Vad händer om man korsar en kattsvullare, en emaljfacetterad, en osande, en heterosexuell och en anti-groupie? Det självklara svaret är skåningarna The Doodles!

MUDDLE har begett sig ner till södra Sverige för att förstå mer av den flyer som finns ute på gatorna om ett annorlunda Hardcore-band vid namn THE DOODLES.

Dessa fem förvirrade gossar är lokaliserade i Malmö där de utövar Hardcore utan hänsyn. Doodlarna (som de själva uttrycker det) har varit desamma se’n begynnelsen 1990 och består av Mud (sång), Erik (gitarr), Püshel (gitarr), Johnny (bas) och Sniff (trummor) — alla mellan 21-24 år.
Anledningen att de startade just THE DOODLES var att de saknade ett rejält Hardcoreband i Malmö.
Musiken är rapp Hardcore med en aning melodi och kan liknas vid Poison Idea’s snabbare produktioner. Låtarna komponeras i huvudsak av Johnny och Püshel.
— Texterna handlar väl om de gamla uttjatade ämnena, men allvarligt talat så skiter jag i om 10.000 andra har skrivit om krig, svält, politikeravsky etc, så länge det fortfarande pågår omkring globen, förklarar Johnny. Personligen skriver jag numera på svenska — det låter fan så råare, särskilt med en skånsk dialekt, vilket inte uppskattas har vi märkt.
THE DOODLES har inga direkta influenser, men jämförs just med Poison Idea och även Svart Snö.
— Helt attitydsmässigt sett har vi snott allt från OFFBEATS, utbrister Johnny!
Johnny verkar inte särskilt förtjust i att se nå’n anknytning till något av dagens svenska hårdrocksband.
— Antingen är det glamskitband eller Death-band och jag vet inte riktigt vilka jag helst vill undvika. Dock finns det bra band som Stillborn och Count Raven — garanterat lika stora Saint Vitus-fanatiker. Men någon större samhörighet finns inte.

THE DOODLES har producerat en hel del material och är just nu både demo-aktuella och LP-aktuella kan man säga.
I början av 1991 spelade de in sjuan ”S.D.B.C.S.H.”, som trycktes i 500 exemplar, smugglades till hemlandet och såldes slut! Ett år senare gick de in i studion en andra gång och spelade in LP:n ”Mushroom T & The Misfits”.
— Färggrant omslag, har fått bra kritik från 90% av de som hört den, beskriver Johnny. Dock finns det låtar som jag personligen tycker är lika bra som en böld i röven, men det är lite sent att ändra på nu. Annars är man väl nöjd. Få ex kvar.
Om LP:n skulle ha dedikerats till någon skulle det möjligen varit till OFFBEATS eller BIG MAMA JAMA ”för att hon är så mogen…” (?).
Plattan fick i alla fall grabbarna att komma på turné till Polen tillsammans med polska SKTC.
Det allra senaste att komma från Doodlarna är den halvårsgamla demon ”R.U.K.” som nu säljs över vida världen!
Killarna har varit hemlösa vad gäller replokal sedan de kom tillbaka från Polen, men hittade för ett par veckor sedan ett nytt tillhåll. Innan dess fick de låna replokaler.

THE DOODLES har varit med om mycket under de 30 spelningar de gjort i Sverige, Danmark och Polen. Bland minnena finns en ”snubbe” med helgipsat ben i Lütz (Polen) som stagedivade frenetiskt eller när Sniff spydde på scen i Stetin (även det i Polen). Det bästa draget verkar i alla fall ha varit när de spelade med GBH i Malmö.
— Det roligaste med att spela är att träffa andra personer och festa efter. Något som danskarna och polskarna är jävligt bra på, berättar Johnny.

Johnny blev frälst i Hardcore se’n de första låtarna han hörde.
— Det enda jag kan tänka mig att spela förutom det är i ett Saint Vitus rip-off band, förklarar Johnny. Men det är nog inte så roligt som att spela Hardcore.
Johnny föredrog att sitta hemma och lyssna på sin fars plattor med Status Quo, Nazareth, Slade och liknande än att leka i sandlådan, som han själv uttrycker det. De band han lyssnar på är Demon, Angel Witch, Witchfinder General och liknande, och hårdrock taget mellan 78-85 i samma tappning.
Så vad tycker han om dagens grunge och hardcore-industri?
— Allvarligt talat så stinker den, förkunnar Johnny. Jag jobbar själv i en skivaffär och ser vad det handlar om… PENGAR och enbart PENGAR. Hardcoren har ännu inte blivit kommersiell, och jag hoppas inte att den blir det heller. Jag lyssnar nästan på det mesta, men grunge-stilen tilltalar mig inte det minsta. Sonic Youth har väl kanske fått stämpeln, men de är bra i alla fall. Hardcore ligger närmast hjärtat så… fan Hardcore är bäst!!!

