Damer och herrar — hatten av för: swinging Håkan Hellström

Göteborg.
— Välkommen till ”hotellrummet”, säger Håkan Hellström och släpper in mig i sin sparsamt möblerade tvåa på Storgatan i Göteborg. ”Hotellrum” är en passande beskrivning. Sängen är välbäddad, och i vardagsrummet finns inga tecken på att någon bor här annat än en grammis, tre rockbjörnar och några guldskivor med Håkans namn på.
Det nya albumet, Det är så jag säger det, håller på att mixas, och Håkan ska spela upp några råversioner av låtarna för att illustrera vad det rör sig om. Inspelningarna han har är så omixade att han knappt vill eller vågar spela upp dem, och de varvas med många ursäkter.
— Jag ville att de skulle duellera med varandra, ropar Håkan genom takterna som strömmar ut genom högtalarna på hans lilla stereo.
Ljudet är Fredrik Sandsten kontra ett frenetiskt congas-smattrande. Snart får de sällskap av en uppkäftig gitarrslinga ett par takter innan allt bryter ut i en orkan av trummor och blås och Håkan som manar på: ”Hey-hey!” Låten heter Gullbergs Kaj Paradis och tar fullkomligen andan ur mig. Det är ett sanslöst sväng, ingen återhållsamhet.
Just ordet ”sväng” upprepar Håkan gång på gång under tiden vi träffas. Han känns frustrerad, som om han inte nog kan uttrycka sina känslor.
— Jag vill att det ska svänga så att man bara… så huvudet nästan exploderar.

Nu är den här, den efterlängtade uppföljaren till hans allestädes hyllade debutalbum Känn ingen sorg for mig Göteborg. Och det är med stora förväntningar folk nu sätter den i spelaren. Det är till stor del en ny Håkan Hellström de kommer att möta på det nya albumet. Den här gången har han gett sig hän till sina sambainfluenser och rest ner till Rio de Janeiro för att spela in med riktiga sambamusiker. Och resultatet lär inte göra någon besviken.
Många var så oroliga att Håkan inte skulle klara av att upprepa succén att de tyckte han skulle ”göra en Jakob Hellman” — inte ge ut fler album, sluta på topp. Men det var inget som han själv övervägde.
— Aldrig, inte för en sekund. Det är ju väldigt tråkigt att bli offrad på ett sånt altare. Jag är ledsen att jag inte kan leva upp till folks dröm om hur det ska gå till här i popvärlden, men jag kan inte göra det, jag måste fortsätta bara. Och jag förstår inte varför just jag skulle vara tvungen att sluta, jag har ju massor att säga! Kan inte alla andra idioter som inte har nånting att säga sluta i stället? Men det krävs aldrig av någon. Folk får faktiskt finna sig i att jag kommer vara kvar här.
— Förmodligen kommer jag hålla på med musik resten av livet — ”if you start me up I’ll never stop”. Det känns som om jag bara har börjat skrapa lite på ytan faktiskt. Jag har så mycket energi inom mig som jag inte kan behärska nästan, som jag bara måste få ur mig. Jag måste dansa mig ur det, eller spela mig ur det. Jag måste gå ut på dansgolv eller gå ut på en scen eller göra låtar eller göra någonting, för annars får jag inte ur mig energin. Jag kommer hålla på med det här tills jag får en hjärtattack, jag kommer dansa mig själv ner i graven.
Att döma av låtarna från det nya albumet är det lätt att ta honom på orden. Här finns det dans så det räcker ända in i efterlivet.
— Helst skulle jag vilja att det var som ravemusik ungefär, säger Håkan dansande till sambarytmerna som väller ur högtalarna. Låten han spelar är den fantastiska Gråsparven när hon sjunger, där samba-trummandet i bakgrunden gör en annars ganska lugn låt till dansmaterial.
Och så sjunger han ”det gör inget om jag dör / för nu vet jag vem mina läppar är till för” och det känns självklart att Gråsparven när hon sjunger kan bli en ny ”Ramlar-hymn”.
— Jag vill att det ska vara som house. Jag tänker mig bara dansgolv och karneval, säger Håkan och gör några samba-steg på stället.
— Så här dansar de där nere! Oftast är ju texterna ganska sorgliga i samba, fast folk dansar ju och är helt överlyckliga till det, det är ju helt paradoxalt egentligen. Fast jag gillar ju det. Det är ju mycket brustna hjärtan och… Nä, jag vet egentligen inte alls, men det är vad jag inbillar mig själv att det är i alla fall, jag förstår ju inte portugisiska alls! Det är vad jag har inbillat mig att det handlar om, och det kan vara helt fel, men jag lever i alla fall i tron om att det handlar om elände, och efter det har jag byggt upp en hel världsbild kring samba.
Andra låtar i samma medryckande sambatakt är Förhoppningar och Regnbågar och Mississippi kan vänta (”Bluesen och eländet får vänta. Jag kan inte vänta längre, men Mississippi kan gott vänta”).
Men hela plattan innehåller inte samma frenetiska sväng. Rockenroll, blåa ögon — igen är en lugn historia som lämnar brassecongas till förmån för dragspel. Även smäktande kärleksförklaringar som Den fulaste flickan i världen, även den med dragspel, eller det pianokompade titelspåret som klingar av Mercury Revs Opus 40 och med Håkan i desperat falsettsång.
— Det är tvära kast mellan ballader och ultrasväng. Men det enda jag tänker på är att det ska låta så bra och så fint som möjligt. Jag vill inte göra en skiva som bygger på ett koncept eller en idé. Jag vill inte göra en fabricerad eller inramad platta. Jag vill att det ska rusa åt alla håll. Det är ju inom ramen för vad jag tycker om, så det är ju inramat, även om det kanske är svårt för folk att förstå hur min ram ser ut — det är väldigt märkliga grejer som ryms inuti den. Jag har ingen tanke med någonting egentligen. Det är som titeln säger — Det är så jag säger det. Skivan är allting som jag tycker om, allting som jag gillar, och det är så här jag säger det, det är så här jag skulle vilja förklara det. Det är såhär splittrad och komplex jag är, så här hopsatt av olika musikaliska stilar och uttryck.
Håkan tar upp en gitarr och sätter sig i soffan. Han illustrerar sin synpunkt väl genom att harva sig igenom Kom igen Lena och ge den en helt ny akustisk skepnad. Låtens höjdpunkt är när Håkan trillar sig igenom en scat i ett rasande tempo, knappt 70 ord avverkas på 15 sekunder.
— Jag tänkte att det skulle vara som Subterranean Homesick Blues, bara en massa prepositioner huller om buller. Jag ville att det skulle vara en ny stavelse på varje pulsslag.
Och precis som i videon till Dylans Subterranean Homesick Blues vänder Håkan textade skyltar med fragment av texten i sin video.
— Jag skrev den om en tjej som var lite nere, som jag tyckte borde gaska upp sig lite. Egentligen är det en pastisch på en annan låt. (Come on Eileen, någon?)

