Freddie Wadling är en mycket säregen, sympatisk och kreativ person. Han är ett levande bevis för att om man koncentrerar sig på det man vill, arbetar och kämpar hårt för det, så får man det gjort med gott resultat. Cortex har förmodligen aldrig varit ”större” än idag. Nya LPn ”You just can’t kill the Boogeyman” säljer bra och en ny Blue for Two-platta är på gång, parallellt med korta turnéer land och rike runt.
Freddie har hållit på länge, gjort många skivor (i ännu fler grupper), men det är nog främst Cortex han kommer att bli ihågkommen för. Cortex är en mystisk grupp som pendlar mellan lite av varje, men ändå lyckas göra det intressant. Orsaken till detta är utan tvivel gruppens centrum, Freddie Wadling.
Innan han var med om att starta Sveriges genom tiderna bästa Rock ’n Roll-grupp, Lädernunnan, var han bl.a. med i Frog 2000, Straitjacket och Liket Lever. Han var inte så värst pigg på att prata om den här tiden, så för att belysa den perioden lite grann lånar vi några stycken från Lars Sundestrands eminenta fanzine Funtime, närmare bestämt nr. 7:
”…den första punkkonsert jag gjorde var med Frog 2000 på Liseberg, 1973-74 nån gång måste det ha varit. Vi hade ställt upp i en popbandstävling anordnad av GT. Hela tävlingen visade sig vara ett enda reklamjippo för tidningen, banden som spelade brydde de sig inte om. Tack vare våra lojala Hammarkulle-fans så gick vi till final men då var vi jävligt trötta på hela skiten. Det var då den verkliga aggressiviteten kom fram och drogerna man använde på den tiden gjorde väl sitt till för att öka den ytterligare.”
— Är det några speciella händelser du minns från första tiden med Straitjacket?
”Framförallt en spelning vi hade på Club Focus i Kungsbacka. Ägaren kom efter halva spelningen och sa ‘Ni får ut stålarna, bara ni går’. Det var så det var, hela grejen med punk var så ny och folk blev skrämda.”

I LÄDERNUNNANS BEGYNNELSE…

— Hur gick det till när Lädernunnan bildades?
”Jonas kom och pratade efter någon spelning, tror jag, och föreslog att vi skulle göra något tillsammans. Jag tyckte det lät roligt. Sedan undrade han om vi kunde använda. Straitjacket-medlemmarna.”
— Att Straitjacket upplöstes, var det en följd av Jonas förslag, eller hade ni tänkt lägga av i alla fall?
”Det blev en splittring, om man säger så… Av andra skäl också. Vi hade lite olika musikaliska åsikter.”
— Lädernunnan fick mycket uppmärksamhet p.g.a. många olika saker (korsfästa skyltdockor och fistfucking-filmer på scen t.ex./red.). Har du några anekdoter från den här första tiden, 79-80?
”Det var faktiskt inte så roligt på den tiden. Det var mera nerver.”
— Var det jobbigt med all uppståndelse?
”Ja, det var det faktiskt. Om man tänker efter väldigt länge, kanske det kommer fram någon liten pärla.”
— Hur upplevde du Sprängkullen-spelningen t.ex. (där Jonas, efter Lädernunnans första spelning, förolämpade alla proggare i publiken, skvätte fimpar på dem och dängde mikstället över dem/red.)?
”Jag upptäckte egentligen aldrig vad som hände. Jag brukar oftast hålla mig i logen, för jag har lite torgskräck. Därför satt jag där ute och missade mycket av uppståndelsen, tyvärr.”
— Kan du berätta lite om spelningen med Throbbing Gristle på Scala Cinema i London?
”Det var en sån där 10-12 timmarskonsert, med Monte Cazazza, TG och vi. Mellan banden körde de filmer. Kenneth Anger, Burroughs TOWERS OPEN FIRE och en tysk som heter Kurt Krent som var väldigt bra. Innan vi skulle börja spela så körde de NIGHT OF THE LIVING DEAD. Verkligen bra stämning. Det var märkvärdigt att se den oerhörda variation av människor som satt där och kollade, helt tysta… Jag kan hålla med om att det var den bästa spelningen Nunnan gjort. Definitivt den roligaste också.”
— Hur reagerade folk på er?
”De var mycket positiva. EPn (SLOW DEATH/red.) hade kommit ut ganska långt innan, så folk kände nog till oss i.o.m. att vi var på Industrial Records. Det fanns ju bara tre artister på Industrial. Och just då var ju TG på uppåtgående, så allting de gjorde uppmärksammades väldigt mycket.”
— Trodde ni att ni skulle bli ”stjärnor”?
”Nej, för sjutton. Det vet man ju att det är mycket svårare än man skulle vilja att det var.”
— Vad tycker du om musiken Lädernunnan spelade då, mycket Stooges-känsla?
”Jag har alltid tyckt om Nunnans musik.”