Sniff och Mud är de enda med flickvänner och Johnny välsignar att han har en högerhand. Deras enda groupie skulle väl bestå av en tandlös gubbe på 60 år, om Johnny fattat rätt. Galna fans är det också dåligt med.
— Visst tycker de flesta vi är bra, men vi spelar ju inte Death Metal.
På den övriga tiden jobbar Mud, Püshel och Johnny, Erik studerar och Sniff är A-kassans stamkund.
— Om vi skulle ha levt på musiken hade vi alla varit döda och begravda sen hösten ’90, förklarar Johnny. Vår gemensamma kassa är lika stor som Kalle Ankas.
Skulle Johnny själv inte lyckas inom musikbranschen vill han gärna bli en större människa kroppsligt.
— Man får väl ta det som finns att få idag, och värre blir det väl när vi penetrerar EG. Jag vet ej, kanske byggnadsarbetare eller annat kroppsarbete, kanske amatör prostituerad eller något annat inom La Musicia.
Och för övrigt har Mud inte ätit upp sin katt än, Erik vill inte bli intim med gamla gubbar, Püshel erkänner inte att han luktar illa, Sniff erkänner inte att han är heterosexuell och Johnny är en fanatisk anti-groupie.

PMRC & C:o verkar ha en plats även i Johnnys hjärta…
— Tipper Gore och hennes kompani kan ju bilda en liten by i Bolivien och utrota aporna för att de springer nakna. Har precis läst Zappa’s bok och det är fan en man som kämpar. Att det händer i U.S.Asshole förvånar väl ingen, och om det inte finns i Sverige kommer det väl snart. Som Zappa skriver: När man föds är det bra att lära känna morsans bröst på alla sätt och vis. Se’n är det förbjudet att ens titta på dem tills man fyllt 15 bast. Självklart gillar man bröst, men egentligen är det ju bara en fettklump…
Och ovanstående organisation och deras dotterbolag i bl a England hjälper knappast till att få mer utbud av de tyngre slagen i media. Ren öken är den enda beskrivningen.
— Så sant, så sant, instämmer Johnny. Och om det finns någon tidning som tar upp det mycket, skrivs det av inkompetenta journalister… Hellhammer… vart tog ni vägen? Personligen köper jag inga musiktidningar i affären. Prylen är ju att en person som gillar Albansk jazzgospelblues inte kan recensera Bengt Börjes Hårdrocksorkester p g a att han vet inget om B.B.H.O. och han gillar inte musiken överhuvudtaget, och kommer skriva ner den totalt. Däremot kan en snubbe som skriver för ett litet fanzine i Fylleryd ge B.B.H.O. en rättvis recension p g a att han har följt Bengt se’n början. Därför läser jag hellre fanzines än t ex Nöjesguiden eller Slitz alternativt Aftonbladets rocksida varje torsdag.
Utförligare än så kan det väl inte bli…
Att rocken anses vara död verkar inte betyda mycket för Johnny.
— Det spelar inte mig någon roll om rocken är död eller ej, men det är nog trist för de som gillar rock, förklarar Johnny. Men om räknar Nazareth, Lolita Pop etc som rock blir det jävligt tråkigt. Men jag bryr mig inte om Rolling Stones, Bruce Springsteen och Georgia Satellites existerar eller inte.

Johnny förklarar till sist hur de vill att folk ska minnas THE DOODLES — de galna skåningarna utan hämningar.
— Det viktigaste är väl att minnas oss som schyssta personer utan storhetsvansinne eller idioter. Sen om jag träffar Rudolf om 20 år som säger att han lyssnade på THE DOODLES för två dagar sedan är ju bara kul.
Och slutpläderingen lyder…
— Se’n vill jag väl passa på att säga att vi driver en mindre distributionsfirma på Hardcore plattor och intresserade kan ju höra av sig. Må bra och hälsa Arne Anka!!