Det ni nu har framför er är något i tidningsmått mätt snuskigt inaktuellt. En intervju med Henrik Hemsk från numera upplösta Grisen Skriker. Men, denna artikel är tillräckligt intressant för att publiceras ännu en gång, förra gången var i VLT den 25/5 -79.
Det hela utspelas på en veckolång musikfestival under måttot Rock för Jobb, där bIa Ebba Grön, Grisen Skriker, TV 3, Baiters och ett helt gäng band till, spelade.

Hur länge har Grisen Skriker funnits?
– Sex månader och vi är uppe i 34 spelningar nu. Det är ganska mycket. Vi har spelat två gånger varje vecka ungefär.
Vad tycker du då om den här festivalen?
– Ja, så där. Det är lite mycket Woodstock 2, för mycket droger, och sånt där. Annars är det shysst. Det får inte vara en festival bara för att man tycker det är skönt – det måste vara någon mening med det.
Mullvadsoperan och RFHL, filmerna Dom kallar oss mods och Ett anständigt liv o sånt där. Det är därför jag tycker det är positivt med den här grejen.
Vad tycker du om Rock against racism-rörelsen?
Det är väl bra, men det har blivit popigt. Många band hänger på bara för att de ska bli kända. Det är många som inte vet vad det handlar om, lika många band i Oasen, som ställer upp bara för att det är popgit. Inte sant. De vet inte vad det handlar om.
Vad har du för inställning till droger?
– Det är svårt med alla som röker hasch. Men, det är väl likadant med lördagsfyllan. Det som håller upp hela svenska arbetarklassen är att man får supa på helgerna. Jag tror inte att det bara är att säga så där: kom nu grabbar så gör vi revolution. Först måste man se upp till sig själv, varför man håller på så där, jag också, och super, men jag vet i alla fall att det är fel. Men många hajar inte det där. Se bara på hela jävla raggarkåren. Dom tycker ju det är så jävla häftigt.
Många punkare var ju med vid första maj och demonstrerade för “Ned med hela skiten”. Ställer du också upp på det?
– Nej, inte just ned med hela skiten. Vår paroll var, det vi vill ha det ska vi ta. Så är det, alltså. Se på hur man ockuperar olika hus, som Järnet och Mullvaden. Det går inte att snacka med dom, de har alla lagar på sin sida, alla skrivbordspapper och sånt. Det är lika med Oasen, det går inte att hålla på och snacka hela tiden. Man måste ockupera, alltså.
Hur är det med spelställen – är det dåligt med ställen i Stockholm?
– Det finns ju en 50–60 ungdomsgårdar. Men där går ju tolvåringar och sådana där, och är fulla liksom. Vill man komma ut till shysst publik är det svårt. Alla pubar och liknande tar ju bara gamla gubbar, gamla etablerade. Det finns i alla fall en tio ställen som är shyssta.
Varför väljer ni ett namn som Grisen Skriker?
– Beatles var upptaget. När vi kom upp, var vi ett av de få banden som sjöng på svenska, ett av de få banden som tog ett svenskt namn. Vi ville inte hålla på med läderbrallor och säkerhetsnålar genom kinder, och såna där grejer, sånt tog vi helt avstånd från. Vi ville ha ett namn som sa något annat. Grisen Skriker, det tyckte jag lät bra. Det är fler o fler band som börjar sjunga på svenska. Men det finns två läger här i Stockholm – ett som är lite dåliga engelska kopior och så finns det Ebba Grön, Molotovs o så vi.
Rude Kids sjunger på engelska, vad tycker du om dom?
– Jag skulle aldrig kunna spela tillsammans med dom på ett ställe. Dom står inte för samma sak. Okey, om dom kallar sig punk, då kan inte jag kalla mig det.
Är det många tjejer med i “punkrörelsen”?
– Det är många som hänger efter mig. Nej, dom flesta brudar hänger nere i Gallerian, där har jag inget intresse av att vara. Jag tycker det bara är dårar där, sådana där dåliga kopior, som jag säger. Går o snackar om Sid Vicious – när han dog – oh, det var så synd och så där. Jag sörjer inte honom, jag kände inte honom. Han har inte gjort nånting för mig.
Vad menar du att punk är?
