Papa Dee är en ”lyrics designer” och han når ut för han har ”staajl”. En poet för 90-talet.

Papa Dee, i journalist Ninas kök:
— Nu är alla här, tralala. Fungerar bandspelaren?
Ja. Ska vi börja?
— Är den på nu? Oj, då kan jag inte säga nåt längre. Jag tar lite mer sprit. Prova den här, den är jättebra. Det är nästan bara sprit i.
Tack. Berätta om när du var liten.
— När jag var liten satt jag inne och läste böcker jämt, för det fanns inte så mycket annat att göra. Jag bodde mitt i stan och där fanns bara en massa gamla tanter. Så jag samlade på böcker och läste stora konstiga verk skrivna på gammelsvenska, typ Greven av Monte Cristo på 1000 sidor. Jag var jättefascinerad av böcker och läste och läste och läste. Sen började jag samla på skivor istället och var jättefanatisk över det tills jag var 7-8 år.
Och så växte du upp och gick i skolan?
— Ja, jag var tystlåten, inte särskilt social. Nej, förresten, tjatig och uppkäftig. Nån slags konstig rebell som höll sig till reglerna men ändå inte. Pratade emot lärarna och skulle relegeras. Sen fick jag ändå bästa avgångsbetygen i den skolan någonsin. Bara man är smart kan de inte sätta dit en.
Blir det inte lite enformigt att hålla på enbart med musik just eftersom du är så pass smart?
— Du får det att låta som om musik vore nåt helt intelligensbefriat!
Nej, jag menar inte så.
— Jag vet vad du menar. Det är klart att jag vill utveckla andra saker också. Problemet är att musiken tar så mycket tid. Bokningar, soundcheck, spelningar, intervjuer. Förut läste jag engelska på universitetet men jag fick sluta eftersom tiden inte räckte till.
Vad hade du gjort om du inte sysslat med musik?
— Vet inte, läst juridik kanske. Eller internationell ekonomi.
Du börjar bli en offentlig person, hur känns det?
— Än så länge är jag inte jätteoffentlig, men jag tycker det känns bra. Fast inte när jag känner mig som idag, när jag har varit bakfull hela dagen och smyger efter väggarna. Annars är det skoj som sagt. Det är väl det man vill.
Är det lyckan, att vara kändis?
— Lycka är så stort. I den ingår min musik och att nå ut med den, men där finns andra saker också.
Som vad då?
— Sprit och droger, hahaha. Så börjar alltid kontaktannonser, har du tänkt på det. ”Jag tycker om barn och mysiga semestrar samt skogpromenader… sen sadosex och så vill jag att du ska slå mig och så vill jag att du ska straffa mig.” Hahaha. Äh… var var vi? Vad som är lycka? Vänskap, festa, party. Ha roligt, det är ju skoj. Hahaha.
Så du gör inte musik för att bli tonårsidol?
— Jag gör musik för att jag trivs med det. Klart att jag tycker om när folk, reagerar positivt, men det är inte offentligheten som är drivkraften.
Jag kan inte låta bli att reta mig på det faktum att människor verkar bli mer värda bara för att man ser deras ansikte i tidningar eller på TV.
— Det är människans lismiga natur.
Lismande?
— Lismiga. Säger ni inte det i Stockholm? ”Han va enna lismig.”
Träffar du många ryggdunkare?
— Det är klart att det finns ryggdunkare men jag tycker inte det är så negativt. Vissa kanske man får riktiga äckelkänslor inför, men annars är det trevligt. Det är väl trevligt med folk som är trevliga och dunkar en i ryggen. Bara de inte dunkar för hårt, eller gör det nedlåtande. Sånt gör mig jätteirriterad. Annars är jag ganska fridsam.
Så du brukar inte slåss med kniv?
— Inte så mycket nu längre. Fast det kanske inte stämmer med min image..
Du verkar lite knäpp men ändå ganska vettig. Vilken sida dominerar?
— Det finns mycket sanity i botten. Folk som är crazy utan att ha något vett blir ganska jobbiga.
Varför har du alltid så mycket kläder på dig när du uppträder? Du ser ut som om det vore minst november.
— Du menar mössor och sånt? Även om det är mitt i sommaren måste jag ha mössa på mig.
Nej, jag menar hela du. Polotröja, skjorta, mössa. Du har bergis långkalsonger också.
