Det är fredagkväll, ute regnar det försiktigt och Stockholm sjunker in i ytterligare en oktobermörk kväll. På Hotell Eken vid Slussen är det många som valt att kura ihop sig med en öl. Salongen är full och jag sveper gång på gång med blicken över alla afterwork-gäng. Men inga norrländska musiker någonstans. Av en servitör får jag veta att det finns ytterligare en hotellbar och längst in i den sitter de fyra grabbarna och en skivbolags-representant. När jag hälsar talar de omedelbart om hur mycket de har ätit och att det egentligen var helt onödigt att beställa in varsin pommes frites-skål som snacks till ölen.
— Ta lite! Den här skålen kan du äta upp, för vi har fått nog, säger Jonas Lidström och tittar på mig som min mor brukar göra när hon tycker att jag inte äter tillräckligt.
När Jonas inte vikarierar som min extramamma är det han som sköter basen i kritikerhyllade Deportees. Under den tid det tar för mig att koppla in mikrofonen, sätta mig tillrätta och få upp mitt block med frågor sitter Jonas och de tre andra i bandet och pratar upphetsat om vad notan kan ha gått på:
— Det måste ha kostat sjukt mycket, utbrister sångaren Peder Stenberg och de andra skrattar och håller med.
När vi träffas är det några dagar kvar till debutalbumet All Prayed Up ska släppas och det märks att Deportees är ovana vid sin status som hippt och lovordat rockband. Förvisso har de gjort många intervjuer för press, spelat förband till franska Phoenix (på fransmännens uttryckliga begäran), blivit Killinggängsfavoriter, gjort bejublade spelningar i Sverige, samt legat på rotationslistan på radio med singeln Arrest Me ‘Til It Hurts. De är heller inga nybörjare utan har spelat tillsammans i ett ansenligt antal år, men att få äta gratis på skivbolagets bekostnad har ännu inte förlorat sin charm.
— Jag och Anders har spelat ihop länge nu. Vi var med i ett hardcoreband i Umeå på den tiden det begav sig, men då var allt indie och det fanns inga pengar alls. Vi tänker fortfarande så. Nu är vi i Stockholm och gör promotion och alla undrar vilket hotell vi bor på, men vi bor hos kompisar. Fan vi kanske skulle ha tagit in på hotell, skrattar Peder och tänder en cigarett.
Anders Stenberg är Peders bror och gitarristen i Deportees. De båda bröderna har spelat musik tillsammans i nio år, först i diverse hardcoreband, sedan sex år tillbaka tillsammans med bröderna Mattias och Jonas Lidström. Först under namnet Bittersweet där de försökte lära sig spela soul. Något som visade sig vara ganska svårt.
— Det lät givetvis för jävligt, säger Peder. Har man spelat hardcore och så ger man sig på gospelsoul. Då är det så: det låter fruktansvärt. Alla i Umeå störde sig och tyckte att vi var spända, men det fick de göra.
Peder Stenberg är den som pratar mest av medlemmarna i bandet. Som sångare och som en av de två som varit med längst verkar han van vid att föra bandets talan. Han säger oftast “vi”, men rättar sig ibland och säger “jag” och “jag ska inte tala för oss alla”, men det verkar som om de andra ändå är bekväma med att han gör just det. Ganska ofta lägger sig hans bror Anders i och då och då säger Jonas något, medan Mattias som spelar klaviatur i Deportees mest sitter tyst och nickar instämmande. Han är helt med i samtalet och är engagerad, men låter de andra sköta snacket. Vid ett tillfälle är det dock Mattias som reagerar mest och svarar snabbast och det är när jag frågar om hypen av Deportees gör att de tänker flytta till Stockholm, eftersom mycket av promotionarbetet görs därifrån:
— Nej det ska vi INTE.
Alla i bandet trivs i Umeå, dit de flyttade från Vindeln för ett par år sedan. De gillar att känna musikscenen i staden, som förvisso inte är lika levande och aktiv som under hardcorens glansdagar i mitten av nittiotalet, men som ändå är vital och viktig. Och att hardcorescenen snabbt urartade till sekterism och tänka-rätt-mentalitet fick de ju bevis på när de började med soul.