KOMMUNIKATION MED OMVÄRLDEN

— Varför slutade du i Lädernunnan?
”Det var inte det att det var en slitning mellan mig och Jonas, utan mer mellan mig och Claesson och Aron. Vi hade känt varandra för länge. Vi hade lite svårt att respektera varandra. Man nöter på varandra och känner att man måste separera ett tag, annars blir man kanske ordentliga ovänner och det är onödigt. Sedan hade jag lite svårt för att Aron inte ville stämma gitarren som jag tyckte att han borde göra det, så jag hoppade av. Det var också i.o.m. den där fistfucking-filmen. Jag fick aldrig reda på vad som skulle hända. Det var inte för filmens skull, men jag tyckte bara det var taskigt av dem att inte säga någonting vad de skulle göra. Jag kände mig lite utanför…”
— Hur reagerade publiken?
”De flesta bara stod still och tittade. De visste väl inte hur de skulle reagera. Men några ansåg det vara vidrigt, naturligtvis (skratt).”
— Körde ni F.F.A. då?
”Ja, vi hade just gjort den då. Det var första gången vi spelade den ute.”
— Är det några av bandets gamla godingar som du ska ha credits för?
”Det är inte värt att jag säger något om det, för jag tror att vissa kan bli lite arga på mig. Jag har lovat att inte göra några anspråk på dem. Så det är bäst att…”
— Men ni gjorde i alla fall låtar tillsammans?
”Vi gjorde låtarna tillsammans, ja.”
— Vad tycker du om dem idag som band? Idag är de ju mer framgångsrika än någonsin.
”Jo, jag tycker de är mycket bra. Desolation Avenue är fruktansvärt bra. Jonas har en väldig ‘power’…”
— Nu när de varit så framgångsrika, ångrar du aldrig att du slutade?
”Nej, tvärtom. Det hade bara varit en nackdel för min del, privat. Jag vill gärna göra saker själv.”
— Vad gjorde du direkt efter Lädernunnan?
”Cortex var redan verksamma. Vi spelade förband till Nunnan på fistfuckers-spelningen. Så vi arbetade parallellt. Jag hade två andra grupper på gång då också, Gustav är död tror jag en hette…”
— Hur gick det till när Cortex föddes? Orsaken till att du varit med i så många band, är det att du velat utveckla olika idéer med olika sättningar?
”Det har varit andra faktorer som spelat in. T.ex. att man bor på olika platser och inte kan träna eller att man inte har någon träningslokal. Det är mera såna där ekonomiska faktorer.”
— Vad hade du för ambitioner och planer för Cortex när du bildade gruppen?
”Den enda ambition jag egentligen haft är att försöka vara kommunikativ med min omvärld. Om man kan kommunicera med sin omvärld behöver man inte vara rädd för den (skratt). Det är väl det som varit grunden.”

