Awa Manneh från Uppsala har röst så att det räcker och blir över. Kanske en röst för varje år hon har spenderat i studion i väntan på att få skriva, producera och sjunga in sitt första album. På Sounds Like Me har hon blandat allt ifrån rungande gospelgroove till luftigt fingerknäpparfunkiga soulspår.

Det var ett stort ögonblick i Awa Mannehs liv när hon som liten tjej upptäckte Whitney Houston.
— Jag hade hört henne förut, men när någon kommenterade en låt och sa ”gud, vilken vacker röst” så hände något.
Det låter som att Awa reagerade lika mycket på den inverkan Whitneys röst hade på lyssnarna som på hennes röst i sig.
— Efter det blev jag värsta musiknörden. Det var bara musik som gällde, hela tiden.
Hon plöjde igenom sin mammas skivsamling hemma i Uppsala. Där var det fullt av soulklassiker, som blev hennes tidiga referensram och grund att stå på musikaliskt.
På en fråga om vilka tre låtar hon skulle spela om hon fick tio minuter i radio just nu svarar hon direkt Donny Hathaways A Song For You. Först efter att hon har tänkt lite till kommer den yngre generationen soulidoler. Hon väljer — inte helt förvånande om man har hört hennes musik — Mary J Bliges Be Happy och I Need A Girl med P Diddy (”Jag gillar det beatet som fan”). Sen blev det en del reggae också, och afrikansk musik via Awas pappa, som är från Gambia.
— Jag lyssnar på all svart musik. Men vissa delar, som jazz och blues, är jag inte så insatt i.
Awa stack första gången ut näsan i offentligheten sommaren 2000 genom att sjunga låten All Yours, som hon och Thomas Rusiak skrivit tillsammans. Den finns med på hans framgångsrika Magic Villa-skiva och hennes insats blev väl uppmärksammad.
All Yours klättrade på topplistorna och runt om i landet började man nyfiket att undra vem den här Awa var, som hade en så stark soulröst.
I våras kom singeln Behind Schedule (Can I Get A Witness) — ett jamaicadoftande dansant spår som blev en hit under sommaren — och frampå höstkanten låg hela plattan i skivaffärerna.
En sak är säker, det är verkligen hennes egen skapelse. Det är Awas material, enligt Awas huvud, som man kan höra där. Så heter den också Sounds Like Me.
— Det är skönt att kunna säga att jag faktiskt har utgått från mig själv. Min musik kommer inifrån mig. Visst influeras man omedvetet av saker och inspireras varje dag av sånt man inte tänker på. Men jag har inte brytt mig om trender, som att ”nu kom Timbalands senaste, då måste jag gå till studion och göra ett sånt beat”. Sånt där är bara feghet, att inte kunna lita på att det man själv gör är rätt.
Awa är uppenbarligen en person med övertygelser och viljestyrka. Hon är knappast typen som tiger still om något inte är bra och hon framstår som smittande trygg i sin musik. Så sitter vi visserligen i ett litet krypin på en innergård i Vasastan i Stockholm där hon känner sig hemma och har tillbringat massor med tid.
Här i Viking studio mellan de senapsfärgade husfasaderna, en trappa ner i källarvåningen, har hon funnit en tillflyktsort där hon kan sitta och skapa i dagar och nätter om hon så vill.
Plattan hon nyss har gett ut är absolut inte jämntjock. När hon spelar igenom ett urval låtar är det nästan så att jag undrar om det verkligen är Awas låtar och röst jag hor hela tiden. I den gospelrungande Say A Little Prayer tar hon i från tårna och är bevekande och uttrycksfull, medan For The First Time är något helt annat, svängig på ett chicare, glossigare sätt. Balladerna Hip Hop Ballad och Crash And Burn låter henne fokusera på sången och spår som Look At Me sjuder bitterljuvt och luftigt.
Det kan säkert vara så att hon behöver få ytterligare någon skiva eller två på sig för att hitta hem musikaliskt på allvar men det är utan tvekan en imponerande start. Och röst har hon så att det räcker och blir över.
Folk runt Awa förvånas ofta av det faktum att hon inte ”bara” sjunger, utan skriver och producerar sitt eget material också. Den förvånade attityden hade med största sannolikhet inte mött henne om hon hade varit grabb. Det märks att hon är lite trött på det där snacket.