Efter en period med soulgospel bildade de fyra killarna i stället Deportees och började väva ihop soul med rock och country, vilket visade sig vara ett genidrag. En dag efter att de skickat ut sin demokassett började kriget om vilket skivbolag som skulle få signa dem till sig. Det var smickrande och oväntat förstås.
— Det verkar som om vi kom oerhört rätt i tiden, säger Anders, och Peder flikar leende in att det var “en tuff tid med mycket kolsyrat vatten i diverse konferensrum” innan de slutligen bestämde sig för vilket skivbolag som skulle få ge ut deras musik.
Med uppenbara referenser som The Band, Creedence Clearwater Revival, Dolly Parton Prince och Marvin Gaye är All Prayed Up en lika fascinerande som mångfacetterad skiva. Det låter funkigt, rockigt och Nashville på samma gång. Men trots de olika influenserna känns musiken väldigt ren och klar. Det spretar inte, utan låter självklart. Jag försöker mig på liknelsen att det låter som Vindelälven som suger med sig många små vattendrag, men förenar dem i en enda lugn ström och det gillar killarna. Alla skrattar, sträcker upp knutna nävar och Peder utbrister: “sista orörda älven!”. Sen blir han allvarlig och säger att det känns som om den liknelsen håller. Tack vare att de varit med ett tag kan de handskas med influenser utan att dra iväg åt ett håll för mycket. Han återkommer till det som Anders sa tidigare om att ligga rätt i tiden:
— Egentligen är det en jävla tur att vi inte slog igenom som Bittersweet för det var så dåligt. Då hade vi blivit kända och gjort dålig musik och kanske aldrig utvecklats.
Så motgångar kan vara bra? Lite underdog-romantik?
— Ja visst är det en romantisk tanke, men jag tror den stämmer på oss. Vi har fått jobba och nu är vi i den positionen att vi kan säga: vi är bra, vi gör det här och det är vårt sound och ingen annans.
Hur kom det sig egentligen att ni ville börja experimentera med soul, gospel och country?
— Det är ju det vi lyssnar på, svarar Jonas och fortsätter: liksom alla musikstilar flyter ihop till något är det ju med oss — vi tar influenser från olika håll och sen spelar vi det för de andra och når fram till vad vi vill göra.
— Ja och samtidigt lyssnar vi ju inte på musik för att hitta något som vi kan ta, skjuter Peder in, vi är ju inga nördiga studiomusikertyper som lyssnar på gitarrsound och sånt. Vi gillar musik helt enkelt.
Prince-influenserna känns tydligt på er skiva.
— Ja men han är ju “the man”, säger Peder och skrattar igen. Han är en lysande artist och definitivt en av de största. När han inte lirar Jehovas vittne-rock då förstås.
Din sångstil verkar influerad av Prince också.
— Ja visst är den det. Han är en makalös sångare. Det häftiga med Prince är att han kan låta som en liten flicka och som en stor skogshuggare i samma textrad. Det är nåt att sträva efter.
Vilken skiva tycker ni är hans bästa?
— Sign ‘O’ The Times, svarar Jonas och Peder i kör, medan Anders håller på Prince från 1979.
— Men den är ju så ojämn, säger Peder.
— Ja, men de tre första låtarna är grymma, säger Anders lite buttert.
Hur är det egentligen att spela i samma band som sin bror — är det något speciellt?
— Det får du fråga honom om, hörs det från fyra håll.
