Han ser ut som Booker Ervin och spelar som en svensk bror till Wayne Shorter. Karl-Martin Almkvist är tveklöst en av Sveriges mest intressanta jazzblåsare.

Kan riktigt bra musik verkligen vara ironisk? Förmodligen. Fast jag vill inte tro det. Jag vill leva med övertygelsen om att riktigt bra musik — den som känns som en mindre lavaström genom hela kroppen — alltid är förbehållslös. Att ingen gardering finns hos dem som gör den. Ingen feg distansering som fungerar som kryphål. Jag vill tro att det inte finns någon återvändo eller utväg i riktigt bra musik, bara en stark känslomässig närvaro. Det spelar ingen roll om jag lyssnar på John Coltranes Dear Lord, The Friends of Distinctions souldrypare Going in Circles eller Osunlades mörka house. Riktigt bra musik är sanningens minuter. Saxofonisten Karl-Martin Almqvist håller med.
— Vad som alltid behövs är någon sorts innerlighet, eller uppriktighet. Att man vågar blotta sig. Det är först då som det blir riktigt bra. Mitt mål är att spela musik som känns spirituell. Vad det nu är — ja, det är väl olika för olika människor. Jag vill inte låta pretentiös, men min målsättning är att det ska vara “på riktigt”. Utan choser, utan tankar på något annat än musiken. Men ibland är det svårt.
Karl-Martin lyckas alldeles utmärkt. Han är en av Sveriges mest intressanta jazzblåsare. Han ser ut som saxmannen Booker Ervin, men spelar som en svensk bror till Wayne Shorter — ofta melankoliskt, eftertänksamt och med lyrisk kroppslighet. Han är en melodisk saxofonist och har en dramaturgisk precision som helt naturligt öppnar för eldiga inpass och intensiva stegringar. Han kan konsten att improvisera, med andra ord, och han har det viktigaste av allt: ett personligt tonfall.