LITE SENARE SITTER VI PÅ en uteservering och samtalar över en öl. Vi talar om folks förväntningar, om han känner press, har han hunnit landa efter de senaste årens makalösa resa, eller är han fortfarande uppsnärjd i det blå? Ibland söker han efter orden länge, nästan stammar fram dem medan han tänker, för att nästa sekund börja babbla så att bandspelaren knappt hinner med.
— När folk säger att det blev en sån succé och så, då känns det som om de pratar om en annan person. För när man är mitt inne i nåt märker man det inte, man sitter bara på bussar mellan spelningar, och sitter i logen och väntar. Men för korta stunder slår det mig, och då får jag ofta svindel. Då slår det mig hur overkligt allt är egentligen att det gått så här bra trots allt. Jag trodde inte att det skulle utvecklas på det här sättet, det är märkligt vilka konstiga vägar livet kan ta. Men ingen blev gladare än jag när det gick så bra, för då insåg jag plötsligt att jag kunde fortsätta i den här drömvärlden.
— Det är otroligt bra att livet kan fungera såhär — New York, New York. Man tror inte på det där, men plötsligt är det riktigt på något sätt. Och jag drömde ju väldigt mycket om det när jag gick på gymnasiet och så där, att jag skulle göra det till verklighet som i en film ungefär. För jag hade inga gyllene år på gymnasiet precis, utan det var som för många andra total anonymitet och ingen som helst bekräftelse. Då skrev jag till och med en uppsats i skolan som hette Jag och Frank Sinatra, som handlade lite om det. Jag satt hemma och skrev på den varenda kväll, jag lade ner extremt mycket energi på den uppsatsen. Den ger en ganska bra bild av hur jag upplevde saker och ting då.

