SKENET BEDRAR. Fivel HAR INGEN SOM HELST KOLL. I ALLA FALL OM MAN FÅR TRO SÅNGERSKAN ANNIKA, NÄR HON PRATAR OM ATT SPELA LIVE. – JAG HAR OFTAST INGEN KOLL NÄR JAG SPELAR. LÅTARNA KAN JAG JU OCH SÅDÄR. PUBLIKEN, LJUDET OCH HUR DET LÅTER UT. JAG TROR JAG TÄNKER FÖR LÅNGT OCH FÖR MYCKET. EGENTLIGEN SKULLE JAG VILJA VARA PUBLIK NÄR VI SPELAR. DET FÖRSTA JAG BRUKAR VARA INTRESSERAD AV, OCH DET IRRITERAR DE ANDRA I BANDET, ÄR HUR DET LÅTER.

– På skivan har Fivel försökt fånga ljudet som det verkligen är. Annika betonar att de minsann inte trollat något på skivan alls. De försökte istället få ett så rått ljud som möjligt. Samma sak gäller för sången. ”Inga effekter på någon sång någonstans. Lite rum kanske, men enkelt och rått.”

Mirek (gitarr) håller med mig om att Fivels influenser ligger mer åt det amerikanska än det brittiska hållet, men menar att det finns bandmedlemmar som gillar Suede också. Detta påstående tar han dock tillbaka när Annika protesterar vildsint. Ingen gillar Suede, fastslår de. Ingen av dem gillar heller ”Tapetklister med Jumper.”

Tapetklister, hallonbåtar, skurhink. Man kan väl kalla en låt för nästan vad som helst, javisst! Alla Fivels texter är dubbeltydiga. ”Det handlar oftast om relationer, och I en relation till en annan människa är det mycket känslor som är den andres och som är ens egna och det är som ett rollspel I samhället och det är politik” menar Annika. Allt detta är inblandat I texterna. Fast Fivel har gjort det ganska enkelt. Meningen är att lyssnaren själv ska tolka fritt, ”En enkel text, en enkel låt. Det är det som är stommen I musik. Sedan kan var och en göra sin egna grej av det…”

Ett enda ord kan bli en jättebra text, säger Mirek. ”Om man sjunger det på rätt sätt, med rätt sorts frasering och melodi, WOW!.” ”

Om man upprepar samma ord flera gånger kan det bli som ett mantra. Ett ljud, ett instrument. Det är så jag vill använda min röst. Jag tänker knappast på att jag är sångerska, förrän nu. Att det står på skivan att det är jag som sjunger; sång; Annika Persson. Då börjar jag fatta. Okej, jag är sångerskan. Jag undrar om jag inte ska gå och ta sånglektioner och läxa upp mig och bli en sångerska. Det är så enkelt att sjunga och jag önskar att fler höll på med musik. Teater och musik och allting, det är så lätt!”

Mirek påtalar att det i vårt samhälle finns en filosofi att man ska vara ett perfekt geni för att få hålla på med någonting. För de som håller på är duktiga och du kommer aldrig att nå dit upp. Jantelag. ”Det är väldigt lätt att göra saker bara man vill. Jag kan spela in skivor. Alla kan göra en film. Alla kan göra en bok.”

Annika tycker att det är lustigt vad folk kan bli arga. ”Om man gör något så är det inte bättre än det de skulle göra, om de skulle syssla med samma sak. Jag har råkat ut för såna situationer I skolan. Provresultat. Ett ständigt mätande. Det är likadant på en arbetsplats. Ändå är jag inte tystlåten eller förtryckt. Jag blir nästan lite arg och tänd på det där. Det är likadant med mans- och kvinnoroller. Det finns inte. Jag ser människan.”

”Jag har sett på min släkt, liksom. Jaja, håll på med ditt det där… Det är inget allvarligt att hålla på med musik. Riktig musik, som klassiskt och opera, är bra men allt annat är bara skit. Nu när jag hade gjort en skiva, däremot. När Birgit Cullberg dansade framför scenen på en spelning, och jag berättade det för mormor. Då kände jag hur mina aktier bara steg. Hon har gjort någonting. Hon har lyckats.” Annika blir förbannad på sånt. ”Man ska lyssna till sitt hjärta och själv höra vad man tycker. Det är en cliché men clichéer brukar ju stämma. Det är likadant med min pappas syn på musik. Allt kreativt är bara nonsens. Det är fritid. Bli något först. Det tjatet. Det är först om andra säger till min pappa att jag är bra som han medger att det är en syssla. Något jag gör.”

Om lanseringen och demoutskicken säger Mirek att det mest handlat om frågor från skivbolag såsom; ”Kan ni tänka er att som produkt lansera er bla bla bla. Och kan ni tänka er att. Otroliga grejer. Var går era gränser för att lansera er etc. Man är en produkt istället för en grupp med individer.”

”I en grupp vill man provocera varandra efter en tid.”, menar Annika. Fivel har dock gjort det rätt klart för varandra. Om de ska göra någonting och en av individerna inte vill det, så ska den personen säga det och så löser Fivel det hela med någon typ av kompromiss. ”Vi är rättså rättfram”

De har också delat upp allt ansvar I bandet, så att de har en som ansvarar för varje delområde. ”I början gjorde vi inte så, och då grälade vi hela tiden. Vi ringde och kollade fyra gånger I rad om samma sak till skivbolag och liknande. Nu har vi delat upp det så att en är ansvarig för spelningar och teknik, en för inspelning. En för PR och en är ansvarig för media. Då slipper vi tänka på det. Då slipper vi bry oss. Om något inte fungerar bra kan man alltid gå till henne eller honom som har hand om det och klaga”, berättar Mirek.

Annika menar att det handlar om ansvar och förtroende. ”Vi är fyra olika individer. Vi har vissa saker gemensamt. Jag skulle helst vilja ha full koll själv, men det kan jag inte. Det är ändå bättre att en person ansvarar för att det blir gjort.” Ansvarsfördelningen i bandet fungerar alltså bra, men det finns ändå ett par saker på önskelistan, som inte fungerar så bra. ”Jag önskar att vi fick lite mer gage, så att man hade råd med nya strängar och batterier åtminstone… Det är inte mycket jag begär”, drömmer Annika. Mirek håller med; ”Man har inte tid att jobba så att man får pengar och så ska man göra spelningar som inte ger något gage och så går man där fattig som en jävla kyrkråtta. Så ska man betala replokalhyra och sin egen hyra.”

Annika slaktar härmed rockmyten för gott; ”Det är något som går snett på vägen. Och så tänker man. Rock ’n’ Roll, va? Att skita i allt och alla. Då står man väl inte på en scen. Det är bara båg det där uttrycket Rock n’ Roll. Men faktiskt. Det finns ju säkert en massa folk som skulle vilja jobba med oss. Men det måste ju faktiskt funka med oss också. Vi vill inte vara som Michael Jackson. Den attraktiva dockan, som ska säljas. Jag är visserligen clownen. När jag är kinkig, trött och vill hem blir jag en clown. Jag fnittrar och muntrar upp alla, när jag själv känner mig nere. Det är viktigt att ha det inre lugnet.”

Innan Annika rusar till toaletten hinner hon slänga ur sig en sista kommentar: ”Jag skulle också kunna tänka mig att vara reporter och göra radiointervjuer om jag inte har något bättre för mig. Snacka om jantelagen. Du ska inte tro att du är något. Jag tror inte – jag vet.