FÖR TVÅ ÅR SEDAN SLÄPPTE HAN sin debutskiva Karl-Martin Almkvist på lilla svenska jazzbolaget Prophone. Skivan rymmer minst en framtida klassiker — den inledande Mourning Dove. Ett litet poetiskt underverk med en melodi som bara måste nynnas och som fick Magnus Lindgren att arrangera om den för Radiojazzgruppen. En kommande standard, helt klart.
— Det hoppas jag verkligen, det kanske blir min pensionsförsäkring, skrattar Karl-Martin när jag smickrar honom.
När vi träffas har han just kommit tillbaka från en festivalspelning i Tyskland tillsammans med sångerskan Rigmor Gustafsson, vars grupp han är en del av sedan många år, och han har varit i studion med Patrik Boman Seven Piece Machine, ett annat band som han regelbundet spelar med. Andra återkommande gigs är Nils Landgren Funk Unit, Stockholm Jazz Orchestra och pianisterna Maggie Olins och Mattias Landaeus olika grupper. Som svensk jazzmusiker gäller det att ha ett stort nätverk, många järn i elden och att spela så mycket som möjligt — för att överleva, utvecklas och hinna ha roligt på vägen. “En osäker spänning” utmärker situationen, enligt Karl-Martin. Mitt i alltihopa planerar han sin andra skiva på Prophone.
— Det finns egentligen inte så mycket att berätta om den nya skivan just nu. Men det kommer att vara samma sättning som tidigare — min kvartett med Jan Lundgren på piano, Filip Augustson på bas och Sebastian Voegler på trummor. Jag har inte någon direkt plan för att det ska låta helt annorlunda, utan har bara skrivit lite nya låtar. Det finns också en del låtar som inte kom med på förra plattan av olika anledningar. Så jag har mycket material och vill gärna spela in allting. Skivan kommer kanske nu till våren, vi får se.
Hade du några särskilda tankar när du satte ihop din kvartett? Varför valde du just det formatet?
— Jag gillar att spela i kvartett, ett “klassiskt” format på något sätt. Jag hade heller inte lust att sätta ihop något annat, som skulle vara mer spektakulärt. Nej, jag gillar verkligen det soundet. Så spännande är jag (skratt). Jag har ju lyssnat väldigt mycket på John Coltrane, på alla hans perioder. Det jag gillar bäst är nog från början av 60-talet fram till, vad den nu kan vara, 1965. Det bandet, kvartetten, gillar jag mest.
Och det är ju verkligen ett band som “skapade” det moderna kvartettsoundet, även om det nu var en kvintett när Eric Dolphy (saxofon och flöjt) var med…
— Jag vet inte om jag vågar säga det, men jag tycker inte att Eric Dolphy passade in i det bandet. Jag gillar honom jättemycket men inte i det sammanhanget. Jag tycker att Coltranes kvartett är så komplett i sig, och jag gillar inte heller riktigt när Pharoah Sanders var med. Det behövdes liksom ingen mer än Coltrane.
Karl Martin nämner Wayne Shorter, Dexter Gordon, Sonny Rollins, Eddie Harris och Stan Getz som andra stora och viktiga inspirationskällor. Plus Ben Webster och Coleman Hawkins, två äldre saxblåsare, ett par generationer före Coltrane och de andra moderna tenoristerna. Han vet, precis som de flesta, att traditionen är viktig men inte tyrannisk. Inflytandet hörs i musiken.
— Det ska bli kul att göra en till platta, för jag tycker att min kvartett har blivit så mycket bättre. Vi har spelat mycket mer ihop, och det känns bättre för varje gång. Jag tror att skivan kommer att bli ganska lik den förra. Samma stil, fast annorlunda på andra sätt.
Debutskivan andas stilren, modern 60-talsjazz. Så låter det också när kvartetten spelar live, fastän temperaturen brukar bli lite högre och värmen intensivare. Musiken får sin styrka genom starka kompositioner och sin spänst av ett lyhört och koncentrerat ensemblespel. Karl-Martin har ett starkt och ledande temperament, men han dominerar inte ensemblen. Med en pianist som Jan Lundgren i bandet vet man aldrig vad som händer.
— Vi har känt varandra länge, sedan början av 90-talet. Vi spelade ihop redan i Malmö, när vi båda gick på musikhögskolan där. Jag gillar honom mycket. Det är heller inte så ofta man hör honom spela modernt. Den sidan kommer inte alltid fram, många känner bara till det han gjort med Arne Domnérus och Putte Wickman.
Han har en av Jazzsveriges största skivsamlingar har jag hört.
— Det har han säkert. Helt otroligt. Jag vet inte hur stor den är. Det var längesen jag såg den själv (skratt).

