Natta de mina är en av 2003 års mer intressanta skivor. Kristian Anttila har inte gjort något mästerverk. Men han sticker ut, provocerar med sitt sätt att uttrycka sig och med sin svarta syn på välden. Martin Röshammar träffade göteborgaren i Stockholm.

Kristian Anttila är som en vandrande febrig rastlöshet. Jag har aldrig träffat en popmusiker som varit så långt ifrån den musikvärld där man knyter kontakter och bygger på både karriär, självförtroende och antalet ryggdunkningar.
Tidigare i år gav han ut debutskivan Natta de mina. Precis som Kristian själv är skivan rastlös, stirrig och nervig. I en recension i tidningen Situation Sthlm skrev jag: ”Det är som om han svängt ihop en röra av Di Leva, Kent och en massa 80-talssynt fast med råare gitarrspel och stökigare produktion. Han sjunger gällt och ibland inte så lite ansträngt. Ungefär som när Varanteatern kallar sig för Knut och parodierar ett visst gäng från Eskilstuna. Men han kommer undan med det, för det känns inte som om han låtsas, han är precis sådär, obekymrad över vad omvärlden ska tycka. Texterna är likadana som rösten, inte det minsta glasklara”.
Jag är helt övertygad om att han själv skulle kräkas på de formuleringarna.
Natta de mina är nog väldigt mycket mer personlig än jag tyckte där framför datorn.
— Skivan är ju som ett avtryck av vad jag var då, något jag alltid kan stå för. Texterna är en del av mig som det inte finns någon annan utväg eller kanal för. Samtidigt är det en reaktion mot ett likriktat textförfattarklimat. Jag har valt att vara ganska rak och rå. Texterna ska få det att hugga till i magen och få folk att reagera för att det är fel och fult, säger Kristian Anttila.
Han är inte lätt att beskriva. Han är uppvuxen i Göteborgsförorter som Kortedala och Hjällbo och har alltid känt sig utanför. Musiken blev det enda sättet att kommunicera, både med sig själv och med omvärlden. Kristian Anttila var tystlåten, blyg och ensam och hade inte någonstans att göra av det han genomlevde och det som hände.
Och även om han inte är lika ensam nu är han inte den lättsamma typen som har massor av vänner. Han säger att han har blivit av med ”näst intill alla vänner”. Vissa förstod inte hur viktig musiken är och de accepterade inte att de kom i andra hand. ”Sen har vissa förstått, men känt sig överflödiga och därmed fallit bort”.
— Jag har en ganska extrem syn på vänskap. Det måste ske på lust och glöd snarare än tvångsmässiga förpliktelser. Jag har varit ensam i hela mitt liv och behöver inte andra för att känna mig hel eller för att bli bekräftad. Det är klart att även jag törstar efter närhet och umgänge. Men det är inte i närheten av hur viktig musiken är. Den har alltid varit en räddare. Det var musiken som fick mig att leva vidare och det enda som kunde få mig att leva ett drägligt liv.
Där ”gladpillret” Håkan Hellström är uppvuxen i det välbärgade Göteborg är den svartsynte Anttila ett barn av miljonprogram och trasiga hemförhållanden. Det märks inte minst i en text som ”Lystring”, där han sjunger:

Det vi inte får tar vi ändå. En hälsning från betong och stål.
Socialism å våld de’ blev min nya drog. Det vi inte får tar vi ändå. På gucciknän du ber om nåd. Socialism å våld de’ blev mitt slutliga mål

Tydligare än så blir inte Kristian Anttila. Ilskan är ofta mer inbakad än så öppen. Så är han också när man träffar honom. Han pratar stillsamt och tyst och väldigt övertänkt. Det han säger låter inte sällan pretentiöst, men han vill så gärna ”förklara var musiken kommer ifrån” och varför han gör den.
— När jag gör musik vet jag vad jag själv tycker är bra och dåligt. Det är en form av inre kompass snarare än konkreta principer. Jag gjorde vad som kändes bra, rätt och starkt och som hade potential att beröra människor, säger Kristian Anttila och fortsätter:
— Allt handlar ju om att få en reaktion, man har ju ett behov av att fylla på sitt liv i form av reaktioner. Nästa gång ska jag visa att jag är något bestående. Jag är starkt präglad av revansch. För knytnävarna jag fick i ansiktet eller som behov av att bryta normer och konventioner som försökt tygla en som ung. Den musik jag gör nu blir mer diffus än på skivan, mer återhållsam i urladdningen, än mer tillbakadragen och introvert. Äh, jag vet inte. Jag ser först efteråt, då kan jag förstå mig på det.
Kristian Anttila säger att han säkert hade mått bättre och haft ett mer normalt liv om han hade kunnat få ur sig sina tankar och känslor på ett annat sätt.
— Men då hade aldrig musiken skapats. Jag har alltid omfamnat det extrema. Jag är beredd att brinna i helvetet så länge jag kan skapa något vackert. Mina toppar och avgrunder har ökat åt båda hållen. Jag har gett upp allt för det här. Det finns inget eller ingen som tar emot om det inte funkar och det är klart jag har ångest över hur det ska gå. Jag kan ändå känna en styrka och stolthet i att jag vågar chansa. Vetskapen finns ju ändå — det går säkert åt helvete, säger Kristian Anttila som på sitt typiskt yxiga sätt förklarar att han först på senare år kunnat tillåta sig att göra något åt de ”glädjeyttringar” som funnits i honom.
— Innan unnade jag mig inte ens det, att njuta av glädjekickar!
Skivbolagsvärlden är som den är så ingen vet vad som kommer att hända med Kristian Anttila och hans musik. Men han lovar att, för sin egen skull, ska det redan i vår finnas en singel eller en ep, eller kanske ett helt album.
Han kan inte stå still, han måste få ur sig det där.
Den där recensionen i våras avslutade jag med orden: när han i framtiden vågar vara enklare, mer ”vanlig”, kan han nå den skyhöga kvalitetsnivå Di Leva bodde på i slutet av 80-talet.
Mer vanlig kommer han nog inte att bli. Men det blir spännande att följa Kristian Anttila på hans krokiga väg!