The Latin Kings återvände 29 oktober med sitt fjärde album Omerta. Ett album som är lite ljusare än de två föregående men betydligt seriösare än debuten.

Vi befinner oss snart i ett område som knappast skulle ha någon glamour över sig om det inte gjorts lika mytiskt av de här grabbarna som det lika oglamorösa Rågsved en gång odödliggjordes av Ebba Grön. Salla och Chepe är på plats, liksom Sallas snart ettåriga dotter. Den sistnämnda visar sig vara ett under av charm och godmodighet. Hon godkänner till och med en skäggig musikskribent som barnvakt medan Micke plåtar latinkungarna när de blivit fulltaliga. Dogge dyker nämligen upp lite senare, efter ett litet missförstånd angående tiden. Men det är inga problem. Eftersom Dogge ofta hamnar i fokus i media när det gäller det här gänget känns det bra att låta de två bröderna komma till tals ordentligt.
Ni är inte bara en grupp, ni har ett skivbolag också. Hur många ligger på Redline Records i nuläget?
Salla: Det är faktiskt bara vi och Fattaru. Vi ville inte signa på oss för många grupper i början. Men jag, Chepe och Masse har startat ett förlag som har bland annat Fjärde Världen, Ison & Fille med flera.
Chepe: Vi vill kunna jobba med en artist i taget och inte ha några som gjort färdigt sitt material och bara ligger och väntar på att man ska bry sig.
Salla: Eftersom vi inte ville ha någon annan hiphopgrupp som kör vår förortsstil, signade vi Fattaru som körde lite mer bounce och ville utvecklas vidare. Dom var överallt och uppträdde, hade energi och älskade att stå på scen. Det är inte alltid så vanligt bland hiphopgrupper. Vi förstod att nästa platta skulle bli olik den första och så har det blivit. Det är för mycket inavel i svensk hiphop. Alla jobbar med alla och använder samma rappare och producenter hit och dit. Men det finns en svensk tjej som heter Linn, som sjunger jazzig soul och henne är vi intresserade av att signa. Vi har förmodligen gjort det när den här tidningen kommer ut. Det är inte hitlistematerial direkt, men det är bra musik. Man kände något när man såg henne live och många borde få chansen att köpa en skiva med henne. En talang som borde få en chans, helt enkelt. Men vi ska inte spela in henne hos oss. Hon ska få sätta ihop en platta som hon vill ha den och så ger vi ut den. Jag tror hon ska ha eget förlag, men om hon vill ligga på vårt så är hon välkommen!
Chepe: Linn är inte helt okänd, hon har sjungit refränger på hiphopskivor med bland andra Fjärde Världen, körat med Kaah och sjungit på någon snubbes houseprojekt.
Har ni något mål?
Salla: Målet som skivbolag är att ta upp saker som inte andra tar upp. Man kanske inte blir rik på det, men man hoppas ju att folk ska börja uppskatta mer originella saker i stället för det massproducerade.
Chepe: Vi vill ge ut artister som håller i längden, utvecklas och turnerar. Det är inget Fame Factory vi vill starta.
Salla: Vi har också börjat snacks lite om utlandet. Masse är ganska trött på att göra musik till svenska rappare. Han har typ jobbat med alla nu. Man skulle vilja få ut lite produktioner till utländska rappare. Sedan har vi börjat snacka med Dogge om att testa spanska en gång till. Kanske göra något som inte finns i Sydamerika. Vi kan tänka oss en spansk platta där vi översätter typ två låtar från varje platta vi har gjort och gör några nya låtar.
Chepe: Vi vill också nå ut ordentligt i Norden. Vi har fortfarande inte spelat på Roskildefestivalen, och det tycker vi är lite konstigt.
Salla: Vi har hela tiden små mål att göra oss ett namn, gärna att köra på nordiska festivaler och släppa skivor i Norge och Finland. Bygga upp ett nätverk. Man kan inte räkna med att skivbolaget gör allt.