— Ja, jag har arméns långkalsonger, de där riktigt stora. Och så har jag undertröja.
Det är ju det jag säger, att du är väldigt påklädd.
— Det har du faktiskt rätt i. Jag ska ta och tänka över saken, det kanske blir lite mer urringat till våren. Det kan ju vara ett bra knep för att sälja mer.
Jag har hört att tre personer svimmade under din konsert på Hultsfredsfestivalen. Jag märkte i och för sig inget trots att jag stod längst fram, men jag kanske var för upptagen med att dregla.
— Jag såg heller inget, men jag läste om det i tidningen. Det var visst någon som fick bäras över staketet. Sånt tycker jag är trevligt, jag gillar hysteriska fans.
Träffar du många groupies?
— Det är klart att de finns, men jag är inte särskilt intresserad. Jag gillar inte fallfrukt, det är roligare att ta en stege och plocka själv.
Jag förstår inte varför du inte har varit omslagspojke på OKEJ än. Du är både snyggare och bättre än de flesta andra popstjärnor.
— Jag har inte haft någon jättehit, inte legat på TRACKS-listan. Min musik spelas mest på klubbar. Men det är bara bra att det inte blir någon explosion, det är bättre att bygga upp något varaktigt. Dessutom är Tracks-listan inte så intressant. 500 snorungar och Kaj Kindvall bestämmer vad som är populärt. Det är alldeles för godtyckligt och det säger inte särskilt mycket om vad det görs för musik i Sverige idag. Men jag är säker på att jag kommer att lyckas, för jag vet att det jag gör har kvalité.
Vad är det som är så bra med dig?
— Jag blandar hip-hop och reggae och gör båda sakerna bra. Det gör mig originell, även internationellt. Det är bara Shinehead som kan göra samma sak.
Är Sverige överhuvudtaget moget för din musik?
— Jag undrar det. Min nya single ”Nothin’ stoppin us now” är det bästa jag har gjort hittills, men den är nog för tung för att bli en hit här hemma. Mycket reggaeinfluenser och politisk text, det är mer än de flesta klarar av.
Utomlands då?
— Det är på gång, eventuellt runt årsskiftet. Arista är väldigt intresserade, men de har haft mycket att göra med Titiyos lansering den senaste tiden. På baksidan av ”After the Rain” finns en version där jag rappar och om den spelas mycket vet man inte vad som kan hända.
Flyttar du till Fngland när du ska lanseras där?
— Inte för evigt. Någon månad i stöten är en lagom dos. Det är skönt att komma tillbaka hit ibland och få lite distans. I England befinner man sig i ett ständigt rus hela tiden — mer eller mindre. Ölrus alltså, bara öl. Jag tycker om Tennants Super Strong Beer, man blir så bra berusad.
Fast sprit är ändå allra bäst.
— Det går så fort. Jag tycker att Tennants är ganska perfekt alltså.
Du är med i Stonefunkers också. Hur går det?
— Jag hinner inte repa särskilt mycket och våra spelningar krockar ofta, men jag är med så mycket jag kan. Det är väldigt roligt att vara med i Stonefunkers, det är ett kompisband. Dessutom är de svinbra, särskilt nya LPn. Förhoppningsvis ska vi göra en turné i vår.
Sen har du Dub Club på lördagarna tillsammans med Micke Goulos. Jag förstår inte hur du hinner.
— Det gör jag inte heller. Ofta kommer jag inte dit förrän vid ett på natten eftersom jag har spelningar på andra ställen. Ibland hinner jag inte dit alls.
Det är mycket roligare när du är där. Du toastar så bra.
— Ja, ”Dub” är skoj. Det behövs ett reggaeställe i Stockholm.
Hur kom du i kontakt med reggae? Det är inte så många svenskar som känner till den musiken. Ännu.
— Jag var ofta i England under hela min uppväxt. Min musikaliska bakgrund har inget med Sverige att göra.
Hur kom det sig att du åkte till England?
— Skit samma. Min pappa brukar bo där. Vi har alltid varit där mycket med familjen.
Vad jag har förstått så träffar du inte din pappa.
— Jag vet inte var han är nånstans, jag har inte luskat i saken. Han försvann när jag var tre år, men jag vill inte prata om det. Vad ska vi prata om?
Vet inte.