SPINAL INJURIES

— Kan du berätta lite om turerna kring första LPn, hur det var att jobba med Henrik Venant, varför det tog så lång tid innan den kom ut…
”Vi spelade in den i en studio i Lund som var gjord för halvakustiska instrument. Man fick inte igenom något ljud som gav feedback. Därför blev det så att det som lyckades bäst var när jag och Henrik gick dit mitt i natten och gjorde ”Freaks”. Den gjorde jag direkt i studion. Jag märkte att det var mycket lättare att jobba på det sättet, att man bara födde fram det direkt och utnyttjade stundens feedback. Det var på det sättet vi byggde upp hela andra LPn.”
— Har låten ”Freaks” någonting med Tod Brownings film att göra?
”Nej, jag hade inte sett den filmen då.”
— Singeln ”Jesus i Betong”, var det överblivet material från ”Spinal Injuries”?
”Meningen var att vi skulle göra en singel först och Henrik tyckte att de låtarna vår mer singelmaterial och så blev det att vi tog dem. Han hade inte några pengar att släppa LPn för då, och när den väl kom ut var det fyra år försent…”
— Vad tycker du om LPn idag?
”Jag tycker fortfarande att den är väldigt tråkig, väldigt tunn. Den faller som en platt pannkaka. Det hade med studion att göra, tycker jag. ”Freaks”, ”Flowers…” och ”Morning Moon” kanske fungerar men det är ingenting jag egentligen har lust att lyssna. på.”
— Över nya LPn ”You can’t kill the Boogeyman” finns det lite som påminner om Bauhaus och på textbladets andra sida finns teckningar som påminner om Alien Sex Fiends skivomslag. Är det influenser?
”Nej, det är det inte. Jag lyssnar varken på Bauhaus eller Alien Sex Fiend. Det enda jag egentligen har lyssnat på på senare tid är Foetus. Jag har väldigt svårt för att ta emot musik just nu. På något sätt har jag blivit mätt på den musik som varit den senaste tiden. Speciellt den halvgotiska Simple Minds, U2, Bauhaus-känslan. Jag tycker den är lite tråkig. Att skivan blev som den blev beror mycket på de musiker Cortex består av. Ole, t.ex., han är väldigt inspirerad av den stilen.”
— Alla låtar på LPn är tillägnade någon. Var det tänkt som en hyllning till dina hjältar?
”Allt det där med teknikerna var egentligen en liten lustighet. Det är mer därför att det var roligt att göra.”

SKAPANDEPROCESSER

— Cortex har bytt en hel del folk genom årens lopp. Är det ett resultat av att det bråkats mycket eller har du velat ha ”nytt blod” i gruppen?
”Man måste ha lite nytt blod… Om man låter på ett speciellt sätt väldigt ofta, då upphör man på något sätt att existera. Då måste man ändra lite. Cortex är en grupp där vi är väldigt ödmjuka mot varandra. Och mot omvärlden.”
— Hur skulle du karakterisera skillnaderna mellan band från Göteborg och Stockholm?
”Stockholmsband är nog väldigt trendfixerade och väldigt rädda att gå utanför vissa trender. Det finns en sorts rädsla att göra bort sig om man försöker göra något på egen hand. Malmö har väl varit centrum för den lite dystra stilen och i Göteborg har det funnits många ‘jävlaranamma’-band, lite råare jargonger.”
— Hur går det till när Cortex gör låtar? Hur fungerar gruppen på själva skapandeplanet?
”Skapandeprocessen pågår ständigt. Det är bara att plocka ur den…”
— Är det du som kommer med de ursprungliga idéerna?
— ”Ja,det är det. Men det händer att de andra dyker upp med något också. För mig är det hela tiden något som händer i huvudet. Så det är lite svårt att inte använda det. Det är väl mest så att man går ner till lokalen och så börjar man plocka fram saker och ting. ‘Jaha. Så här ser tydligen den ut. Vad ska vi kalla den?’ Så hittar vi ett ord och sedan bygger vi upp texten efter själva ordet. Låten får sin personlighet efter att vi spelat den några gånger. Det är så det fungerar.”
— Du har arbetat med Henryk Lipp under namnet Blue for Two. Får du utlopp för andra saker där?
”Det är en annan sida kan man säga. Som ett komplement. Cortex hade ju en lyrisk sida, ”Freaks” och ”Flowers of Evil” och sådär. Blue for Two kan man väl säga förvaltar den lyriskheten. Och även de tyngre och pompösare sidorna.”
— Tycker du om T Rex och Marc Bolan (Blue for Twos debutsingel var en låt som Bolan skrev ihop med David Bowie./red.)?
”Ja, jag har alltid varit förtjust i T Rex, även från början.”
— Cortex har arbetat en del med TV. Kan du berätta lite om dina erfarenheter där…
”Det var mycket lättare än jag trodde. Det gick väldigt smidigt att göra det. Det var inte alls den känslan jag väntat mig.”
— Är det inte svårt att spela inför bara TV-tekniker?
”Ibland råkar man ut för publik som är helt stillastående också. De ger inte sina ovationer förrän efteråt. Det är ungefär samma sak…”
— Skulle du vilja arbeta mer med video, själv eller för banden?
”Ja, det skulle jag gärna vilja. Man då skulle jag göra det i mer experimentella syften.”

