Från vardagsrummet och tråkiga städer till Decibelstudion och ett gammalt hus — om man nu ska hårdra det vill säga. För det har gått ett par år sen Dub Sweden började repa i vardagsrummet hemma hos Anna Wilson och Johan Wallnäs, sen demolåtar som Södertälje och Säffle knåpades ihop i replokalen ”Djungeln”, sen Dolly Parton-samplingar och sen vinylsjuan på lilla etiketten Outnow! Records släpptes. Dub Sweden har hunnit skriva skivkontrakt med Silence Records och spela in ett album. Singeln Old House har redan gått på högrotation i P3 och det ser inte ut som att bandet borde få några som helst problem med att leva upp till det goda rykte de hade som demoband för drygt ett och ett halvt år sen. Då hade deras demos en så strykande åtgång att bandmedlemmarna närmast var tvungna att bränna skivor och klippa till skivomslag nätterna långa.
— Det har ju varit mycket Dub Sweden-verkstad men det är det jag tycker är så kul med det här bandet — att det är byggt så mycket på ren lust. Att vi får ge ut en skiva nu är liksom mer grädden på moset, säger Johan som är bandets självutnämnda talesman.
— Men det är ju ett naturligt steg. Man vill ju ändå att så många som möjligt ska få höra det, säger Anna
Dub Sweden består idag, utöver Anna och Johan, av Mattias Camille Naeselius Håkansson, PG Wallnäs, Pontus Carlsson och Peter Åhrberg. Det är en solig lördagseftermiddag i augusti och samtliga sitter samlade i den lilla soffgruppen i Decibelstudion på Söder. I bakgrunden hörs Trackslistan och alla lyssnar spänt med ett öra eftersom singeln Old House är bubblare.
Bandet är mitt uppe i mixningen av debutalbumet Welcome To Our World och vid mixerbordet sitter producenten, Lasse Mårtén, och filar på fjolårets demodänga Animal, en historia med syntslingor över diffusa dubrytmer — tänk Kraftwerk strandsatta på Jamaica. Dub Swedens låtmaterial har annars blivit mer nyanserat och lite poppigare än tidigare:
— Vi har ingen mall på vad vi ska göra eller att det ska vara dub hit eller pop dit. Det bara blommar upp ett antal låtar och så spelar vi dem. Då blir det si eller så, förklarar Johan.

I CENTRUM STÅR den gamla farfisaorgeln ”Moderskeppet” men samtidigt jobbar de aldrig statiskt. Medlemmarna byter ofta roller som nu till exempel när de kompletterat rytmboxen med riktiga trummor och Peter plötsligt blivit trummis. Mattias spelar skivspelare och väljer lite på måfå ut någon av alla konstiga skivor som hamnat i replokalen. Nackdelen med samplingarna är förstås att bandet nu i och med skivkontraktet fått ändra några av sina gamla låtar för att inte bli stämda.
— Vi har fått så mycket bannor för det där av skivbolaget. Det finns ju faktiskt något som heter upphovsmannarätt. Man kan inte bara stjäla och speciellt inte av Dolly Parton. Hon är ju ökänd för att ha stenkoll på sina låtar, säger Johan.
Tänkte vi skulle avsluta med en liten associationslek. Vi börjar med ”moderskeppet” (bandets gamla farfisaorgel):
— Grunden, säger Mattias tveklöst.
PG: Då är vi hemma. Vi flyttar nog egentligen bara runt vardagsrummet när vi flyttar omkring Moderskeppet.
”Djungeln” (replokalen):
— Fuktskada, säger någon och alla brister ut i skratt.
— Vi pratar ofta om att vår musik innehåller mycket fukt, förklarar PG och förtydligar:
— Det är atmosfären med ekon och sånt. Men dessutom fick vi en rejäl fuktskada i vår replokal ”Djungeln” eftersom det regnar in där helt enkelt.
Silence Records:
Johan: Progg.
— En T-baneskylt i skogen och trevliga människor, säger Anna och får medhåll.
Södertälje:
— En ganska så medioker industristad, börjar Johan och skrattar.
— Ja, men också en av de allra första Dub Sweden-låtarna, fortsätter Anna.
Men en gång i tiden refererade de på tal om låtnamnen Södertälje och Säffle till tråkiga städer:
— Alltså, det är ju så jävla fördomsfullt! Så kan man ju inte säga. Säffle är säkert en underbar stad. Jag tar tillbaka alltihop, säger Johan genast när jag påpekar det och berättar att ytterligare några demolåtar en gång i tiden gick under arbetsnamnen Sölvesborg och Sveg.
— Jättetrist! Sluta prata om det nu, avbryter Anna som antagit rollen som bandets samvete när saker och ting börjar gå lite över styr.
The Model (alltså den gamla Kraftwerk-låten):
— Den bästa låten vi någonsin skrivit, säger Pontus kvickt på skoj.
— Skönt extranummer om folk vill höra det, påpekar PG medan Johan rätt och slätt tillägger:
— Grymt band, grym låt!
Lasse Mårtén (bandets producent):
— En man med alldeles för snuskigt hår, får Johan ur sig varpå alla börjar skratta.
— Nej, en eloge till Lasse Mårtén för utan honom, ingen platta, fortsätter han varpå en kille med långa rastaflätor och påsiga byxor kliver in i rummet:
— Vi pratade just om dig, Lasse, hojtar Johan.
Lasse: Inget snällt får jag hoppas. Jag måste ju behålla mitt dåliga rykte!