet till att det blev Londonbolagets lokalkontor på andra sidan Atlanten som skulle skriva under licensavtalet.
— Det är klart att det betyder en del att få ut plattan genom ett stort amerikanskt skivbolag. Och när man får en ”major deal” och ska sälja skivor, då får man liksom ge vika på lite ideal och annat. Det blir mer ”antingen eller”-situation. Men vi har alltid haft en independent-inställning till musik.

Känns det inte konstigt att ha debutLPn klar för en storsatsning på den amerikanska marknaden, samtidigt som folk knappt kommer ihåg det band som skivdebuterade i maj -85? Ett slags dubbelliv med total anonymitet på hemmaplan?
— Nej, det känns bra, förklarar Peter. Vi är kända hemma i Karlstad, och vi har inget behov av gå ut och profilera oss mer. Det får komma så småningom, folk får upptäcka lite själva också.
— Från början blev vi kritiserade för att texterna var på engelska — bl a av dej — men vi visste att den inställningen skulle vända. Ursprungsidén med bandet, var att nå ut till mer än åtta miljoner människor.
Men vad är det då All That Jazz vill nå ut med, vad är det gruppen har att förmedla till fler än Sveriges befolkning?
— Med texterna har vi inte så mycket att säga, erkänner Peter. Men musiken talar för sig själv. Det finns så mycket värme och längtan, så mycket som är klassiskt… genialt, ja det är bra i alla fall.

”PLEASE PLEASE ME”

Det har alltid funnits en övertygande kraft i All That Jazz musik. Men bandet har haft problem med att ge kraften den rätta formen. På dom första demokassetterna bandet pepprade valda delar av Sveriges rockjournalister med, försvagades det starka uttrycket av att låtarna var på tok för långa. Melodierna famlade tvehågset efter det sista ackordet i en rädsla för att släppa lyssnarens uppmärksamhet.

Ändå smittade gruppens entusiasm av sig. Sommaren 1984 gjorde dom premiär i svensk radio i ett av mina ’Cult Strip’ (samma program där f ö Camouflage hade med en tidig demo). Men när dom året därpå gick in i studio för debutplattan blev sakerna alldeles för komplicerade. Covern på Beatles ”Norwegian wood” var omdömeslös och stängde totalt min tro på en framtid med All That Jazz.
— Ja, den låten var ett stort misstag, erkänner Peter idag.
”Holy sea” på debutLPn har en annan attityd till influenserna. Spinnetten, cellon och resten av stråkarna är lekfulla tolkningar av Beatles psychedeliska period. Och takhöjden i All That Jazz musik är kanske det enda som motsvarar den uttjatade liknelsen med Echo & the Bunnymen. Mersey-flodens hemliga påverkan i melodier och sound hos Liverpoolbanden, har även sin motsvarighet i Karlstadsgruppens musik. Personligen hör jag Värmlandsskogarnas stolta, tysta resning i många av melodierna. Och det trots att LPn fått en rätt slickad produktion och dessutom till hälften innehåller nyinspelat äldre material.

— Det här är bara ”Please please me”, påstår Patrik med en grov antydan om att All That Jazz bara tagit första steget.
— Tyvärr har vi gjort LP nummer 2 först. Vi ville egentligen göra plattan väldigt spröd, med mycket akustik. För vårat sound är mer akustiska gitarrer. Och luft. Det försvann. Nu blev det väldigt mycket ljud hela tiden. Men däremot har många av poplåtarna fått mer kraft och blivit rock. På det sättet är jag nöjd, förklarar Peter.
— Men jag tycker faktiskt att det är rätt häftigt att gå andra vägen. Att vända på det och ta den akustiska som uppföljare, säger Patrik.

Oklarheterna kring Mari Lindbäcks närvaro i bandet har äntligen retts ut. Maris röst, som alltid betytt kiloton i All That Jazz styrka att förmedla stämningar, har slutligen fått en fast plats i bandet. Utan hennes glittrande röst, skulle LPdebuten missat dom känslomässiga poänger som nu finns inkluderade. Fortfarande återfinns Per B Ejnelind på glitter-gitarr. Stödd av dom nya medlemmarna Pontus Värmhed, trummor och Niklas Hellberg på keyboards.

CLIVE LANGER OCH ALAN WINSTANLEY

Och det var alltså det gänget som prick två år efter skivdebuten stötte sina idéer mot talangerna hos producenterna Clive Langer och Alan Winstanley. Två killar som tidigare åtagit sig bl a Elvis Costello, Madness, Dexy’s och Lloyd Cole. Och dom motsvarade All That Jazz förväntningar på att göra det där lilla extra. Att få en liten grej att låta stor. Ursprungsdrömmen om att få Waterboys Mike Scott som producent gick inte i lås den här gången heller.

— Nä, han har tydligen problem att hitta en egen producent, skrattar Patrik.
Spontant kan man undra om låten ”America” är en eftergift för USA-kontraktet. Texten är lite svår att höra, men den låter faktiskt ibland som en hyllningssång.
— Nej, nej, skrattar Peter. Låten är ett försök till ironi. Refrängen är ”Save the world, America” med en nästan kyrkokör, fast verserna är väldigt bitska. Det är klart att man kan diskutera om ironin går fram, men avsikten är hursomhelst att vara kritiska.

Virgin tog inte låten som den självständighets-protest All That Jazz avsåg. Dom var mer oroade för att publiken skulle uppfatta bandet som pro-Reagan.
— Folk lyssnar inte så mycket på verserna, men så kommer refrängen ”…save the world”. Samtidigt finns det en dubbeltydighet i raden. ”Rädda världen, Amerika” — förstör den inte mera! Men engelskspråkiga uppfattar tydligen inte den betydelsen.

Det är väl ingen hemlighet att många källarband lever för drömmen om lyftet med ett stort skivkontrakt. Men dom glömmer som regel alla krav som följer med ett kontrakt. Kände ni av pressen?
— Det var ganska jobbigt, medger Peter. Under inspelningen i London, så kom folk in och sa att ”det här kommer bli skitbra; USA tror på er”. Då blir det inte kul längre. Det hade varit bättre att göra nåt som ingen tror på, och s-e-n lyckas. Att slå ur underläge…

— Personligen, fortsätter Peter, den dag vi fick kontraktet (med Virgin) så tappade jag på nåt sätt mycket intresse för grejen, tappade hungern lite grann liksom. Och den försöker vi få tillbaka nu. Plötsligt så har du allting…
— Ja, annars har vi alltid fått slita för allt, säger Patrik. Och nu är man framme på nåt sätt. Åtminstone tycker man sig vara framme, fast man förstås inte är det… Jag tror vi fortfarande har samma inställning till det vi gör. Vi slår oss knappast för bröstet och säger att fy-fan-va-vi-e-bra.

Har ert liv ändrat sig, förutom att ni är heltidsmusiker nu?
— Jag har alltid trott på det här, så jag har gått på soc i tre år och krånglat den vägen för att kunna hålla på med musik på heltid. Det är ganska skönt att slippa det nu, erkänner Peter. Men vår motivation har aldrig varit att tjäna pengar.
Men ni går alla och väntar på varsin vit Porsche nu?
— Jag har inte ens körkort, ler Patrik.