— Jag ringde upp Louie Vega från Masters At Work och frågade om de skulle vilja göra en låt ihop med James Ingram. “Jo, det vill vi nog” svarade Louie lite avvaktande. Okej, då ska jag försöka sammanföra er sa jag. “Yeah right” tyckte Louie och la på luren.
Markus Enochson berättar om hur han först fick kontakt med Nuyorican’s finest, housegudarna Masters At Work, medan han guidar runt i sin nybyggda studio intill Värtahamnen i Stockholm.
Mixerbordet är gigantiskt och i rummet bredvid står en annan stor pjäs — ett exemplar av den numera utdöende sortens bandspelare som spelar in på tvåtums-tape (“för att få det där varma, analoga soundet”). Det enda som är litet är studiohunden Nisse, fullt upptagen med att tugga sönder en pet-flaska.
Strax efter samtalet med Louie Vega befinner sig James Ingram på middag hemma hos familjen Enochson. Markus pappa, Lars Enochson, är nämligen låtskrivare sedan tjugofem år tillbaka med meriter som Julian Lennon, Phil Lynott och just James Ingram, som även blivit en nära vän till familjen.
Markus spelar upp lite material av Masters At Work, James går igång och sen är saken klar.
Samarbetet slutar så lyckligt att Masters At Work gör en bakgrund som James, Markus och pappa Lars skriver text och melodi till. Resultatet, Lean On Me, är ett stycke spirituell och smekande soul. Därmed är dörrarna in till Masters At Work, minst sagt, vidöppna.
Idag är Markus signad till deras skivbolag MAW Records och har där släppt tre singlar, bland annat den hyllade I Am The Road.
Markus gör vokal New York-inspirerad garage av tämligen tidlös modell. Emellanåt kan det kännas lite för klassiskt och respektfullt gentemot genren, men det starka meloditänkandet höjer honom över mängden. När jag får lyssna på några av Markus kommande släpp där traditionell garage möter hårda, electro-influerade beats hör jag ett nytänkande och en fräschhet som kan, och borde, föra hela garagescenen framåt i utvecklingen.
Hur pass involverade är Masters At Work rent kreativt när du producerar något för MAW?
— Faktiskt väldigt lite. Jag har stor frihet att göra mina produktioner som jag vill, vilket känns skönt. När Louie och jag pratar blir det mest om saker som dansmusikens utveckling och framtid.
Och hur ser ni på den?
— Vi tror att r&b och house/disco kommer att närma sig varann allt mer. Se på P Diddy och Justin Timberlake, det är bara början. Tiden med introvert, bakåtsträvande house är förhoppningsvis förbi. Det är dags att starta partyt igen, göra upplyftande låtar och ta in influenser från olika håll.
Kommer det att bli några musikaliska samarbeten med Masters At Work framöver?
— Inget som är planerat just nu. Däremot ska jag producera ett par låtar till Louie Vegas frus kommande album.
Markus är en hårt arbetande man. Sedan debuten Missing You, som släpptes i England 1998, har han gett ut ett trettiotal tolvor på en mängd olika bolag, från svenska Svek till Francois Kevorkians Wave. Därutöver ett oräkneligt antal remixar. De mest oumbärliga är sannolikt Koops Summer Sun (ren magi!) och Brandys What About Us (finns endast som bootleg).
Förnärvarande jobbar han bland annat med en låt som ska ingå på ett remixalbum med material av filmmusikens stora maestro, Ennio Morricone.
— Det är ett drömprojekt för mig. Hans förmåga att skapa stämningar är helt unikt, ingen annan har någonsin varit i närheten. Jag remixar en ganska obskyr låt som var med i en erotisk thriller från 70-talet, Forbidden Photos Of A Lady Above Suspicion.
Hur mycket tror du att din pappas musikaliska bakgrund har påverkat dig?
— Enormt mycket. Jag växte upp med soul, funk och jazz i huset hela tiden. Även min farbror är låtskrivare, han jobbar i Nashville sedan många år, och min bror är en fantastisk pianist. Själv betraktades jag länge som det svarta fåret i familjen. Under tonåren hade jag en musikalisk revolt när jag bara lyssnade på synt och body music, det var inte helt uppskattat.
Markus har varit en flitig dj på Stockholms klubbar ända sedan mitten av 90-talet. Idag spelar han dock oftare utomlands än hemma. I somras gästspelade han i en vecka på Soul Channel i New York samt gjorde en miniturné i Indien (“helt galet land, men de älskar musiken”).
Har den svenska klubbscenen blivit sämre?
— Nej, snarare något bättre. Det jag saknar här rent personligen är egotrippen när andra dj:s spelar mina låtar. Som när Louie avslutade sitt set på Miami Winter Conference med att spela I Am The Road i tjugo minuter. Den känslan går inte att beskriva.
Vad händer i höst?
— Jag ska börja skriva och spela in låtar till mitt första album. Min idé är att jobba med ett antal olika sångare, både etablerade och okända. James Ingram är redan klar. Någon jag gärna vill ha med är Terence Trent D’Arby. Han har tydligen blivit muslim och bytt namn. Kanske är han lite mer ödmjuk och lättare att samarbeta med nu…