— Sådär fungerar det ju, att Svensson tycker att det är mer äkta när en person skriver sina egna låtar. Men vad är det egentligen för fel på att ha en skitvacker röst? Alla har inte talangen att skriva musik, det kan man inte förvänta sig.
Hon är förstås medveten om att det inte är så många andra kvinnor som sitter i studion och rattar lika mycket som hon.
— Killar håller ju oftare på med prylar och teknik och kommer ofta in på musik den vägen. Själv lekte jag både med Barbies och bilar när jag var liten. Och så önskade jag mig en ångmaskin i julklapp, en sån som Tommy i Pippi Långstrump hade…
Nån ångmaskin fick hon inte, konstaterar hon fnittrigt. Musikstudion fick bli hennes verkstad istället och hon har lyckats ånga fram långt mer än rök genom åren.
Studion vi sitter i och där Awa har bott in sig tillhör Martin Jonsson, producent och trummis bakom Blacknuss och både han och producenten Christian Falk har funnits med i tillkomsten av Sounds Like Me.
Man kan säga att Awa har hittat en vardag i helt rätt sammanhang, hos några av dem som gick i bräschen för att öppna den svenska marknaden för svart musik under nittiotalet.
Sen har hon gjort stjärnstatusprylar som att sjunga med Wyclef också, på ett av hans Stockholmsbesök. Och i arbetet med plattan har hon haft hjälp av namn som Mark Hill (mannen bakom Artful Dodger som också har jobbat med Craig David) och svenske producenten Jonas Nordlead Nordelius. Men Awa har inte gått i någons ledband även om hon har haft viktiga kompanjonskap längs vägen.
En person man omöjligt kan hoppa över är Simon Danielsson. En gemensam Uppsalavän förstod att tonårstjejen Awa bar på en talang som borde förvaltas och kopplade samman dem två. Nämnde Simon hade en mindre studio där han jobbade med egen musik och satte ihop lite radiojinglar och liknande.
— Jag gick dit och sjöng upp, berättar Awa, och han ville börja jobba med mig.
Hon var bara tretton och var fortfarande en liten skoltjej. Men hon och Simon funkade bra ihop och hade samma uppfattning om vilken musik de borde göra tillsammans.
Det bolag de först var i kontakt med, däremot, delade inte riktigt deras vision.
— De ville göra gullig pop-soul, säger Awa. Och pop är ett ord som rimmar illa i mina öron.
Med förskräckt min säger hon något om kletiga tuggummitexter.
Det var meningen att hon och Simon skulle skriva på för det mindre skivbolaget, men det hela rann ut i sanden. Och lika bra var väl det.
— Då, på den tiden, framstod det som en större chans än det egentligen var. Skivbolaget var inte mycket mer än ett kontor och de hade knappt råd att ge ut egna grejer.
De fortsatte att skriva material på egen hand istället. När de hade tillräckligt för att visa upp sig för omvärlden tog de kontakt med olika förlag. Det var den vägen de fick kontakt med Kim Rosenberg på MCA, någon Awa talar sig varm om:
— Han har låtit mig göra det jag vill göra — fast det är hans huvud som hade rykt om något hade gått fel.
Hon skrattar till och gungar på stolen framför mixerbordet.
— Nä, men utan honom ingen skiva. Han har tillåtit mig att mogna ifred.
Det där med ”ifred” kan låta lite paradoxalt. En ung musiktalang som Awa har väl ivrigt velat visa vad hon går för under alla dessa år? Har inte målet varit att komma ut på skiva och låta den breda publiken ta till sig hennes musik?
Men vad det handlar om är att inte den unga Awa skulle bli söndersprungen av plötsligt och trendkänsligt intresse innan hon hittat sina egna uttryck på allvar.
Hon är glad för de möjligheter hon har fått och säger själv att det är allt annat än självklart att få det utrymme och den tid hon själv har kunnat ge sig.
Annars hade jag fått ställa mig i led som alla andra och gjort en platta som varit mer baserad på producenten än artisten. En platta med ”låtskrivarlåtar”.
Hon stannar upp efter att ha hört sina egna ord klinga ut och fortsätter:
— Inte för att jag hade ställt upp på det. Men ändå.