1966 spelade den svenska vokalgruppen Gals & Pals med Svante Thureson bland de manliga stämmorna, in en sällsynt lyckad Burt Bacharach-hyllning vid namn Sing Somethin’ For Everyone i Metronome-studion i Stockholm. Inte nog med att plattan rymmer fjorton perfekta skapelser signerade Brill Building-mästaren Bacharach och hans parhäst Hal David, den är också ett utmärkt exempel på hur fantastisk jazzfärgad popmusik kan vara.
Fast framför allt — och det här är viktigt — visar Sing Somethin’ For Everyone på ett artisteri som inte skämdes för att använda sina jazzrötter för skapa musik som riktade sig till en bred skara lyssnare. Det handlar om musik som svänger febrilt och samtidigt enkelt går att nynna till.
Nu, nästan 40 år senare, gör svenska jazzsångerskan Rigmor Gustafsson i princip samma sak. Hon släpper plattan Close To You — Celebrating Dionne Warwick tillsammans med hypade Jacky Terrasson Trio. Fjorton låtar varav tio är signerade Bacharach/ David. Övriga fyra plockade ur Warwicks souliga katalog, däribland den episka modern soulklassikern Move Me No Mountain. Precis som Gals & Pals använder hon sina imponerande kunskaper för att skapa jazzfärgad popmusik som tilltalar en stor och bred målgrupp. Och hon skäms inte för det.
— Nej, det är klart det är fantastisk att kunna nå till många människor, berättar Rigmor när vi dricker kaffe hos skivbolaget. Jag hoppas ju att jag har en så stark personlighet att det skiner igenom att det här är gjort på mitt sätt, att det känns ärligt. Och att det går att njuta av musiken.
För två år sedan skrev Rigmor kontrakt med tyska ACT, ett av Europas större kommersiella jazzskivbolag, startat av gamle Warner-chefen Siegfried Loch och med Nils Landgren som ett av de tongivande namnen. Hon berättar att hon först tvekade att ta steget mot denna internationella karriär som få andra svenska jazzartister ens har varit i närheten av. På den tiden var hon sedan länge ett etablerat namn på de svenska jazzklubbarna och en av de allra vassaste jazzsångerskorna i landet, med tre plattor och några ärkejazziga år i New York bakom sig.
Väl på ACT fick hon direkt kompromissa en hel del av det optimala oberoende som den mer renläriga jazzvärlden lever efter. Såväl Nils Landgren som Siegfried Loch hade starka viljor och en hel del idéer att komma med. ACT är dessutom ett bolag med en tydligt poppig profil, knappast djärva eller experimentella och dessutom präglade av Landgrens extremt blankpolerade produktioner.
Men Rigmor kunde inte ångra sig mindre, även om det första året blev en intensivkurs i den hårda konsten att samarbeta och mynnade ut i det rysligt ojämna Landgren-samarbetet I Will Wait For You, en platta som givetvis ändå vann en rad priser. När hon nu släpper Close To You är hon dock betydligt säkrare på sig själv och har drivit projektet från sin sida ända från start. Dessutom djupt inifrån: det handlar om en stark kärlek till Dionne Warwick.
— När jag och Nisse (Landgren) satt och valde ut låtarna till min förra platta så hade jag en massa Bacharach-låtar på förslag, men de föll bort av olika anledningar. När vi så började prata om nästa platta var det naturligt att ta upp den tråden. Men samtidigt så kändes det som att ”Bacharach, det har ju gjorts så mycket av honom…” och då blev det intressantare att göra något med Dionne Warwick som infallsvinkel. Jag har ju lyssnat på henne sedan tonåren, och på så vis kunde jag också ta med låtar som hon har gjort utan Bacharach.
Det känns som att det har blivit en bra blandning av hyperklassiker och lite mindre kända låtar på plattan. Jag blev till exempel otroligt glad av att höra Move Me No Mountain.
— Åh, jag gillar hela den plattan, Then Came You, väldigt mycket! Den är lite souligare än de tidiga Bacharach-grejerna och det är väl kanske också ditåt jag själv lutar, jag har lite närmare till soulen. Move Me No Mountain, som ju är skriven av Jerry Ragovoy, känns också lite öppnare jämfört med Bacharach som kan vara ganska ”stängd” Det finns så många karakteristiska grepp i Bacharachs låtar som man liksom inte bara kan vara utan.
— Sen så har vi Much Too Much av Diane Warren som vi gör helt annorlunda. Och World of My Dreams som är en sådan riktigt smörig ballad i original! Man får helt enkelt försöka hitta sin egen ingång. Du vet, det finns ju vissa saker som man inte kan stå för att göra själv. Vi funderade också på att ha med This Guy’s In Love With You — som jag verkligen älskar — men så slutar den med en fras som ”I just died!” och då kände jag att… hur ska jag kunna sjunga det på riktigt? Och Wives And Lovers — jag kan bara inte stå för den extremt sexistiska texten. Tyvärr (skratt)!