Kärlek klockan elva
Kras.
Hon krossar mig under foten. Som vanligt. Å jag har inte en chans… Hon är för mäktig, den där flickan. Trampar bara rakt fram, fast nätt och vackert. Men hon trycker ändå ner mig så obarmhärtigt. Jag tror inte ens att hon vet vem jag är. Nej, det gör hon inte. Hur skall jag bära mig åt då? Rädda henne från att bli överkörd av en spårvagn… Kidnappa henne och tvinga henne att tycka om mig… Herre Gud! Jag som… råkar vara en av de särklassiga och… och mest storartade och mest komplicerade och… och storslagna (och snällaste) pojkar på den här skolan. Som Frank, den perfekta skapelsen, född att lyckas, att häpnas, att dyrkas.
En dag blinda, söta flicka, ja, en dag skall JAG också lyftas upp och absorberas från den här mänskliga, dödliga världen. Ja, just det. Precis så! En dag kanske jag regerar här i universum. En dag skall jag visa henne. Då kommer hon att inse sitt misstag.
En dag skall jag verkligen…
En dag.
Hon riktigt utplånar mig, spottar på mitt hjärta. Flickan i blommig klänning. Hon med ögon av silver, med hår av guld, med kinder som rosor, hon med lockar som vågor, hon som alltid krossar mig under foten… Kras.

Uppsats i svenska av Håkan Hellström. Samskolan.

