Det vimlar av musiker som sitter i sina hemstudior och programmerar fast de egentligen helst vill spela med andra. Den nya svenska konstellationen Pray For Rain har sin grund i två sådana konstellationer.
Det hela började med att de rutinerade musikerna Jonas Isacsson (gitarr) och Tommy Gällhagen (bas) gjorde demos och testade diverse sångare.
— Mycket programmering. Man sitter där och diskuterar vad som händer om man flyttar det slaget eller den tonen, fast man innerst inne började med det här för att det är så kul att lira gitarr, konstaterar Jonas.
Den som uppskattat hans spel med Eva Dahlgren, Roxette, Hansson De Wolfe United och många andra håller onekligen med om att det låter som ett felanvändande av resurser. Kort sagt bör han till De Gudabenådade Strängbändarnas Skara.
På turné med Marie Fredriksson fick Jonas veta att bandets trummis, Christer Jansson, agerat studiomusiker hos en duo kallad Living End. Christer mindes sångaren Joachim Rosendahl som både begåvad och något av en själsfrände.
Jonas och Jocke sammanfördes och ljuv musik uppstod — bokstavligt talat. Man satte sig inte och jämförde referenser och satte upp grandiosa mål, vilket brukar vara vanligt när band bildas i Stockholm… Nej, de satte sig ner och musiken bara kom.
— Vi hade båda material sedan tidigare, men varför spara gammalt när man kan skriva nytt som känns mer naturligt för alla parter? påpekar Joachim.
Nej, i stället satte sig Jonas med en akustisk gitarr och spelade en ackordsföljd, som inspirerade sångaren till en melodi — som i sin tur inspirerade Jonas till en annan ackordföljd.
Låtskrivande ”the old fashioned way”, således. Och så skrev Joachim texter. På sina två första låtar, Aching Autumn och Devil’s Acre (som blivit förstasingel), fick man positivt besked från Record Station. Att de redan hade material klart för ett album var väl en liten nödlögn men den goda responsen satte igång produktiviteten rejält. Medlemmar i Pray For Rain blev alla nämnda herrar, plus klaviaturspelare Tommy Lydell. Inspelningsstudio blev Polar (törs vi gissa att det har med släktskapet till Record Station att göra?) och tekniker/medproducent Robert Wellerfors. Resultat: ett dussin gitarrbaserade sånger fördelade mellan två huvudsakliga uttryck:
— Vi verkar ha två huvudlägen i vår musik, menar Joachim: ett kargt, lite romantiskt och ett ”nu jävlar”.
Så till det som bara bäddar för påhopp. Ni kan knappast neka till en uppenbar influens från Daniel Lanais och hans klienter?
— Nej, erkänner Jonas. Det ligger väl närmare till hands än allt tjat om 1969 som blivit på grund av att vi kopplade ihop gruppnamnet med Woodstock (i själva verket togs det från en Hollywood-rulle med Charlie Sheen…). Vi lyssnade alla på Lanais senaste när skivan gjordes, även Robert. Men all eventuell påverkan skedde i så fall undermedvetet, det var absolut inget mål.
Det tycks som om det alltid dyker upp svenska band som tagit till sig utländska ljud- och spel och sångidéer.
Pray For Rain har tydliga drag av sådana som Robbie Robertson och U2, även om de kanske inte själva håller med.
Men visst finns också ett mått av tillbakablickande i deras musik. Amerikansk folkrock, blues och klaviaturinstrumentet Mellotron — känt symfonirockinstrument!
Samtidigt märks ingen strävan att hitta det där varma, analoga 70-talsljudet. Den digitala inspelningen låter definitivt 90-tal.
— Det är medvetet. Vi vill inte vara ett retroband på något sätt, menar Jonas, och vokalisten påpekar i sin tur att hans texter är fullständigt förankrade i nuet och en vilja att förmedla något riktigt.
— Vissa skriver texter på engelska för att dölja att de inte har något att berätta. Själv gör jag det för att jag tycker att det är ett rikare och mer musikaliskt språk och för att jag nästan bara lyssnat på engelsk och amerikansk musik, det är mina rötter. Jag tror att jag behärskar nyanserna i språket tillräckligt för att uttrycka mig hävdar han.
Möjligen kan man invända mot att en sångare som aldrig korsat Atlanten sjunger om Santa Fé i jakten på rätt bilder. Men det ligger väl i skapandets natur att ta sig sådana friheter, kan tänka.
Pray For Rain talar sig varma för enkelhet, att göra ett ”performance” i studion. Sången skedde exempelvis live, samtidigt som kompet, vilket Jonas är mycket imponerad av.
— Utan att nämna några namn vill jag påstå att det vore otänkbart för flera andra, mer etablerade sångare. Det har flera gånger hänt att jag föreslagit att de ska sjunga en låt i samband med att vi spelar in den, i stället för att göra alla i ett enda sjok på slutet. Men det har alltid varit tal om förkylning eller rosslig röst.
Enligt Jonas saknas idag artister som är ”ett” med sin musik. Artister med karaktär och ett totalt engagemang.
— Ta en sån som Neil Young (eller varför inte Tony Joe White, förf. anm). När han gör musik delar han med sig av sig själv, han liksom ÄR det han spelar. Men för de flesta handlar det mer om en bra groove eller ett juste sound än att skriva en låt som verkligen vill förmedla något.
— Skillnaden mot förr är att man på den tiden utnyttjade tekniken optimalt och ändå räckte den inte till. Medan man idag får kritik för att det låter ”för bra” konstaterar Jonas. Vi får se hur vi gör nästa gång.
Under januari/februari turnerar Pray For Rain. Förutsatt att skivan säljer hyfsat, är EMA-Telstar i skrivande stund intresserat.
Pray For Rain är på rätt väg, med sina vemodiga, tidlösa låtar.
— Men vi har redan börjat pula med nytt material. Det är rakare här, färre ackord och en spretigare ljudbild.
Låter spännande.