”I chill like a pro with a veterans habit/Like I sucked all the sedatives out the medicine cabinet” rappar skånske Chords på sin solodebut.
Kalle Malmstedt åkte ner till Malmö för att snacka hiphop med Timbuktus långe sidekick som också ligger bakom en av årets svenska hiphopplattor.

Det är ovant att se Chords tillsammans med någon som är nästan lika lång som han själv. Vanligtvis brukar han torna upp sig över Timbuktu och spotta snabba rhymes på Sveriges scener. Så när han vid lunchtid kommer runt hörnet på gatan hemma i Malmö tillsammans med långe och skäggige BreakMecanix-Måns känns det lite konstigt.
— Folk känner mig mest som han som är som dubbelt så lång som Jason. Det är inget problem att han är mer känd. Jag kan fullt stå för allt som Jason säger och jag kommer aldrig att tycka att ”Fan, varför var jag ute på turné med honom — jag kom ju i skymundan”, säger Chords när vi gått uppför trapporna till hans mycket rymliga lägenhet och han låtit sin långa kropp sjunka ner i en lejongul fåtölj.
— Det har ju öppnat så mycket möjligheter — dels har jag fått scenvana och dels att jag sluppit stiga upp åtta på morgonen och städa avdelning nitton på lasarettet. Förut har både jag har städat på lasarett och diskat på St Lars, varit vaktmästare och gjort alla de grejerna. Med Jason har jag träffat så mycket folk — journalister, producenter, arrangörer, skivbolagsmänniskor, andra grupper, rockgrupper, popgrupper, hiphopgrupper — ett nätverk har vuxit upp och det kan aldrig var fel.
För en ganska kort reporter känns det okej att alla sitter ner och ännu mer okej när Chords — som egentligen heter Jens Resch — är den perfekte värden och springer med både nytt presskaffe och vatten. Chords soffa är skön och inbjuder till en lång och avslappnad stund. Och medan Chords pysslar i köket underhåller Måns Asplund, som tillsammans med Mårten i Spotrunnaz är ena halvan av demonproducentparet BreakMecanix, gärna så länge med att berätta om sin bakgrund i Lund.
— Jag trillade på det sent, hela den här hiphop-grejen, jag kom inte in i det förrän ’93. Jag spelade trummor tidigare. Sedan fixade vi en studio jävligt tidigt, kanske 94, i Lund och hade ett litet kollektiv som vi satte igång. Jag, Mårten från Spotrunnaz, Jason — Timbuktu — och andra, berättar han.
— The original hiphop-fabrik i Lund liksom, först och egentligen den enda, fyller Chords i, som satt sig igen.
— Det var där jag träffade alla och spelade in min första låt när jag var sexton.
— 1994 var det väl. Spotrunnaz började där också, säger Chords som började lyssna på K-Solo, EPMD och NWA på pojkrummet i Lund redan i 10-11-årsåldern.
För det är ju så att både Chords, Måns och Jason ”Timbuktu” Diakite är från Lund. Och trots att Chords är fyra år yngre än Timbuktu och Måns hängde han med i utkanten av det som en dag skulle bli Juju Records — med över hälften av Sveriges mest intressanta och aktiva hiphopartister i sitt artiststall.
Men innan det skulle komma så långt flyttade Timbuktu och Måns till Stockholm, lärde sig branschen och spelade in plattan T:2 Kontrakultur. Chords åkte över till USA i ett och ett halvt år — amerikanska föräldrar, precis som Timbuktu — och fick finna sin egen väg när han kom tillbaka.
— Vi jobbade inte mer tillsammans just då. Men jag har andra polare som jag jobbade med och det gjordes lite grejer. Jag började spela in med Max Axell också, som är från Höör. Vi proddade själva och spelade in och till slut kom det en EP år 2000, på vinyl, som var det första riktiga släppet vi gjorde. Innan dess var det bara kassetter. Det var inte så jävla produktivt i och med att det inte fanns nåt riktigt ställe att jobba på — man kunde inte spela in så lätt. Det tog ett halvår att hitta nåt ställe att spela in på och få iväg en låt, berättar Chords.