Så popmusiken var din revansch?
— Popmusik är ju alltid frågan om det nästan, att ge igen på gamla plågoandar eller bevisa något för andra personer. När man är i den åldern så är det väldigt viktigt. När jag tog klivet in på skolgården hade jag Union Carbide i freestylelurarna, och sen tog jag inte av mig dem förrän jag kom in i lektionssalen. Jag låtsades att jag var Ebbot Lundberg typ. Jag kommer ihåg en massa såna inre bilder när jag går med freestylelurarna och låtsades att det var jag som sjöng det där i lurarna och stod på Lisebergs scen och hela stan var samlad, drömtjejen i skolan, föräldrar, lärare — ”det kommer gå bra för honom”. Och nu när det infrias känns det som en tillfredsställelse helt enkelt, att man kan få lov att sjunga saker för folk som man inte vågade säga i verkliga livet. ”Others sang your life, but here’s a chance to shine” som Morrisey sjunger.
Samma dag som Håkan kom hem från det sista konsertdatumet med förra plattan lastade de in sakerna i studion, och redan dagen därpå började man arbeta med visskivan Luften bor i mina steg. Efter det åkte han till Rio de Janeiro och när han kom hem började han presentera låtarna inför det nya albumet för bandet. Så frågan känns befogad:
När har du egentligen funnit tid att skriva låtar?
— Jag har gjort det under turnén, och många av låtarna har kommit till i ren feber, på lustgas nästan, under jättestökiga förhållanden. Vissa låtar är bara hopsatta fragment, som en serietidning nästan. Som Kom igen Lena exempelvis. Alla de här textmassorna, som scat-grejen till exempel, det är ju ganska tydligt var det kommer ifrån, det handlar ju om att det är så mycket intryck att det är en ny bild för varje sekund i princip. Det är väl så jag har uppfattat alltihop, Sverige åker förbi utanför glaset på turnébussen, vi har varit i olika städer som jag inte har en aning om vad det heter, galenskap och eufori, man ser förvridna ansikten i publiken. Jag har inte förstått någonting. Det har varit som en serie med uppstoppade människor som farit förbi som fotografier. Det måste vara där det kommer ifrån: ”Jazzhuset är fullt av trix, å koka-kola, chicks å kicks, å han har skrivit det å det, å hon är där från sex till sex, å ut på synthesizer golven, ner i ljuva livet, upp på taken, över staden, under fabriksmolnen…” Det är så mycket intryck som bara staplats på varann och som bara måste ut på något sätt liksom. Vissa låtar är så laddade att det nästan går runt i huvudet på en.
Hur kom du först på att du ville spela in i Brasilien?
— Jag gjorde några låtar där melodierna kändes som sambamelodier. Jag har alltid älskat den sortens melodier, och alltid när det har dykt upp en melodi i mitt eget huvud som har varit sådan så har jag gjort en låt av det.
Håkan börjar demonstrerande att nynna på Känn ingen sorg för mig Göteborg samtidigt som han trummar en sambatakt med fingrarna mot bordet.
— Den här gången dök det upp några såna melodier, och då ville jag renodla den känslan på något sätt.
Tonåringen med Union Carbide i freestylelurarna hade så förflyttat sig i fantasin från Lisebergs scen till Rio de Janeiro:
— Jag föreställde mig 300 personer som spelade detta på en karneval, och så gick jag och lekte med tanken på hur det skulle låta. Så en dag var jag ute och surfade på Internet och tänkte att jag skulle kasta mig ut på riktigt och se vad som hände, så jag skickade iväg ett mail till de här sambaskolorna som jag hade på skiva hemma — Imperatriz, Vila Isabel, Mangueira, Portela. Jag hade ju en massa skivor hemma med den här musiken, och jag gillade framför allt en låt som Vila Isabel hade gjort. Så jag skrev att jag var en kille häri Sverige som höll på med musik och att jag hade ett skivbolag och skulle vilja ha en sambabatteria (brasiliansk trumorkester) på några låtar och undrade om de hade gjort något sådant förut. De tyckte nog att jag var väldigt märklig, de visste ju inte ens vad Sverige var. Men tre månader senare kom det ett svar från någon medlem i den här batterian, typ: ”My name is Antonio, what do you want us to do?” Det kändes väldigt märkligt. Jag har hållit på med den sortens musik ganska länge och försökt spela det i alla indieband — till deras fasa — och tillslut så var jag i kontakt med dem, sen tog det två-tre månader, så förklarade jag att ”jag ska faktiskt åka ner till Rio om två veckor”, ”Jaha, vi ska ha en fest då, kom dit”, ”Javisst!” Det var ju då jag skulle göra När och Fjärran, de ringde ju till mig och frågade ”Har du lust att göra ett inslag om sambamusik?”, ”Självklart, jag satt just och grubblade över hur jag skulle lyckas komma dit”. Så blev det att vi åkte dit och träffade dem, och åkte ut på deras party i en favela (kåkstad), och på den vägen är det.
Håkan återvände till Rio i maj i år tillsammans med Timo Räisänen och Finn Björnulfsson, en kompis som han träffat i A Bunda (”A Bunda var en proggig sambaförening jag gick i när jag var 17 år. De satte upp ett anslag på skolan. ’Vill du lära dig spela samba?’ stod det. Efter en månad var det bara en lapp bortriven, jag var den enda som rivit en och kom på de här sambaträffarna och lärde mig spela.”).
— Vi hyrde en studio i Rio mellan sex på kvällen och fyra på natten, och så åkte vi ner och festade i fyra dagar, så vi var helt sönderfestade. Och på fjärde dagen skulle vi spela in och satt där som vrak i studion, och så kommer de här snubbarna in med sina trummor, 40-50 pers, och sa bara: ”OK, let’s do it”.
— Då hade de hört en del låtar, som vi skickat ner i demoversioner från Sverige, men annars försökte vi lära dem låtarna och lära dem olika figurer på surdus och tamburiner som det heter. De figurerna har ju Finn och jag hittat på här i Sverige, och det var jävligt roligt att se dem göra det där för vissa grejer var väldigt osamba-aktiga, och det kändes väldigt ovant för dem. Andra grejer var rakt av som han och jag hört på sambaskivor. Finn är ju extremt skicklig på det där, så han fick lära dem figurerna. Men det var ett kast ut i mörkret du vet. Men jag är så himla glad över att jag lyckats förverkliga det här. Jag kan knappt förstå att jag var där i Rio och spelade in med de här människorna och hade mina kompisar med mig. Vi hade ”the time of our lives” därnere. Vi var över hela stan. Varenda kväll var vi ute och festade och hade hur kul som helst, sedan så gjorde vi det här dessutom.
Vad tyckte de om era låtar?
— De blev ju extremt imponerade. De begrep ju inte hur gringos, som alla vita kallas där nere, hur de hajade det här. Och Finn spelar ju bättre än dem, han har ju tränat så mycket att han har bättre förståelse, han kan figurerna och är tekniskt skickligare och allting på det här, så de stod ju och gapade när han satte igång. Det var lite känsligt i början, för man får inte ta över maestro-rollen där, hela ”mäster-dirigent-grejset”, det är en extrem statusgrej. Men vi upptäckte tidigt att han inte riktigt hajade alla grejer, så Finn chansade och bröt in och tog över, och det föll ju i så god jord det bara kan falla. Det kunde ju blivit katastrof där, men de blev peppade och eggade och ville visa att de verkligen kunde lira när han var så bra. Bortsett från låtarna spelade de även in mycket på gator och på partyn, miljö-ljud som dyker upp här och var på plattan, för att, som Håkan uttrycker det ”försöka fånga kaoset och glädjen bara”.
Men allt i Rio är inte bara dans, dans, dans:
— Sambaskolorna drivs ju delvis av maffian, precis som fotbollslagen gör. Allting är hyperkorrumperat, det är ett totalt ruttet samhälle. Polisen är korrumperad, allting är korrumperat. Det finns en sambaskola i varje stadsdel, precis som fotbollslag här — Gårda hade Gais, Örgryte har ÖIS — och varje stadsdel drivs av knarkförsäljning. Maffian är väldigt integrerad i samhället helt enkelt. De styr karnevalen där alla skolor ställer upp och tävlar som i en schlagerfinal mot varandra i olika grenar som låtar, dans, kläder och sådär, och bestämmer vilka som ska vinna. Det är de ekonomiskt starka skolorna som vinner varje år, och det beror på att maffian styr det där.
Han hejdar sig.
— Men jag vill inte säga för mycket heller, för jag vet verkligen inte så mycket om det. Men jag har hört väldigt mycket berättas om det här, och det var mycket ”filma inte här ute, för då blir ni dödade, tar ner kameran fort.” Men jag var ofta så full att jag inte tänkte på de där sakerna. Jag gick förbi en kille som blivit dödad redan första kvällen jag var i Rio. Och folk spelar och dansar på gatorna som om ingenting har hänt. Det är väldigt märkligt, de här kasten mellan glädje och total nerkördhet liksom, men dansen är väl botemedlet för en väldigt hård vardag.
Men trots de hårda villkoren på Rios gator var det inget som avskräckte Håkan:
— Jag kände mig så fruktansvärt hemma där rent musikaliskt och med hur människor betedde sig mot varandra på klubbar och så där. Jag kände en sådan otrolig samhörighet med människor där nere, för det fanns inga gränser mellan generationer. Som när jag var på en konsert med Gilberto Gil. Han är 60 år, och hela publiken bestod av ungdomar och snygga glidarbrudar. Alla var där och dansade och hade otroligt roligt, som om kickersbrudarna här skulle hänga på Sven-Bertil Taubes konserter. Det fanns inte den här uppdelningen mellan vad som anses vara häftigt och inte. Och jag kände en sån otrolig släktskap med det, jag kände mig verkligen hemma. Det jag såg där var som att se ljuset alltså, det var som att bli frälst.