Vad säger ni om ryktet att ni skulle ha splittrats? Det florerade en massa sådant på forumet på er hemsida nyligen.
Chepe: Det var en PR-kupp från skivbolaget (skratt).
Salla: Det är många som hör av sig och lägger sig i hela tiden. De undrar när nästa platta kommer, när nästa singel kommer. Och vi hade inga exakta datum utan sa att de kommer till vintern. Men jag tror att de börjar sprida rykten om att vi ska splittras för att vi ska gå ut och förneka det och komma ut med mer information. Men vi var inte säkra på om vi skulle bli klara och vi vill inte gå ut med saker som vi inte vet kommer att hålla.
Är det bra eller dålig timing att er platta kommer hack i häl efter andra albumet med Fattaru?
Salla: Egentligen var det inte så jävla bra. Men de fick välja när deras skulle släppas och ville ge ut den så snart som möjligt, eftersom den redan var försenad. Den skulle egentligen ha släppts ett par månader innan sommaren 2003 men Mingus var på väg att bli pappa och så. Sedan skulle de vänta till våren därpå, men jag tror Mingus hajade hur dyrt det var att bilda familj!
Hur har Fattarus nya bemötts hittills?
Chepe: Folk tyckte den var för seriös och pretentiös. Men Fattaru ville utvecklas och prova andra riktningar.
Salla: Jag tror att många recensenter inte riktigt förstår hur det är att göra en skiva. Både känslomässigt och tekniskt. När man får in en massa nya instrument, maskiner och prylar vill man testa allt och då blir det annorlunda. När man sitter och gör musik och skriver texter så tänker man inte på vilken genre, om det är bounce eller om det är bra för dansgolvet. Man vill bara bli nöjd med låten, göra det bästa av en ny idé. Egentligen är det normalt att varje platta är olik den förra. Till och med sättet som man tecknar karaktärerna i Simpsons har förändrats om man tittar tillbaka! Och det är samma sak med musik, antingen utvecklas man eller också försöker man göra en kopia på den förra skivan. Många får prestationsångest och gör så.
Jag trodde inte hiphopare sneglade så mycket.
Salla: Det finns många hiphopgrupper och rappare som tänker jättemycket om vad folk ska tycka och framför allt vad hiphoparna ska tycka. Vi brukar skratta och säga ”skit i det!”
Chepe: Det är en ganska svensk mentalitet att man är rädd för att skilja sig från mängden, även i hiphopvärlden, men utåt ska det verka som om alla är så självständiga. Att alla vet vad de gör och vägrar kompromissa med skivbolaget. Att alla skiter i vad andra säger. Men det är tvärtom!
Vad lyssnar ni på för musik privat?
Chepe: Salla lyssnar på The Plan.
Salla: Ja, det blir ofta grejor som är ganska långt ifrån det man gör. Men i hiphop kan man ju använda vad som helst. Vi är skivsamlare allihop och letar ofta efter gammal vinyl att sampla. Och vi kollar inte efter just soul eller funk, skit i det. Vi kollar mest om det är 60- eller 70-tal. Ibland 80-tal också. Vi ser om det svänger. Ibland lyssnar vi igenom en massa blues, ibland lyssnar vi på indisk musik. Och försöker hitta något konstigt som vi kan göra något bra av.
Chepe: Man blir ganska less på att lyssna på hiphop hela tiden. Speciellt ny hiphop, för det händer inte så mycket.
Fast när ni letar efter grejor att sampla, lyssnar ni ju professionellt och inte för att koppla av?
Chepe: Men det är ju då man hittar ni grejor, när man lyssnar efter saker att sampla. Ibland fastnar man i skivan.
