The Seahorses
”Do it yourself”
1997

”Did you think that you had it all worked out? But when they changed their minds?” I want you to know/Chris Helme and Stuart Fletcher

John Squire is back. Med sin ösiga gitarr, sin vackra gitarr och sin snygga lugg. Han har lämnat Ian och de andra bakom sig och har skaffat nya spelkamrater. The Seahorses… musikaliska sjöhästar som rockar omkring i min skivspelare. Seahorses första skiva är inte som man tror den ska vara. I början tyckte jag att den var hemsk. Den kändes i mina händer som ett svek mot gode Ian.

”You’re wasting your time and my as well” Blinded by the sun/Chris Helme

Men jag lyssnade på den för att peppa inför konserten. Jag gav den en andra chans jag nog inte hade gett den om det inte varit John Squires nya band. Och den blev otroligt mycket bättre, den växer med varje lyssning. I början fick ingenting mig att sluta intensivlyssna på Johns magnifika gitarrspel, jag tyckte att melodierna var allt för lättsamma och rösten för klar och ointressant. Två skivvarv senare upptäckte jag det fina i skivan, att sångerna får mig att stanna upp. Det är medryckande melodier och värmen sprider sig i magen. Chris röst är hemskt bra och han låter faktiskt som mr Brown ibland. Men något nytt Stone roses är detta inte. Inte en smula funkigt ”Fools gold”. Inte någon ”I wanna be adored”. Förutom på en sång… ”Standing on your head”, min absoluta favorit. Jag läste för ett tag sedan att den sången faktiskt handlar om Stenrosorna under inspelningen av Second coming. Sångaren Chris tar i och trummorna och basen är hemskt snygga, gitarrerna underbara, allt är perfekt och jag kan höra Ian tala.

”You won’t miss your water ’til your well runs dry… My life will be so much sweeter when I’m standing on your head”. Standing on your head/John Squire

”Love is the law” är också väldigt bra. En ryslåt där man börjar leka trummaskin. Den tyckte jag inte heller om när jag hörde den första gången men nu tycker jag att den är så bra att jag bara måste lyssna på jättehög volym och gråta. Det är en jättesnygg basslinga i slutet som går över i Johns otroligt vackra gitarrspel. Mina tårar faller, mina tår ryser och mina knän skakar.
”Love me and leave me” som Liam Gallagher har skrivit texten till är slående vacker med fioler, jag får svaga ben och i refrängen håller jag på att spricka av för starka känslor.
Resten av skivan är väldigt varierande. Det låter Beatles men samtidigt rockigt sjuttiotal och så lite Cast och ett frö Oasis. Det är imponerande gitarrspel och stark sång. Introt till ”Round the universe” är bland det mäktigaste jag har hört. En stark debutskiva som sätter sig i mitt huvud och hjärta. Det tar tid att tycka om sångerna men när man väl gör det är det underbart, årets bästa skiva, jiippibra. ”Do it yourself” har blivit en av mina älsklingsskivor, en sådan jag bara måste intensivlyssna på och får spirituella upplevelser av. Jag ligger på min säng och bara lyssnar. Möjligtvis att jag tittar på en vältummad bild av John Squire och ler lyckligt.

”Now we know where we are going babe. We can lay back and enjoy the ride…”