Sen förklarar Jonas att det inte handlar så mycket om att det finns en viss dynamik mellan bröderna Lidström eller Stenberg, utan att det handlar om gruppdynamiken mellan de fyra i bandet. Att de skulle ha lättare för att förstå varandra när de växt upp tillsammans tror de inte. Och sen blir Peder nöjd så han håller på att spricka när jag felaktigt tror att han är lillebror och Anders storebror. Han lutar sig tillbaka och säger “hörde du” till Anders med en retsam blick. Lite broderskärlek finns det nog allt i Deportees, vad de än säger. Men att storebröderna skulle bestämma mer stämmer inte heller. Visst är det Peder som sköter mesta snacket och det är även han som håller i administrativa saker som kontakter med skivbolag och annat, men när de gör musik är det som ett kollektiv. Alla låtar skrivs gemensamt i replokalen, även om Peder flikar in att det nog ändå är Anders som har sista ordet:
— Det är för att han är så envis. Han ger sig liksom inte. Vi kan ha spelat in gitarren typ trettio gånger och alla vill hem, då säger han “en gång till, det måste bli lite bättre”.
De tre andra ler och håller med, även Anders som ger storebror Peder en trotsig blick. Så musiken jobbas fram tillsammans, men texterna sköter Peder helt på egen hand.
— Annars skulle det bli som i Some Kind of Monster och vi har inte råd med gruppterapi, skrattar Anders, har du sett den?
Efter mitt jakande svar följer en lång resumé av höjdpunkterna i filmen om Metallica. Alla engagerar sig och skrattar mycket. Peder imiterar James Hetfield och alla i bandet vill diskutera sin favoritscen. Efter en stund leder jag åter in samtalet på texterna:
— Jag skriver en rad som jag utgår ifrån och sen fyller jag på med en rad om dagen ungefär. Det behöver inte vara refrängen, utan är en rad som jag gillar. Sen fortsätter det så, kommenterar Peder sitt skrivande.
Hur viktiga är texterna?
— De är väldigt viktiga, fast aldrig lika viktiga som musiken. Då ska man ju ge ut en bok om man tycker det, svarar Peder.
Han berättar att hans studier som doktorand har influerat honom en hel del. Poststrukturalismen är viktig för honom, men när jag ber honom kommentera sina texter och kanske främst textraden “To make sense is to make war” från Nothing wants you back tvekar han:
— Jag har inte riktigt bestämt mig hur jag ska förhålla mig till såna frågor. Jag vill inte säga att de står för sig själva och att alla får tolka hur de vill. Samtidigt vill jag inte sitta och göra tolkningar av mina texter för då tror jag att jag blir för styrande. Hmm, jag vet inte hur jag ska göra. Nästa gång vi ses kanske jag har bestämt mig och då kan vi snacka om det igen. Har du en annan fråga?
Ni har blivit väldigt hyllade som liveband — vad är det som gör er speciella?
— Jag tror att det beror på att vi har en bra gruppdynamik och att vi vill bjuda publiken på en show, vi vill absolut inte vara några shoegazers, svarar Jonas.
— Och att vi spelat live så mycket inom hardcorescenen, vi fick stor scenvana där, lägger Anders till.
Vad skulle ni göra med showen om ni hade obegränsat med resurser?
— Blås, stråkar. En väldig massa folk på scenen. Det drömmer jag om, svarar Peder.
— Ja men det får ju inte bli någon typ av Rhapsody in Rock, säger Anders och de andra håller med. Men samtidigt tycker de som Peder. En fin avvägning av att ha storslagna arrangemang som inte blir pompöst livlösa.
Vi får väl se hur det blir med stråkarna. Under hösten ger sig Deportees ut på en mindre Sverigeturné för att göra promotion för albumet. Och vare sig de redan nu kan uppfylla sin dröm om “väldigt mycket folk på scenen” eller inte, bör man inte missa tillfället att se dem live. Deras melankoliskt varma countrysoulrock är ett utmärkt soundtrack när höstlöven trillar och luften blir kyligare och kyligare. Med All Prayed Up i hörlurarna lämnar jag Hotell Eken, där Anders, Peder och Mattias fortfarande hänger kvar och diskuterar vad de ska göra en fredagkväll i Stockholm. Jonas var trött och gick hem till en kompis. Peder vill egentligen hem till flickvännen och Anders och Mattias är egentligen också för trötta för att gå ut, men så hade de ju så många erbjudanden om fester. Deportees fortsätter att trivas med uppmärksamheten, men tar det samtidigt väldigt lugnt mitt i uppståndelsen kring dem.