METALLICA
”Live Shit: Binge & Purge”
(Polygram)
7

”En helvetes massa live material som måste krängas” är översättningen på denna box titel och det stämmer helt och hållet. En mer omfattande samling som speglar ett bands turnéverksamhet har sällan skådats.

Förpackat i en kraftig kartong föreställande en ”turnéflightcase” får man för dryga 900 – tre videofilmer, tre CD-skivor, ett häfte, en spraymall(!) och ett ”snakepitpass”.
Boxen dokumenterar Metallicas två sista turnéer och det startar med videon ”Seattle” som är från slutet av ”…And justice for all” turnén 1989. Kassetten inleds med en tillbakablick över de tre sista åren via nyhetsklipp och intervjusnuttar. Sedan går ridån upp till musiken från ”Den gode, den onde, den fule” och bandet exploderar i ”Blackened”. Den intensiva stämningen har fångats väl från början på 16 mm film så att närvarokänslan är ypperlig. Speciellt känns det ibland som man verkligen står brevid trummisen Lars Ulrich!

Ljudkvalitén kunde ha varit bättre men så här brukar de ju låta på konserterna så det är OK. På låtlistan, som är en autentisk ”set list”, nämns inte att Kirk Hammets gitarrsolo övergår i Jimi Hendrix ”Little Wing” instrumentalt. Nästa videokonsert är en komplett konsert från senaste turnén, över tre timmar lång och fick delas upp i två kassetter.

Inspelad under två dagar i januari 1992 börjar det med att bandet talar till publiken via videoskärmarna och visar bilder från San Diego och blandar det hela med gruppens historia i videodokumentär form.
Efter 20 minuter startar ”Enter Sandman”. Direkt känns filmningen klart överarbetad. Det är för många bildväxlingar hela tiden och man känner sig som när man ser en video på MTV. Som tittare tycker jag också att närvarokänslan försvinner av att bilden är mörkare än i verkligheten. Ljudet har eko av en stor arenalokal vilket irriterar något men dessa brister uppvägs av gruppens fantastiska utspel.

James Hetfield är en mästare på att domptera sin publik och med låtar som ”Creeping Death”, ”Sad But True” och ”Wherever I May Roam” kan man bara trivas.
Även solopartierna, som är över 20 minuter långa vardera är underhållande att se. Under trumsolot springer Lars Ulrich lika mycket runt kring sitt trumset som spelar på det. Sedan dyker James upp vid det andra (Lars har två trumset han växlar mellan under konsertens gång) och de kör ett trumjam. Lars erkänner att det är cirkus Metallica!

På den andra kassetten fortsätter det med favoriter som ”For Whom The Bells Tolls” och ”Fade To Black”. Sedan ”Whiplash!”. När den går igång blir publiken som rabida Elloskärringar och ser ut att löpa gatlopp på arenan tack vare tuffa filmklipp. Låten sjungs också till stor del av Jason Newstead!
Dags för extra numren (som pågår i en timme!) En stympad ”Master Of Puppets” följs av en lång ”singalong” version av ”Seek And Destroy”.
Bomber och granatljud illustrerar början av hitlåten ”One” som också bjuder på en cool soloduell av James och Kirk. Showen avslutas med Queens ”Stone Cold Crazy” och man känner sig proppmätt.

I det hela bra, men väl långt och mastigt. Av de två videokonserterna är ”Seattle” showen bäst i sin lagom längd på två timmar. Trippellive CD:n är från samma turné fast inspelad 14 månader senare inför en gigantisk publik i Mexico. Det låter emellanåt som på en fotbollsmatch!

Här är bandet ännu mer rutinerat och James sång är mer avslappnad. Hans språkbruk mellan låtarna verkar slå rekord i antal ”shit” och ”f**k”.
Ljudet är ypperligt för att vara live och Metallica, kanske en aning polerat. Inga pålägg skall ha gjorts efteråt men man undrar nog…

Låtarna är till stor del samma som på San Diego videon fast en del i omkastad ordning och lite annorlunda solon. Spelglädjen och framförallt benägenheten till spontana jam är mycket hög.
Under extranumren är det rena partyt med de avslutande låtarna i punkens tecken. De osmakliga låtarna ”Last Caress” och ”So What” (ej omnämnda på omslaget) följs sen av de tidiga klassikerna ”The Four Horsemen” och ”Motorbreath”

Livealbum ligger inte i tiden, men dessa tre skivor fungerar bra eftersom låtarna i stort sett är bandets Greatest Hits.

Jag tycker nästan att det roligaste med boxen är det 72-sidiga häftet (nästan en hel bok!) där man får en inblick i det administrativa som sker runt Metallica. Kopior på dokument och faxar avslöjar exempelvis skivförsäljningen i olika länder. Vem visste att ”Kill em all” sålt hela 77 ex i Peru?
…Ett brev från arrangören i Singapore förklarar varför bandet inte får spotta eller svära på scen… Boken har över 400 färgbilder av husfotografen Ross Halfin!
Bandet förklarar meningen med att ge ut över elva timmar livematerial med att då man funnit tid att studera San Diego videon tyckte man att showen blivit ännu bättre och spelade in igen… Seattle 89 fanns redan och varför bara ta med några låtar…

De största Metallicafansen lär redan ha köpt boxen och många frågar sig nog om den är värd sitt pris för vanliga dödliga och svaret är enligt min mening: JA.

Metallica är i många bemärkelser världens största rockband och när de ger ut något är det lagt mycket omsorg på det hela med utgångsläge att det ska bli ett intimt förhållande till lyssnaren/tittaren och det har helt klart ”LIVE SHIT – binge and purge”.

Slutligen då boxen ska vara gjord i begränsad upplaga och livetrippel CD:n har så hög kvalitet kan man kanske tänka sig att den (i eventuellt en nedbantad version) släpps ut senare separat.