Men allt förändrades när Timbuktu flyttade tillbaka till Skåne och öppnade Juju Records med kombinerat skivbolagskontor, inspelningsstudio och kollektiv i Malmö. Plötsligt var det bra för Chords att han stannat kvar och han flyttade också till den större grannstaden, fick följa med Timbuktu ut på ett par turnéer och medverkade på både Whått’s Dö Madderfaking Diil? och The Botten is nådd!.
Allt detta öppnade dörren för det som många musiker drömmer om — att släppa en egen skiva. I Chords fall heter den The Garden Around The Mansion, är helt engelskspråkig och har gäster som Promoe från Looptroop och, självklart, Timbuktu.
— Det är som allt annat, när man har jobbat och spelat gratis och varit med på samlingsskivor och så och känner att det här är det man sysslar med, då måste man ju släppa en skiva. Att släppa en skiva är grunden i musikbranschen, säger Chords som naturligtvis är mycket nöjd med sitt alster.
— Utgångspunkten var att jag ville ha raka beats. Det sa jag till Måns från början: Jag vill ha hiphop-beats — DANK! Jag ville göra en riktig hiphop-platta. Utsvävningar kan komma när man har snöat in. När man har gjort fler plattor gör de säkert det. Risken finns väl att om man skulle snöa in från början så skulle man inte komma tillbaka till den grunden som man egentligen ville ha fram. Jag ville lätt påbörja allt med att göra en stadig, rak, fet hip-hop-platta, för det är det jag har lyssnat på och älskat så jävla länge, säger Chords och gestikulerar för att stryka under ljudeffekterna.
Och visst skiljer sig The Garden Around The Mansion från den tillbakalutade jazziga och reggae-influerade hiphop som till exempel Fattaru och Lundakompisen Timbuktu har valt att göra sina vax heta med.
— Exakt, men det är ju Jasons utsvävning, och Jason ligger ju år före mig i sin utveckling, liksom. Om du tittar på Jasons och Måns första platta T2 är den ju en rätt rak hiphopplatta. Om du tar hans engelska platta där är den nästan exakt som min: Lite gäster, raka hiphopbeats, klassiska hiphoprefränger, så det är ju helt annat än Jasons och Måns utsvävning på den nya plattan. Och jag har ju haft den feta chansen att vara med på hela deras grej. Men jag kände aldrig att ”nu är jag med Jason och nu gör de sån akustisk hiphop, så då måste jag också göra akustisk hiphop och sjunga refrängen, liksom”. Nej, jag var inställd från början på att göra en fet hiphopplatta och inte försöka göra något annat. Hade jag bett Måns om ett akustiskt folk-beat hade jag för evigt varit Timbuks sidekick som försökte göra samma sak som Timbuk. Men det hade jag aldrig en tanke på att bli, säger Chords.
Skivan tog ungefär ett år att spela in, med den första studiosessionen i mars 2002 och den i New York i februari i år. Att det tog så lång tid beror självklart på det myckna turnerandet med Timbuktu och Damn! — 150-200 spelningar på ett och halvt år. Att Måns och Chords åkte till New York för att spela in beror naturligtvis på att New York är… ja. New York.
— Jag har alltid varit New York-benägen. New York är ju trots allt hiphopens brännpunkt eller Mecca eller vad man vill säga. Västkustgrejerna har alltid varit lite mer funkiga och musikaliska. Östkustgrejerna har alltid varit lite mer: Ett fett, rakt beat som ligger i en loop och så bara: Pam! Pam! — något som kickar röven liksom, illustrerar Chords med ett par snabba slag i luften.