— Man behöver inte bara prata om musik. Man kan prata lite runtomkring också. Varför jag började med det här till exempel. Jag får alltid samma tråkiga frågor: ”Hur började du med det här?”, ”Vad är toast?” ”Var fick du ditt namn ifrån?”.
Jag kan fråga var du fick ditt namn ifrån. Var fick du ditt namn ifrån?
— Svaret är precis jättetråkigt. Papa och Dady är något som reggae MC’s kallar sig, och Dee står för Daniel. Jag sa Papa Dee i en text nån gång, och sedan var det några rastas som började kalla mig för det. Yeah Popa Dee!
Var hittade du rastas i Sverige?
— I Göteborg. Det fanns en rastaförening som brukade ha fester där jag var DJ.
Det är nästan lite synd att reggae börjar bli populärt nu när du är på väg att slå igenom. Du kommer att kallas opportunist eftersom folk inte vet om att du har sysslat med den här musiken länge. Samma sak när det gäller dina leopardhattar.
— Jag förstår vad du menar, men jag tror att folk kommer att höra kvalitén i det jag gör. När det gäller hattarna kan det bli värre.
Vad tycker du om trenden med islamsk medvetenhet inom hip-hop?
— Man ska vara stolt över att framhäva sin kultur och sitt ursprung. Däremot har jag svårt för fanatisk separatism. Jag är pro-black men inte anti-white. Själv står jag ju mitt emellan. Jag vet inte riktigt om jag ska hänga dalahästen eller afrikakartan om halsen.
Hur är det att vara svensk neger? Har du mött många fördomar?
— Nej. När man håller på med musik är det närmast en fördel att tillhöra en minoritet eftersom folk lättare kommer ihåg en. Kommer man från en annan kultur är det nog jobbigare. Men har man lika fina hattar som jag går det säkert bra ändå.
Är du politiskt medveten?
— Inte särskilt. Jag hatar USA och Sovjet lika mycket. Jag röstar inte, att välja mellan svenska partier är som att välja mellan lättmjölk och standardmjölk. Det finns mycket som är bra i Sverige, men allt är så likformigt. Folk är styrda och har ingen egen initiativkraft. De flesta är så rädda för att skilja sig från mängden.
Texten till ”Nothin’ stoppin us now” handlar om Martin Luther King och han var ju politisk.
— Ja, jag är inte så oengagerad som jag låter. Raptexter kräver ett aggressivt element, rapballader är det fulaste som finns. Jag hatar sentimentala texter, som i det mesta av dagens populärmusik. Mina egna texter handlar mycket om saker som finns runt omkring mig, mitt livs historia. Om att det man gör ska respekteras och tas på allvar. Om hur roligt det är att inte ha några pengar.
Beskriv några av dina egenskaper, berätta vem du är.
— Jag är långhårig. Snäll, vänfast, trofast. Ljuger aldrig och står med båda fötterna på jorden. En genomtrevlig människa helt enkelt. Nej, men allvarligt talat så är jag ganska ödmjuk även om jag gjorde ”Chosen One”. Den texten är förövrigt inte så kaxig som den låter. Jag har nog distans till det mesta. Ja vad kan man mer berätta om mig?
Det är du som bestämmer. Berätta vad som viktigt för dig.
— Med min musik menar du?
Du bara tjatar om din musik hela tiden.
— Och du skiter fullständigt i den!
Det gör jag inte alls!
— Vad som är viktigt för mig? Det är en massa olika grejor. Den frågan är alldeles för stor, tycker inte du det?
Jo, det är dilemmat med intervjuer.
— Att ha pengar är viktigt. Att det man gör är bra, och att man blir respekterad. Trygghet, vänskap. Stora högtalare.
Berätta om din mamma.
— Nej.
Har du några syskon?
— En fem år äldre bror. Det är delvis hans förtjänst att jag gör den typ av musik som jag gör. Han försåg mig med gammal soul och p-funk. Annars hade man väl lyssnat på Kiss. Mina kompisar hatade alltid det jag lyssnade på, men jag visste att det var bra.
Vad har du för framtidsplaner?
— Det är svårt att säga. Man siktar in sig på mål inom musiken på samma sätt som när man läser vid universitetet. Om tio år vill jag vara ett musikorakel som producerar unga lovande poeter. Men innan dess ska jag bli… jag ska bli… rappens Terence Trent d’Arby!