– Det som jag ser i Sverige som riktig punk, det är inte att vi har social misär, att vi har dåligt med stålar. Utan det är att vi har en sån jävla tristess. Ingenting att göra, bara TV-tittande och en massa ungdomsgårdar, som man blir styrd av. Man måste engagera sig ute i förorterna, förortsbarnen, det är dom som ska bli punkare. Men dom sitter bara på tunnelbanestationerna och röker hasch. Så är det, va. Det får inte bara bli ett Oasen i Rågsved. Där jag bor i Farsta, försöker vi nu starta ett kulturhus, med musik och sånt. Men, det är jävligt svårt. Alla är så sega, Kulturnämnder och annat, när vi försöker hyra in oss. Nej, det är nobben direkt. För det är viktigt att det inte händer bara i Rågsved, det måste hända i alla förorter.
Det är väl bra att det sprider sig ut i landet också?
– Det kommer att bli så att om en tio år kommer de ute på landet att lyssna på punk. Men vad gör dom idag? Jag var uppe i Mora o där lyssnade dom på Boppers och sådana där grejer, dom fattade inte sin egen situation, ungefär.
Tror du punkrörelsen kommer att hålla i sig, är det något övergående eller kommer den att utvecklas till nåt annat?
– Hålla i sig? Det är ju bara en generation, ungefär som 1968, då blev den generationen medveten. Vi har blivit mer och mer medvetna om vår situation, fast vi ställer mer och mer krav. Dom som kommer efter oss ställer också mer och mer krav, det blir mer och mer krav hela tiden. Vi kan inte starta några grejer för oss själva, va. Det gäller att sprida till olika människor. Punken sitter inte bara i håret nu, som det gjorde från början. Det viktigaste är att man kan göra nånting själv, man behöver inte sitta och läsa en massa ideologier, Karl Marx Das Kapital och sådana där grejer. Det kan man snacka om senare, först måste det börja hända olika saker. Direktaktion-grejer. Som strejker, bojkottning och ockupering, sådana grejer.
En del säger att proggarna är så ruttna, vad tycker du?
– Det är lite överdrivet. Musikmässigt så gillar jag inte Björn Afzelius o dom. I deras texter så finns det jämt lösningar och sådana grejer. Musikaliskt så står dom på sin plätt på scen. Då kan man lika gärna köpa en skiva med dom. Vi har spelat tillsammans med dom – det var förjävligt att se dom. Heltråkiga, man bara låg o sov, man kunde blunda, det var ändå inget man missade. Men annars – det är ju dom som byggt upp det här, punken hade aldrig kommit om inte dom funnits. Men vi är med i musikrörelsen, då får vi försöka ändra på den också. Det är fel att klanka på proggarna – det går inte att ta avstånd ifrån dom.
Tycker du det är viktigt att man rör sig på scen, hoppar runt…?
– Vi tycker om att spela teater och sånt där. Alla lever som fan, det ska vara kul att titta på varje kille. Det får inte bara vara en, som jag sångaren, som dominerar. Alla måste vara dominanta. Och det ska inte vara inrutat utan spontant.
Vilka är det som spelar i Grisen Skriker?
Hasse Hjälp – gitarr
Henrik Hemsk – sjunger o skriver de flesta texterna.
Martin Maskin – bas
Mats Mums – trummor
Olle Ond – gitarr
Vi har utvecklats mycket, har vi märkt. Från början körde vi bara 2–3 ackords låtar.
Nu börjar det bli mer och mer. Men fortfarande inom de enkla grejerna. Det får inte bli tiominuters solon som man inte klarar av, men det får inte vara enkelt för enkelhetens skull. Texterna är väldigt viktiga, vi sjunger om hur vi har det i förorterna, där vi bor.
Var drar man gränsen mellan kommersialism och där ni är nu?
– Det är kommersiellt att göra en skiva. Det går inte att komma ifrån att man blir känd. Grejen är att man ska bli känd, men man ska bli känd på sina egna villkor. Inte bli som Rolling Stones som helt tappade förankringen med sig själva. Man är bara en människa från början, man är varken bättre eller sämre än någon annan. Man får inte leva upp till att tro att man är en idol. Att överskatta sig själv.