JAN LUNDGREN INGICK I KARL-MARTINS kvartett redan från början, när han satte ihop den i Malmö 1996. Då hade bandet en annan rytmsektion och då hade vår saxofonist just kommit tillbaka till Sverige efter två år i New York. Där hade han pluggat jazz vid Mannes College of Music i sällskap med bland andra Rigmor Gustafsson, Sebastian Voegler och Mattias Landaeus, musiker som Karl-Martin fortfarande spelar med. Klimatet var mycket kreativt. Det var en viktig tid.
— 1994 ruttnade jag fullständigt, sa upp lägenheten och åkte till New York. Och det var nog det bästa jag har gjort, när det handlar om musik. Skolan var faktiskt mycket bättre än jag hade väntat mig. Fast framför allt var det ju fantastiskt kul att få höra så mycket bra musik, och träffa många andra musiker, många väldigt bra, som man aldrig hör eller kommer att höra talas om här hemma. Men allt är ju inte bra, bara för att det är i New York.
— Mest betydelsefullt var nog att jag tog lektioner för en saxofonist som heter George Garzone. Jag har aldrig haft en lärare som är så otroligt bra på att spela själv, som ligger på en så hög nivå. Fast jag vet vissa som har haft honom och som tyckte att det var helt värdelöst. Undervisningen kan lätt bli väldigt abstrakt, på ett sätt väldigt opedagogisk. Men för min del blev det ett sätt att få tänka mycket själv och på ett annorlunda vis.
Karl-Martin känns definitivt som en reflekterande musiker — eftertänksam både som saxofonist och person. Han verkar hela tiden begrunda sitt spelande och det finns faktiskt ett befriande allvar i det han gör, spetsat med en lugnande humor. Men inga förbehåll.
— Jag tycker att jag blir bättre och bättre på att känna mig närvarande när jag spelar. Vilket kanske är något av det svåraste som finns, eftersom det kräver att man verkligen är med i musiken. Det händer ju hela tiden olika saker i ens liv, i vardagen, som gör att det kan vara svårt att fokusera. Jag har blivit bättre på att koppla bort andra saker när jag spelar.
Samtidigt som väl musiken är ett sätt att kanalisera de känslor man har…
— Absolut. Det finns mycket som påverkar hur man spelar. Om man är upprörd, ledsen eller glad. Det är väl det som är att blotta sig, att man vågar ta i sina känslor. Jag tror att det hörs. Men man är förstås rädd för att folk ska tycka att det är dålig. Man tar ett stort steg, det finns inte någon utväg. Man kan inte säga “Ah, jag skojade ju bara”.
— Kanske vågar man mer om man är bättre på att spela sitt instrument. Det är ju svårt att spela! Det är mycket som ska stämma: Man ska komma ihåg hur man trycker och blåser och allting, samtidigt som man ska försöka spela någonting som är musik. Jag tror att ju bättre man är på att spela, desto mindre behöver man tänka på det tekniska. Då blir det kanske också lättare att uttrycka någonting.

KARL-MARTIN BÖRJADE SPELA SAXOFON hemma i Karlstad när han var i 10-årsåldern. Han bara kände att han ville börja, helt plötsligt en dag. “Varför vet jag faktiskt inte” minns han med ett leende. Jazzen kom lite senare, på kommunala musikskolan. Sedan följde musikgymnasiet och Skurups folkhögskola där det började bli allvar. I Skurup träffade han saxofonisten Fredrik Ljungkvist, pianisten Torbjörn Gultz och andra unga dedikerade musiker. Efter några år på musikhögskolan i Malmö och i New York hamnade han till slut i Stockholm och på huvudstadens jazzscen, en värld han tycker är mer vital i dag än någonsin tidigare. “Det händer mycket på många olika fronter”, säger han. Synd bara att både jazzklubbar och jazzskivbolag får allt svårare att överleva. Själv har Karl-Martin ett suveränt extraknäck: han undervisar på Kungliga musikhögskolan.
— Genom att undervisa tjänar man ju lite pengar, så att man kan ta det lite lugnare. Och jag tror det är bra för ens kreativitet om man kan koncentrera sig på att spela de saker man vill och inte behöver spela saker som man inte vill. Jag har inget riktigt överskott för det som känns mindre angeläget. Känns det inte angeläget är det bara jobbigt.
— Jag kan inte alls spela på rutin, tycker jag. Jag har väldigt svårt att känna mig bekväm med det. Jag vill alltid spela så bra som möjligt, det spelar ingen roll i vilket sammanhang det är — om jag undervisar, om jag repar eller spelar på scen.
Just precis, det finns ingen bakdörr att smita ut genom. Inte om man vill skapa angelägen musik. Det är “på riktigt”.

lyssna på karl-martin almqvist:

KARL-MARTIN ALMQVIST
Karl-Martin Almqvist (Prophone 2000)

MATTIAS LANDAEUS
Darling (Amigo 1997)

RIGMOR GUSTAFSSON
Live (Prophone 2001)