Vad vore väl en bättre avslutning på vår serie om filmmusik än att försöka hitta någon som verkligen har lyckats med konststycket att skapa sig ett namn i Hollywood — som just kompositör av filmmusik?

Det är något vagt exotiskt över en svensk som har orkestrerat musik till Oscarsgalan och komponerat mer än 30 långfilmer i Hollywood. Jag träffar Erik Lundmark över brunch på Studio Café, ett av de oräkneliga lunchställena på Hollywood Boulevard.
Innan du sadlade om till filmkompositör var du en uppmärksammad jazzgitarrist. Hur kom det sig att du hamnade här i Hollywood?
— Jag började fundera på att skriva filmmusik i 25-årsåldern. Jag hade ju skrivit musik åt mitt band Pantarei ett bra tag, och med mitt intresse för drama var det väl ett naturligt nästa steg. Dessutom hade jag turnerat med bandet i 12 år, och det började kännas som att det var dags att pröva något nytt.
Och du började med att skriva för TV hemma i Sverige. Hur fick du det jobbet?
— Tja, en granne till mina föräldrar var bildlärare, och hon i sin tur kände en TV-producent som sysslade med bildskapande för barn. Hon rekommenderade mig till sin kompis, som råkade behöva en ny kompositör just då, och på den vägen är det.
Så du fick redan från början känna på hur viktigt det är med kontakter?
— Visst. I den här branschen handlar allt om vem man känner. Och en portion tur, förstås. Hur som helst kom vi bra överens, och gjorde över 30 program tillsammans. Jag minns inte alla, men den första serien hette Färgormen, en annan hette Fabler.
Så det var en bra erfarenhet?
— Visst, jag fick tillfälle att skriva alla möjliga sorters musik. En annan bra grej med det där första jobbet var att jag fick övning på att arbeta med synk, tidskoder och sådant. Jag hade precis tagit de första stegen in i datorvärlden…
Den kära gamla Atarin?
— Precis! Så det var en bra teknisk erfarenhet, att få testa allting i praktiken.
Och TV-jobben ledde till en resa över oceanen?
— Visst, jag blev sugen på att göra mer. Större grejer, stor orkester.
Och du började med att gå en utbildning här borta?
— Just det, jag fick nys om att det fanns ett ettårigt filmmusikprogram vid University of Southern California, och när jag fick veta att Jerry Goldsmith undervisade där var saken klar. Jag trodde egentligen inte att jag skulle komma in, i och med att jag inte hade så mycket klassisk skolning, men de måste ha gillat materialet jag skickade in.
Så, om man som du kommer från en popbakgrund, hur lång tid tar det att bli tillräckligt bra på orkestrering och hela den klassiska biten?
— Tja, det beror bara på dig själv och hur flitig du är som elev. Det finns massor av böcker, så det är bara att gå till biblioteket och börja plugga. Och du kan lära dig det du behöver på en utbildning utan problem. Men du måste göra det förr eller senare. Det finns en missuppfattning om att man kan jobba i Hollywood utan att ha någon klassisk skolning, till och med utan att kunna läsa och skriva musik, och det är helt enkelt inte sant. Det finns förstås undantag som Danny Elfman…
… men han hade en karriär som popstjärna innan han kom hit.
— Precis. Om man inte kan sina grejer är det meningslöst att försöka få jobb här. Men det går som sagt bra att lära sig, eller slå sig ihop med någon som kan bitarna du saknar.

Du kom hit 1992. Berätta om det första året här i stan.
— Jo jössös… jag hade aldrig varit i LA förut. Jag visste ju att det hände mycket här, men jag hade inte alls fattat vilken otrolig myrstack det är. Och inte bara inom film, hela musikbranschen är ju här också. Det är helt sanslöst!
Så det måste ha varit skönt att ha en utbildning som ett slags första fast punkt?
— Visst, det fina med att börja med att gå en utbildning är att man verkligen köper sig tid. Man har ett år på sig att skaffa kontakter, och man kan använda sina lärare och klasskompisar till att få in en fot i dörren. Dessutom har man ju studiemedel, så man slipper jobba som servitör — ett tag åtminstone (skrattar).