Lite ledsen klockan fyra
Jag är en pojke med en del problem och jag förmodar att de flesta av dom är självförvållade. ”Ofta blir det vad man gör det till”, säger John Blund. Jag antar att han har rätt, som vanligt.
Alla gudomliga makter. Håll mig alltid i minnet. Det här är en kungörelse:
Jag kan inte spela saxofon som Charlie Parker.
Och jag kan inte få tillräckligt mycket skäggstubb för att se ut som kapten Haddock. Jag är en pojke. Kommer nog vara det i resten av mitt liv.
Jag trivs ganska bra med det.
Flickan jag älskar tycker bara synd om mig.
Jag gillar inte köttkorv och tillgjorda människor (man vet aldrig vad som finns inuti dom).
Världen tycks vända sig emot mig. Jag blir äldre.
— Jag är ledsen, Frank Sinatra. Varför kan inte världen…
— För att det är så här det är, viskar någon.
— Men jag vill leva i en värld där sångerna blir verklighet.
Det måste finnas ett sånt ställe. Det bara måste! Det måste!
Och Frank Sinatra svarar: Ingenting.

Uppsats i svenska av Håkan Hellström. Samskolan.

Kanske, kanske har han hittat det stället nu, 11 år efter svenskauppsatsen på Samskolan. Kanske har han hittat hem.