Salla: Och då inser man hur B det är att ungdomar i dag går och handlar samlingar med skit som redan spelas sönder i radio och TV i stället för att gå runt i skivaffärer, som vi gör, och försöka hitta bra grejor som kanske inte andra lyssnar på, men som kanske ens föräldrar lyssnade på. Hiphopen börjar blir som rocken. Om man spelar äldre grejor vet inte tonåringarna vad det är och tycker det är skit för att det är gammalt. Men om Mary J. Blige samplar beats från en platta med A Tribe Called Quest, eller om Puffy gör det, då är det helt plötsligt OK. Samma sak med rockmänniskor. När jag brukar DJ:a kanske jag spelar en gammal rockplatta som låter som The Hives eller The Plan fast bättre, kanske till och med band som dom lyssnat på, men då är det inte lika intressant för folk.
Chepe: Det är vår uppgift att lära folk att det finns annat än hitlistor!

TLK OM SINA ALBUM

Välkommen Till Förorten
Salla: Det här är fortfarande den som sålt mest men det är ju också den som varit ute längst. Vi hade inget kontrakt när vi började spela in den. Vi fick vara hos Gorden Cyrus på tider då ingen annan var där, från elva på kvällen till typ fem på morgonen. Så man var trött i studion och började skoja. Om det är något vi ångrar med den här plattan? Typ hela! (skratt) Nej, man ångrar inget, men man inser hur B det var egentligen. Vi samplade all möjlig skit. Och att Dogge sjöng refränger berodde mest på att ingen tjej ville vara med och sjunga!
Chepe: Den brukar beskrivas som lekfull och pubertal. Och det var verkligen lekstuga även i studion. Man spelade in och upptäckte saker, vi hade skoj och visste inte var det skulle sluta. Men man skulle aldrig släppa en sån skiva i dag. Men det är tack vare den vi har vår studio, vår egen label och vårt förlag.
Dogge: Varje platta är en tid i ens liv. Allt det här är en resa och det är fantastiskt att få vara med om den. Vi var unga när vi gjorde den här och det var fantastiskt bara att få gå in i en studio.

I Skuggan Av Betongen
Dogge: Det blev mycket mer allvar här. Vi bestämde oss för att göra det vi är bäst på. Traditionell svensk hiphop/rap.
Chepe: Den här blev lite mer gata, mer underjord. Det beror mycket på vad vi lyssnade på då och att vi var lite fattigare. Så det blev kanske ett råare sound därför.
Salla: Det var helt annorlunda. I dag säger folk att den här är en hiphopklassiker, men om man kollar i vår pärm med recensioner så tyckte nästan alla att den var för mörk och hård, avskalad och lite trist. Dom hade väntat sig mer av de tokroliga grabbarna från förorten. Vi hade varit runt i hela Sverige och turnerat och varit typ överallt i massmedia. Vi hade spelat in en skiva på spanska också, som skulle släppas i Sydamerika, och hade till och med varit där och gjort promotion. Men den släpptes aldrig för vi kom inte överens med skivbolaget, Mega. Vi bad att få lika mycket pengar som skivbolaget hade i budget för den första skivan, för att kunna bygga en egen studio och spela in själva. Men de skrattade åt oss och sa att vi aldrig skulle klara det och då ville vi inte vara kvar hos dem. Det blev lite trassel, eftersom vi hade kontrakt på två skivor till men vi fixade det. På nästa skivbolag fick vi det vi ville ha och startade även Redline Records. Vi testade oss fram med den nya utrustningen och Chepe kom mer in i musiken, med idéer och samplingar. Dogge kom in på nätterna och körde sina texter i en billig mikrofon. Låtarna blev till lite hursomhelst. Vi fick problem med en del samplingar som vi inte fick använda. Många grejor tog vi om med riktiga musiker, men vi lyckades ganska bra med att få det att låta samplat. Folk som lyssnade på hiphop tyckte det lät bra. Men det fanns inga radiosinglar som på första plattan.