Så det är en bra språngbräda in i industrin?
— Absolut. Innan det där första året var slut hade jag börjat orkestrera musik åt FOX, jobbat på en tecknad långfilm och alla möjliga projekt. Och sen har det bara rullat på.
Vad krävs egentligen för att jobba som filmkompositör?
— Först som sist måste man kunna sitt hantverk, både orkester och alla synthar, elektronik och sådant. Nästan all musik är fortfarande baserad på orkester, så det måste man kunna. Men du måste även kunna göra en synthdemo av din orkestermusik att spela för regissören, och den måste låta nästan precis som den färdiga inspelningen. Dessutom vill nästan alla ha med någon form av elektronisk musik numera, så det måste du också kunna. Man måste täcka hela området, och om man inte kan det måste man slå sig ihop med någon som kan det man saknar.
— Sedan måste man ju förstås vara kreativ och ha bra, originella idéer. Och kontakterna är som sagt otroligt viktiga. Man måste oavbrutet träffa folk, gå och skaka tass på möten och partyn.
Så, när man kan det som behövs, vad är det som avgör om man får jobb eller inte?
— Det är många som snackar, och det räcker inte. Det finns många som har bra idéer men inget hantverk, och det räcker inte. Det finns många som är otroligt duktiga men är dåliga på att skaffa kontakter, och det duger inte heller. Man måste ha alla tre bitarna på plats, men om man har det är det egentligen nog bara en tidsfråga innan man lyckas.
Och om man ändå inte gör det?
— Tja, då har du helt enkelt inte haft turen att träffa rätt personer vid rätt tillfälle (skrattar). Folk som bara kan snacka blir aldrig långvariga här. Bruce Broughton, en av våra lärare vid USC, brukade säga att alla kan få ett gig. Vem som helst kan få chansen att göra ett jobb. Men att livnära sig på det, att skriva film efter film år efter år är en helt annan sak. Alla som har en långvarig karriär här i stan är helt enkelt otroligt duktiga.
Så, vad beror det på om man får ett nytt jobb?
— Till väldigt stor del handlar det om hur man är som samarbetspartner. Framför allt vill de jobba med någon som kan få dem att slappna av och lita på honom. Alla förutsätter att du är bra på vad du gör, det handlar inte om det. Det gäller att vara lyhörd, och utstråla självförtroende.
För att de egentligen inte vet vad kompositören sysslar med?
— Precis. När du går till doktorn vill du inte höra långa haranger på latin. Du vill prata med någon som får dig att känna att du är i goda händer, att operationen kommer att gå smärtfritt och att det kommer att kännas mycket bättre efteråt (skrattar). Du måste komma ihåg att alla filmmakare vet allt om hur man gör en film, från sminkning till ljussättning och kamerariggning — utom musik. Det är det enda område de inte vet någonting om, och det gör dem väldigt nervösa.
Men det måste väl finnas undantag?
— Ja, och det är alltid en mardröm. Det värsta man kan råka ut för är en regissör som säger att han vet precis hur han vill ha musiken. Att han skulle vilja göra det själv, men att han inte har tid. Han kommer nämligen aldrig bli nöjd med vad du gör, eftersom han har så fasta idéer från början. Man kan aldrig vinna i en sådan situation.
— Hur som helst handlar det om relationer. Det finns så många i den här stan som är bra på vad de gör att det är en självklarhet. Om du blir rekommenderad till ett jobb förutsätter alla att du vet vad du gör, ingen kommer att tacka dig för det. Däremot blir du plötsligt väldigt populär om du kan få dem att sluta oroa sig.

Innan man slår igenom måste man lägga ner många års hårt arbete. Vad sysslar man med under tiden?
— Tja, det finns massor av olika jobb man kan syssla med. Industrin är så stor att det finns oändligt mycket möjligheter att göra det man tycker är kul och samtidigt tjäna bra med pengar.
Vilken typ av jobb är det?
