Man vet inte riktigt var man har Love Antell. Det är också lite det som är poängen. För just när man trodde att man kunde sortera in hans skötebarn Florence Valentin under arga-soul-rebeller-som-lyssnat-lite-för-mycket-på-Dexys-etiketten vänder han på steken och serverar ett längtande, smäktande och djupt romantiskt album som inte alls handlar om att bränna ner Haninge, utan om att ständigt vara på väg, förlorad vänskap och en kärlek som, i hans egna ord beskrivs med “alla som är mina vänner, dom kommer och dom går, men när vi ses så vet jag, att jag är där jag borde va”: Så oväntat, så ocreddigt, och så oerhört befriande.
Visst, det är fortfarande en hel del trumpeter, klockspel och ett och annat handklapp, men det är lika mycket banjo, munspel, slidegitarr och subtila stråkar och kanske framför allt, mer meditation än frustration. Det betyder inte att Love är mindre arg idag, snarare tvärtom. Det är bara det att han har ett annat sätt att uttrycka sin ilska på nu.
— Jag tror att många missuppfattade oss med Ep:n (Allt De Bygger Upp Ska Vi Riva Ner), säger Love över ljudet av stökandet i köket hemma i Gröndal. Visst var referenserna och influenserna tydliga på vissa ställen, men det var mest för att jag medvetet lade ut hintar och blinkningar när jag ville vara tydlig. Men det blev så mycket fokus på det här med ilskan. Fast jag är fortfarande förbannad på så mycket och min människobild är kanske svartare än någonsin. Fan, hade någon verkligen vetat vad jag tänker så hade jag nog hamnat på en anstalt för terroristbenägna (skratt).
— Den här plattan är på sätt och vis min motbild till allt det där. Jag ville inte göra någon jävla Marit Bergman-pop, inte göra något bara för att sälja. Jag är inte intresserad av det, eller av någon sorts konstlad cred som har med vad vissa människor i mediesverige säger är ok att gilla att göra. Jag har bara förakt för den svenska musikpressen och många artister i det här landet är alldeles för upptagna med att försöka verka rätt. Det är ett litet avståndstagande, men framför allt handlar det om att inte göra det förväntade, att förvåna både sig själv och andra.
Och förvånat många har han gjort, kanske allra mest just de människor han föraktar, alltså oss, fienden. Recensionerna för Johnny Drama har överlag varit ganska ljumma, utom här i LM där Martin Röshammar slog till med 9/10 i en recension som på många punkter sammanfattar även mina känslor inför plattan. Inte för att Love bryr sig. Han verkar överhuvudtaget inte vara typen som bryr sig Speciellt mycket om vad folk tycker, utan istället vara inställd på att bryta konventioner, föreställningar och, för den delen, regler.
Johnny Drama har ett löst konceptuellt upplägg. Albumet handlar i stort om en försvunnen vän, Danne, och även om det finns en röd tråd är det ingen berättelse med början eller slut, eller ens konkret handling. Love förnekar heller inte att han gillar skrönor och att det därför kan vara svårt att veta vad som är sant eller inte i hans texter. Inte för att det heller spelar någon roll. Det vilar dock en romantisk, men långt ifrån idyllisk känsla över albumet.
— Jag vill att min musik ska kännas som en Ken Loach-film. En extrem Ken Loach-film kanske (skratt). Det får inte bli diskbänksrealism, men jag ville ha en vardagsromantisk känsla i det hela, något som är förankrat i vardagen men ändå inte. Det är själva berättandet som är intressant, inte om det är sant eller inte.
Love har koll på musik, säger pressreleasen. Han kan sin musikhistoria men påstår sig inte ha en speciellt stor skivsamling. Däremot tillhör han den kategori människor (mig själv inräknat) som lätt dömer folk efter deras musiksmak.
— Jag dömer folk efter en massa saker, och ofta för tidigt, men kanske framför allt efter musiksmaken. Men jag gillar det som är lite kontroversiellt, som får en att haja till. Men det där med musiksmaken är intressant. Jag känner till exempel inte att jag behöver ha en massa plattor hemma i hyllan för att kunna se sambandet mellan Fairport Convention, Gorkys Zygotic Mynci och Perssons Pack, men jag blir upprörd över att folk bara tar emot, och accepterar allt skit de blir matade med.
Som sagt, man vet inte riktigt var man har Love. Han ger ett kanske inte förvirrat, men lite disträ intryck och verkar, precis som hans musik uttrycker, ständigt vara på väg till nästa tanke, nästa mening, nästa ögonblick. Jag undrar om han är svår att arbeta med, om han ser Florence Valentin som en demokrati, eller som ett band överhuvudtaget?
— Jag tror inte på demokrati, säger han, halvt på skämt, halvt på allvar. Inte i musiksammanhang åtminstone (skratt). Det kan bli mycket snack i studion om att jag vill lägga på för mycket grejer på vissa låtar, men jag är totalt diktatorisk i det fallet. Men visst är vi ett band, med fasta medlemmar. Det finns inget värde i att göra något helt på egen hand bara för att det ska vara. Fast sista ordet, det har alltid jag.
Och sista ordet får han. För den där rastlösheten och längtan, viljan att aldrig stå och stampa men att alltid ha någon utgångspunkt som förankrar, kort sagt att vägen är målet, uttrycker han så klart bästa själv, i plattans sista sjungna fraser.

Då och då hör jag
Sångerna jag känner igen
Åt något håll leder vägarna mig hem igen
Hem igen…

Florence Valentin är aktuella med albumet Johnny Drama, som finns ute nu på Mistlur/Push Music.