Mitt Kvarter
Salla: När I skuggan av betongen inte gick så bra så började vi kröka och skita i att komma till studion. Vi gjorde inte så mycket. Men sedan dog vår turnéledare och då träffades vi och snackade igenom hela grejen. Då bestämde vi oss för att komma tillbaks och sätta ihop en skiva. Nu kände vi att det var dags att göra hela grejen eller börja söka efter jobb. Vi började spelade lite och synas lite och göra våran grej. Samtidigt började tidningarna skriva att folk saknade oss. Så vi startade om Redline och skickade ut en kille, för att det ser bra ut än att åka själva, för att kontakta olika skivbolag. Och så hittade vi Virgin. De verkade avspända. Det var inte så mycket kostymfolk som på de andra skivbolagen och dom hade signat en massa konstiga grejor, Håkan Hellström och jag vet inte vad, som hade gått bra. Så vi tyckte ”fan, dom här vågar satsa på grejor som inte spelas sönder i alla kommersiella radiostationer och lyckas ändå nå ut till folk”. Och så gjorde vi den här plattan under två-tre månader.
Dogge: Det här var plattan där vi gick ur vår depression helt enkelt. Jag hade haft mycket problem med mig själv. Hade inga cash. Plattan var ett steg ut ur allt det där. En helt ny era igen. Skivor är som ens barn, de har olika egenskaper men man tycker om alla lika mycket. Utan de tre första hade inte den fjärde blivit så här. Storyn går vidare.
Chepe: Recensionerna var väl som vanligt, vi får alltid ungefär medel och det är vi nöjda med. Live-spelningarna brukar vi få fyror för, ibland femmor.
Salla: Så jävla bra beats gör vi inte att vi förtjänar en femma i betyg och om vi någon gång skulle lyckas så gör inte Dogge en text som är en femma! (skratt). Så det är antingen eller. Men vi vill inte göra grejor bara för att vi vet att vissa kritiker gillar det, till exempel ha ett liveband i stället för att ha en skivspelare och två grabbar som står och rappar. Vi säljer ändå mer än dom flesta svenska hiphopgrupper, och drar mer folk. Det skulle säkert låta bra om vi samarbetade med typ Esbjörn Svensson Trio, men vi vill inte sätta ihop ett eget band med en massa studiomusiker. Vi gillar inte sånt. Vi gillar att hitta gamla samplingar och göra dom till våra egna. Det blir ett speciellt sound.
Chepe: Men vi har spelat med en symfoniorkester på ett projekt, jag tror det var hundra musiker. Det var jävligt kul. Men det är inte för att behålla cred i hiphopkretsar som vi fortsätter sampla, vi tycker bara att det låter bäst.

Omerta
Salla: Om alla skivor är våra barn så är den här gjord med en annan kvinna! (skratt).
Dogge: Ja, precis så. Jag kunde inte ha sagt det bättre. På tidigare plattor hade vi jobbat med musiker av en slump, musiker som fanns där. På den här har vi valt musiker som vi har växt upp med och beundrat och som det varit en dröm för oss att få jobba med. Till exempel Janne Schaffer, som vi äntligen vågade ringa upp. Visst, som person är han ofarlig men som musiker är han livsfarlig! Och Cyndee Peters växte man ju upp med, hon var alltid med i TV och på olika galor. Och man tänkte alltid fan, vad grymt hon sjunger. Hon är helt fantastisk, hon är fan Sveriges bästa sångerska. Att ha med henne, det är verkligen fett. Hon sjunger på en låt som heter Tack Gud och hon är ju mycket gospel.
Chepe: Jojje Wadenius är också med och spelar. Sedan är Bébo Valdes med, han är en stor salsapianist som är bosatt i Sverige.
Dogge: Värsta hjälten. Han är dubbelt Grammy-nominerad i USA och har skrivit låtar till folk som Nat King Cole. Och i Sverige vet knappt någon vem han är, fast han bott här i typ 30 år. Det var nära till tårar för mig när han kom och spelade, ett av mina finaste minnen musikaliskt.
Chepe: Med senaste singeln Cashen dom tas ville vi släppa en singel som var typisk för oss men inte hade gäster. Vi ville inte rida på den grejen. Men hela albumet är ganska varierat, nästan lite filmiskt. Glada och allvarliga låtar blandat.