— Orkestrering är en otroligt stor marknad till exempel. Jag har gjort det på alla möjliga filmer, och åt Bill Conti de senaste Oscarsgalorna.
Vad exakt innebär det att orkestrera?
— Tja, det är ett brett område. Det händer faktiskt att kompositören ringer och nynnar en liten trudelutt, och ger dig instruktionen att skriva ut det i fem minuter romantisk stråkmusik.
Så i princip är det faktiskt orkestratören som skriver musiken?
— Ja, förutom det lilla temat
Så jag antar att en orkestratör måste vara väldigt diplomatisk, att inte springa omkring och berätta för folk att “egentligen var det jag som skrev musiken till så och så”?
— Javisst, om du försöker imponera på folk på det sättet kommer det alltid tillbaka och biter dig i häcken förr eller senare. Men det är lyckligtvis ovanligt att det går till på det sättet. Det finns massor av varianter på orkestrering, men det vanligaste är att man får en så kallad orkestreringskiss. Den består av ett i princip komplett partitur på åtta notsystem, och det enda orkestratören gör är att flytta över noterna till ett fullt partitur på ett större papper så att killarna som skriver ut musikernas stämmor kan se vad varje kille spelar. Sedan finns ju alla varianterna däremellan.
Så om kompositören ändå gör så mycket av jobbet, varför gör han inte allt själv?
— Kompositörerna här kan orkestrera alldeles utmärkt, saken är den att de inte har tid att skriva ut varenda not själva. Man får bara 5-6 veckor på sig att skriva 70 minuter orkestermusik, och om man ska ha en chans att bli klar i tid måste man dela upp arbetet på ett sätt eller annat.

Sedan finns ju motsatsen — vad är en synthestratör?
— Då jobbar du som synthkille åt en kompositör som inte kan eller hinner engagera sig i den biten. Arbetsuppgifterna kan variera mellan att simulera killens orkestermusik så han har en demo att spela upp för regissören till att ansvara för de elektroniska bitarna av den färdiga musiken. Det finns massor av sådana jobb.
Är det en framkomlig väg för popmusiker som vill jobba här?
— Nej, tyvärr inte. Det finns så många duktiga synthkillar här att man kan gödsla med dem. Om du har kompisar kan du jobba åt dem, förstås. Men om du bara kommer hit och försöker hitta jobb måste du ha en demo som är fullkomligt revolutionerande.
Så, vad sysslar riktigt bra synthkillar med här?
— De riktigt bra keyboardspelarna, de som spelar i de stora sammanhangen, är helt fantastiska. När de kommer till sessionerna har de med sig en halv musikaffär, ofta 4-5 rack fulla med prylar. Och de har alltid med sig ett par killar vars enda funktion är att hålls reda på alla patcher och kopplingar. När 100 musiker sitter och väntar kan huvudkeyboardisten inte börja programmera, utan det blir assistenternas uppgift att fixa det rätta ljudet. Omedelbart.
Så längre ner i näringskedjan finns det gott om jobb?
— Visst, massor. Men de är inte förhållandevis kvalificerade, så de tillsätts alltid kompisvägen. Det är ett tufft jobb, men det finns oändligt många killar som kan göra det. Det är mycket svårare att slå sig fram som synthkille än som traditionell musiker. Det finns helt enkelt för många av dem här. Det säger egentligen sig självt att ju högre kunskapströskeln är för att göra ett visst jobb, desto färre killar finns det som klarar av det, och konkurrensen blir mindre. Men visst kan man ha tur, och hux flux träffa någon som just då råkar behöva just det du gör.
Så det är kontakterna som spelar in igen?
— Det är alltid kontakterna. Men ju hårdare konkurrensen är inom ditt område, desto fler måste du känna. Och desto aggressivare måste du vara. Det är inte lätt att jobba här. Men det är som Bill Conti brukar säga — du behöver inte vara i LA. Det är ingen som tvingar någon att bo här, det är bara att åka hem om det inte passar. Men om du finns här, så kanske något händer. Det finns inga garantier. Men om du åker härifrån är det garanterat att det aldrig kommer att hända.