GORE OCH SPLATTER

— Har du tänkt på att jobba med något annat? Skriva eller så…
”Jag skriver inte, för det hinner jag aldrig. Även om jag skulle vilja. Jag målade mycket förr, men det hinner jag inte heller. Ibland händer det att jag sysslar med någon slags collage eller ritar för skojs skull. Eller gör serier, otäcka serier. Film är väl det man helst av allt skulle vilja göra.”
— Har du försökt?
”Jodå, men det krävs ju resurser. Jag har jobbat lite med video, eftersom det är ”instant”. Man kan se resultatet på en gång och ändra på det man inte tycker är bra. Jag tycker att det är en bra skissteknik.”
— Kan du nämna några favoritfilmer/regissörer? Du har tidigare nämnt HALLOWEEN och DAWN OF THE DEAD som favoriter…
”Ja, det är de väl fortfarande. Det finns så många bra filmer. BLADE RUNNER är jag väldigt förtjust i. BLOOD SIMPLE är en skitbra film. Men det finns ingen favorit just nu mer än någon annan.”
— Tycker du att det är trist att det inte finns så många bra filmer på video längre, som för en 6-7 år sedan?
”Ja, det är lite synd. Gore och Splatterfilmer är mycket roligare. De har ett visst pojklynne, de där filmerna, som är väldigt charmerande. Är man intresserad av det så kommer man förr eller senare i kontakt med folk som ligger inne med ‘bibliotek’ av filmer. Har du sett THE REANIMATOR?”
— Ja, den är underbar.
”Den är skitkul. Jag såg den på filmfestivalen här i Göteborg. Jag föredrar Romero- och Tobe Hooper attityden. De blandar gärna in en slags humor i det hela och jag tycker det är roligare om man kan blanda in såna saker också.”
— Gert i Lädernunnan sa för ungefär ett år sedan att du sliter ut ungefär en fåtölj per år framför TVn. Stämmer det?
”Nej, det är helt fel. Jag sitter nästan aldrig framför videon. Vi är ute och spelar så mycket, så det går inte. Det är bara en sorts myt…”
— Hur ser en perfekt dag eller natt ut för dig?
”Den får gärna vara väldigt överraskande. Det får gärna hända saker som jag inte alls är beredd på. Annars blir det väl att man pratar en del och komponerar en del, för skojs skull.”
— Du är ingen principmänniska som vill att dagen ska se ut på ett visst sätt?
”Nej, absolut inte. Jag vill att dagen ska innehålla okända element om det går. Jag gillar inte att odla vanor och såna där saker. Det blir bara upprepande och bygger inte upp någon trygghet. Inte för mig i alla fall…”

OPTIMISM

— Du nämnde Foetus. Finns det någon annan ny musik du uppskattar?
”Ja, Swans tyckte jag var rätt roliga. Och Severed Heads första platta tyckte jag var väldigt bra. Det ät lite olika så där… Mest så är det musik från Taiwan som är roligt att lyssna på. Taiwanesiska schlagers. (skratt) Och så lyssnar jag mycket på The Devil’s Anvil, en arabisk popgrupp från -64.”
— Lyssnar du fortfarande på Residents?
”Nej, faktiskt inte alls. Det var bara ett litet tag jag tyckte de var roliga för att de var ovanliga.”
— Var du en del av TG-vågen?
”Nej, det var jag inte. Men mera TG än Psychic TV. Jag tycker inte om Psychic TV. De är bara en blek skugga av Throbbing Gristle. TG live på Scala var något av det bästa jag sett.”
— Har du några nya skivor på gång?
”Blue for Twos LP kommer snart och i höst kommer en soloplatta. Den kommer varken att likna Cortex eller Blue for Two, men det ska vi inte gå in på nu… Vi får se. Den kommer troligtvis att heta ”The Art of Dying”.” (skratt).
— Är du optimist eller pessimist inför framtiden?
”Jag har alltid varit optimist. Jag tror det kommer att bli roligt. Vi turnerar i stötar och det är lättare att få.spelningar än för ett år sedan. Man vågar kanske mer nu, på ett annat sätt.”
— Cortex är m.a.o. ganska framgångsrika, helt enkelt.
”Ja, det kan man nog säga. LPn har sålt väldigt bra, det är bara några hundra ex. kvar. Så vi får väl ta och pressa upp nya. Det är kul…”

Rättelse i Lollipop 3/86:
Vidare… hävdades det att Blue For Twos debutsingel var en Bowie/Dylan-komposition. Vilket extremt dumt påstående! Debutsingeln var, och är, “Someone like you”. Singel nr. 3 är däremot den ovan nämnda B/B-kompositionen, “Madman”.