Och när Chords uttryckte sin önskan om att åka över Atlanten och spela in ett par låtar visade det sig att Juju Records hade skaffat sig en massa nyttiga kontakter där under arbetet med en undergroundsamling som aldrig kom ut. Med andra ord var det en rätt väl förberedd Lundaduo med fickorna fulla av telefonnummer som en kylig vinterdag anlände i det stora rap-äpplet för att träffa Tonedeff, Masta Ace och Punchline.
— Man har ju det redan i sig lite att ”Shit, jag kommer från Lund till New York” och man har kanske inte det största självförtroendet. Man var jävligt nervös, minns Måns.
— Det var inte så mycket att man var rädd, man var mer ovetande, man visste inte vad man skulle förvänta sig. Men så fort vi hamnade i studion, så fort vi träffade Punchline och snackade så var det exakt samma grej som att spela in med Jason i Malmö. Liksom, vi sitter i studion, där sitter en massa folk och snackar skit och ett fett beat går och någon sitter och skriver och du vet ”Jag har mina rhymes här, det är lugnt” och sedan gå in och lägga det. Helt exakt likadant som det är hemma, säger en lugn Chords.
— Det känns lite som att om man kan sticka dit och säga att man är mc och eller hiphopproducent och få höra: ”Fan vad feta låtar och fan vad grymt!” — kan man göra det där så behöver man inte vara rädd för att göra det någon annanstans i hela världen.
Men New York i all ära. När vi snackar texter senare avslöjar Chords att det finns ett ännu större rättesnöre för honom än vilken kritiker eller hip-hopmogul från Östkusten som helst: Mamma!
— Min mamma är min högsta auktoritet här i världen. Det är inte Göran Persson eller polischefen, eller du vet. Kan jag säga det till min mamma så skiter jag fullständigt i vad alla andra tycker om det, säger han.
Diskussionen handlar om Chords frekventa refererande till illegala rökbara substanser i sina rhymes — ”Det är konstant återkommande kan jag hålla med om…” — och slutsatsen är att folk får hantera det hur de vill. Det är ingen stor grej och de som skulle kunna bli upprörda fattar ju ändå inte. Chords vill skriva om saker som ligger nära honom i vardagen och det är en av dem. Men en text kan lika gärna handla om samhällsproblem eller gamla leksaker.
— Man kan ju kolla på Dokument utifrån och få idéer. Det sitter någon snubbe där och lägger ett jävligt coolt citat. Det hämtas ju överallt ifrån, säger Chords och tittar bort med TV:n som nästan döljs av högar med DVD:er.
Och de gamla leksakerna då? Både Transformersondingarna Decepticons och GI Joe återfinns ju i trädgården runt herrgården. Ja, som textrader på skivan då.
— Man måste ta det som berör en. Jag har alltid tyckt att ordval är jävligt viktigt. Ett ord som till exempel Decepticons representerar ju så jävla mycket för så mycket folk — lekar och titta på tv när man är liten. Man kan förklara så mycket mer med ett ord än med en mening. När jag säger ”GI Joe saves the day with his weapon drawn” skulle jag i stället kunnat säga ”Ja, man tyckte att det var jävligt häftigt med GI Joe. Men man fattade inte att han var militär och använde vapen o s v”. Säger man det med ett ord på en rad så fattar folk liksom, säger Chords.
Det har blivit sen eftermiddag och det är nästan dags resa sig ur soffan och avsluta intervjun. Chords väntar på sin brorsa som ska hjälpa till med flytt från det alltför stora lägenheten och ska dessutom bli fotograferad för en annan tidning. Sedan väntar också inläsning av lite radioreklam på italienska (!) inför Chords Europalansering. Så kan det gå när man börjar lyssna på EPMD hemma i Lund när man är 10-11 år.
Och har en förstående mamma, förstås.

The Garden Around The Mansion finns ute nu. Chords kommer förmodligen att turnera i Sverige efter nyår och kanske också i Europa med sina amerikanska kompisar framåt våren.