This Perfect Day har efter många års låtskrivande fått en Tracks-etta med låten ”Fishtank”, en i mina öron mycket trevlig och medryckande poplåt som gör mig otroligt glad. Själva tycker de att det känns lite märkligt att ligga etta på Tracks eftersom de inte hade räknat med det. Men samtidigt tycker de att det är jättekul att även den publiken tar till sig deras musik, och så säljer skivan lite mer tack vare hitten och fler tar sig till deras spelningar. Vilket även stämde denna marskväll när scenen är Smedjan i lilla staden Köping. Efter att Västerås-tjejerna i Petrol (som gått på efter mitch-favoriterna duel) gått av scenen, är Smedjan full av förväntansfulla människor. I början är publiken lite seg men efter att sångaren Mats mutar publiken med att lova läsk och bullar till dem som kommer närmare scenen, börjar det lossna. Mats tar sig även ut och sjunger mitt i publiken. Innan spelningen pratar mitch med sångaren Mats Eriksson och basisten Peter Fahlgren.

De har tidigare i år släppt sin fjärde skiva vid namn C-60 som kanske kommer att bli (om det inte redan är) deras stora genombrott. I alla fall om man ska tro alla recensenter.
— Vi har fått 22 bra och bara 3 dåliga recensioner. Enda riktiga sågningen var i Stereo, säger Mats.
Hur känns det att få dålig kritik?
Mats fortsätter.
— Det beror lite på vem som skriver. Det tas inte lika hårt om man fått massor med bra kritik av sådana man respekterar lite mer. Den absolut bästa måste ha varit i en stor norsk tidning, motsvarande expressen. 6 av 6 möjliga. Skrev att vi var ”Världens bäst band” typ.
Mats fortsätter med att berätta om skivan.
— Vi är jättenöjda, den bästa vi har gjort helt klart. Vi höll på ganska länge med att skriva låtarna men det gick rätt snabbt att spela in dem när vi väl höll på med själva inspelningen. Vi la ner rätt mycket jobb på att göra låtarna. Vi höll på tills vi verkligen kände oss nöjda.
— Tog ett år ungefär, inflikar Peter.
Mats fortsätter,
— Normalt gör man alla låtar och sen spelar in skivan. Men den här gången hade vi inte skrivit några låtar när vi började spela in, skrev låtarna allteftersom så det tog längre tid.
— Några var färdiga redan i början på året och sen så kom de efterhand, säger Peter.
— Mina personliga favoriter är ”So naive”, ”Could have been friends” och ”Hallo”.

Hur går det egentligen till när ett band ska välja låtar att spela live, hur väljer TPD ut sina livenummer?
Mats börjar,
— Först repar vi alla låtar. Vissa låtar kanske man gillar men inte klarar av att spela live, det kan vara grejer på skivan som inte kan vara med live och de låter inte riktigt lika bra. Så sorterar vi ut dem som är roligast att spela och de som låter bäst.
Peter tar vid,
— Sen blir det lite omröstning i slutändan, vi tycker aldrig likadant så det är alltid någon som får stå tillbaks med någon låt som den vill ha med.

Covers har de lagt av att spela, men vi minns väl alla deras fina version av ”Oh Susie”.
— Det är roligast att spela egna låtar och eftersom vi har så många egna så blir det inga covers, tycker Peter.
Eftersom vi i detta nummer har favoritskivor som tema frågade vi Mats och Peter om vad de tycker om några av våra favoritgrupper och vilka skivor de gillar bäst med dessa.

Morrissey:

— Jag tror vi alla var stora The Smiths fans förut. De var ganska stora influenser för oss när vi började spela, vår allra första singel låter rätt mycket som de faktiskt. Man kan höra rätt tydligt att vi har lyssnat mycket på dem. Soloskivorna har varit bra fram till ”Vauxhall and I” som jag tycker är jättebra. men ”Southpaw Grammar” tycker jag inte om. Och ”Your Arsenal” tycker jag är rätt bra också. Men jag tycker att han blir sämre och sämre, säger Mats
— Jag lyssnade mycket på Smith, sen tappade jag lite intresset när han blev solo, säger Peter.

Ride:

Peter undrar förvånat,
— Finns de än?
— Nej, Andy Bell har ett nytt band va?! Jag tyckte de var jättebra precis när de kom. Jag såg dem på Melody typ 1989-90. Det var otroligt bra. Då hade de bara gjort två 12″ singlar. Snygga skivomslag har de haft, säger Mats.

Eggstone:

— Jag gillar Eggstone… säger Mats.
Peter, lägger till:
— Det tror jag hela vårat band gör. Vi var ju och turnerade med dem i Japan. Vi känner ju dem ganska väl så man kan ju inte annat än säga att de är bra… Ha ha.
— Jag tycker att de gjorde ett jättemisstag som inte tog med ”Summer and looking for a job” på senaste skivan. Den fanns med på Japan-utgåvan. Deras nya skiva är jättebra, men jag gillar nog första bäst.
— De krånglar väl till det lite i onödan ibland. Det kan bli lite överkurs ibland, men de är väldigt bra… Det är deras charm att de är krångliga. Bra live på tre personer…

Radiohead:

— Jag tycker att de är väldigt, väldigt bra… De är också så otroligt bra live. De spelade i Stockholm samma kväll som Stone Roses var här för typ två år sedan. Alla var på Stone Roses och det var ungefär 150 personer på Radiohead. Det är sist jag stod längst fram på en konsert. Det var verkligen sanslöst bra. Han sjunger så otroligt bra. Det var den bästa konserten jag sett på många år, säger Mats lyckligt.

Egna favoriter?

Peter börjar,
— Just nu har jag lyssnat väldigt mycket på Suede.
— Ja, jag också Suedes nya, Maria McKee och Wannadies. Två tredje delar av Wannadies nya ”Bagsy me” är bra. Och jag lyssnar mycket på Richard Davies, han sjöng i ett band som hette Carnival. Han låter som om en ung David Bowie skulle sjunga i Eggstone. Fast det är lite mindre krångliga låtar, fast å andra sidan är det otroligt krångliga låtar ibland. Och väldigt speciella texter, säger Mats som själv skriver ca 90% av TPDs texter.
Han kommenterar textskrivandet med:
— Det är som att lägga pussel. Man måste fila på dem innan det känns bra. Innan man kan få ihop en helhet som har något budskap eller en tydlig tanke bakom dem. Jo det är ganska svårt. Men jag börjar lära mig.

Eftersom vi i förra numret hade frisyrer som tema (och det var meningen att denna intervju skulle vara med i det numret) frågade vi Mats och Peter om vad de tycker om frisyrer. Den hårlösa Peter tycker att han själv har den perfekta turné frisyren, lättskött och bra.
— Jag tycker mustasch är den absolut fulaste hårbeklädnad man kan ha. Det finns nog inget fulare än mustascher. Hockeyfrilla är också väldigt fult, men det är så fult att det är uppenbart, tycker Mats.
— Det är nästan så fult att det är snyggt, inflikar Peter.
När intervjun börjar lida mot sitt slut hör vi att några börjar sound-checka. En basgång tränger sig in genom väggen. Peter säger oroligt:
— Det är någon annan som spelar på min bas, så jag börjar bli lite nervös.