DIV. ARTISTER
”Born To Walk Against The Wind Vol.1”
CD
Loud N’Proud Records

Samlingsplatta med uteslutande Svenska band. Kan det va nåt??
Nja, inte direkt får jag väl tyvärr svara denna gång. De flesta band rör sig i hårdrockskolan och där är det väldigt svårt att får bra betyg hos musikvetare Granvik. Jag älskar hårdrocksband som W.A.S.P, Iron Maiden, Twisted Sister, Accept, Judas priest o.s.v. men när banden inte har det där extra som ovan nämnda grupper har, då är det inget för mig. Om vi skulle dra en kort kommentar om varje band kanske, vi kör i tur-ordning.
MORIFADE: Rätt smörig hårdrock som säkert dyrkas av polarna hemma i Vikingstad men hemma hos mig gör de ingen succé. Plockar man bort all kraft och charm hos Manowar skulle det väl låta åt det här hållet typ.
SEVEN: Från, för mig okända Vikingstad, tar jag det oheligaste färdmedlet (sparken) och beger mig till Norrköping. Där hittar vi Sven (Argh, jag skrev visst fel, Seven ska det vara), även här rör det sig om hårdrock utan några som helst tecken på aggression och då detta inte heller känns intressant gäspar jag och vässar medarna på sparken istället för att headbanga. Äcklig refräng i låten ”Silence My Voice” och deras andra bidrag är vad jag kallar cirkusmetall.
THORNCLAD: Efter en stukad fot och enormt slitna medar (sluta grusa era svin) befinner jag mig sålunda i Linghem. Här bjuds det på thrash av relativt schysst kaliber och resan känns inte helt bortkastad. Liksom resten av de medverkande banden är det två låtar som gäller. Den första ”Master the flesh” är en trevlig sak, fast sångaren skulle behöva mer ilska och våld i sin röst. Den är lite för tanig för så här tuff musik. Andra låten är även den bra och sångaren visar på extremt snålt tilltagna ställen att han kan låta arg bara han vill.
U.N.I.T: Kastar spark-fan åt helvete och liftar med kannibal-Johnny till Linköping, lyckligtvis är jag så tanig och jävlig att han sneglar på mig med avsky i blicken när jag kliver ur bilen. Jag slänger åt honom en välgödd dam som ska till att passera mig på trottoaren och tackar för skjutsen. Vad som väntar mig här är proffsigt framförd tekniskt hårdrock med vissa Dream Theater stänk. Vad dom verkar ha glömt bort är att göra bra låtar och det är ju nåt man bara inte får glömma. Man må vara hur bra som helst på att lira men har man inte kunskapen att göra musik som berör är det ju ingen mening med det hela. Visst skulle dessa killar kunna vinna en delfinal i Musik Direkt men längre än så tror jag inte de kommer… tyvärr.
ISENGAARD: Stannar kvar i Linköping för att kolla upp nästa band, Isengaard, och med tanke på att första låten heter ”Praise The Lord” anar jag ugglor som får kläder. Ljudet är så tunt att man knappt vågar andas i rummet. Trots både sillmjölksljud och otäck låttitel är det något jag gillar med nyss namngivna låt. Andra bidraget är dock som en fotvårta. Ta bort eländet snarast.
SOBRE NOCTURNE: Oj, Oj här är det skogsmulle bakom micken som mässar om något, har inte en spaning om vad och bryr mig inte heller. Det här var lika kul som att spela minigolf utan hål. Just det, mannen bakom detta spelar till vardags i Necronomicon och bor numera i Katrineholm där han studerar spansk gitarr. Jag flyr hem till Falun fortare än Janne Boklöv hinner säga motorsåg.
Väl hemma kommer jag på att denna CD avslutas med två bonuslåtar signerade Corporation 187, då jag inte har någon större lust att bege mig ut på vägarna igen så avlägger jag min dom från hemmets trygga vrå.
Det låter Slayer och det känns rätt uppiggande efter så pass mycket skrot som jag fått insupa på sistone.
Riffen håller ganska hög klass och sången sitter som handsken. Bra jobbat killar.
Jag utmanar min kära kollega Lindh att skriva en längre recension än denna till nästa nummer, om han lyckas får ni se vad det lider… Phuuu!!!
Att betygsätta samlingsplattor känns bökigt så jag skolkar från den uppgiften. Ni som har något emot det kan ju alltid besöka mig med ett fågellexikon och ett nyladdat bilbatteri och köra ett tvångsförhör på Georgiska sparvarter.