Vad är skillnaden mellan att sjunga Dionne Warwick och att sjunga jazz?
— Den stora skillnaden är nog att många jazzlåtar har man hört i så enormt många fantastiska versioner att man i princip kan tolka dem helt fritt, medan det i fallet Dionne Warwick/Burt Bacharach ofta finns ett antal etablerade klassiska versioner. Det är ”just den HÄR låten” och det finns så tydliga ideal om hur det ska låta. Och man har det i huvudet hela tiden, inte så att jag har känt mig hindrad av det men jag har fått jobba för att hitta en balans. Jag lyssnade faktiskt inte särskilt mycket på Dionne Warwick under tiden som vi höll på med det här projektet. jag ville känna mig fri.
Att kalla Close To You för en jazzplatta är under alla omständigheter att ta i. Visserligen är Rigmor en alldeles strålande jazzsångerska som sjunger helt olikt Dionne Warwick när allt kommer kring. Hennes fraseringar, timing och ton befinner sig betydligt närmare Birdland än Brill Building. Och pianisten Jacky Terrasson med sin basist Sean Smith och den vidunderlige batteristen Eric Harland är heta jazznamn i USA som verkligen kan svänga om det behövs. Men på Close To You är improvisationerna få och korta, nästan så att de känns arrangerade och medvetet återhållsamma. Varenda ton och slag tycks istället ha haft till syfte att lyfta fram låtarna med stort L.
— När vi spelade in så slog det mig att det blev väldigt korta solon, så jag frågade Jacky ”Ska du inte sola mer?” och han ”Nej, det är så kul att bara kompa…” Och det kändes så bra från början, det gick väldigt snabbt när vi spelade in och det blev väldigt många förstatagningar, så vi brydde oss inte om att göra om någonting. Därför blev det heller inte så särskilt mycket improvisationer på plattan. Fast å andra sidan är saker som låter väldigt arrade i själva verket ofta resultatet av en improvisation. Jag tror att det finns en viss spontanitet i det hela, något som kommer av det trots allt är jazzmusiker som spelar och att vi gjorde plattan på kort tid.
— Men det kommer nog att låta helt annorlunda live — vi kan ju inte köra såhär kontrollerat på scen, det lär bli mycket friare (skratt)!
Vi fortsätter vårt samtal med att diskutera hur popmusiken — alltså den verkliga populärmusiken — har kommit att fungera som ett så viktigt bränsle till jazzmusiken under historiens gång. Från det amerikanska 20-talets Tin Pan Alley-kultur med namn som George Gershwin, Cole Porter, Jerome Kern och Irving Berlin, vilkas musikallåtar kom att samlas i den informella The Great American Songbook — ett oundgängligt improvisationsverktyg för tiotusentals jazzmusiker sedan 30-talet. Vidare fram till det tidiga 60-talets Brill Building med Burt Bacharach som ett av de stora låtskrivarnamnen, med låtar som Alfie och Wives and Lovers som kom att växa till givna favoriter för lyriska jazzinstrumentalister. Och sedan inte att förglömma hur Miles Davis fångade upp Cyndi Laupers Time After Time på 80-talet.
Hela tiden har det handlat om att fånga tidens anda, inte enbart med subversiva syften utan minst lika ofta av ren kärlek. Att den kommande generationens jazzstandards kanske kommer från Radiohead, som utövar en märkligt stark påverkan på sådana som Brad Mehldau och Esbjörn Svensson Trio, eller från hiphopen — pianisten Jason Moran har till exempel gjort en alldeles grym version av Afrika Bambaataas Planet Rock — är någonting vi lämnar åt sidan här. För när vi pratar om Close To You, och den långa tradition som Rigmor Gustafsson faktiskt för vidare, är det fortfarande de starka, bedårande och — framför allt — inspirerande melodierna som står i centrum. Rigmor avslutar:
— Det finns låtar som, rent kompositoriskt, har en så väldigt bra balans. Det händer ganska ofta att jag hör en låt på radion där man känner ”Åh… här skulle man kunna göra så och så”. Man har liksom jazzörat på och snappar upp intressanta melodier och spännande harmonik.
— Och jag tror faktiskt att det handlar om ett visst mod att våga lyfta fram och lita på melodierna i jazzsammanhang. Ofta är det så mycket tryggare att bara ösa på och tokimprovisera.
Rigmor Gustafsson och The Jacky Terrasson Trio är aktuella med plattan Close To You — Celebrating Dionne Warwick (ACT/Bonnieramigo)
Lämna ett svar