Följande dialog utspelade sig på en indisk krog på Södermalm. Mer sedelärande än så här kan inte en intervju vara.

Jag känner att jag har dålig fantasi, men att jag måste börja med att fråga om någonting, så jag ber dem berätta om nya plattan.
– Jag tror att våran publik – de jag har träffat och som jag vet gillar oss – är folk som har samma syn och livstil som oss: en amerikansk stil så som vi svenskar föreställer oss att det är efter att ha tittat på Spanarna på Hillstreet och massor av videofilmer, börjar Odd. En amerikan skulle säkert garva åt oss. Men för mig är det typ de första Ramones, de texterna, är som texter ska vara. De handlar om att kolla på TV och vara tonåring. Dictators; oxå ett jävligt bra band. Musiken är pre-punk, så det vilar en anda av Alice Cooper över musiken, men de har ”Let’s go”-refränger och sjunger om att äta tonfiskmackor och kolla på TV sent på natten och somna med TV:n på.
– Jag skriver absolut inte alla texter, fortsätter Odd. De texter jag gör försöker jag ge en sorts spegling utav det liv man lever, samtidigt som man försöker framställa det jävligt mycket coolare än vad det egentligen är: typ skryta med att man är en förlorare.
– Tuff Darts – jävligt cool, inskjuter. Det är ungefär samma sak fast de är lite äckligare.
– De är lite mansgrisar, säger Odd.
– Skjuta duvor i parken och vara ”Peeping Tom”, typ äcklig Italienare, förklarar
– Ja, sånt gillar jag, tycker Odd. Prickskytte med luftgevär från höghustag; tonårsunderhållning. ”Vafan ska vi göra. Det har inte varit någe bra på TV på jättelänge”. ”Jag vet! Vi går upp på taket och sniffar lim och släpper ned tegelstenar”.
– De har glömt bort att videobutikerna har öppet dygnet runt i New York, informerar
De kunde ha hyrt en videofilm istället.
– Det brukar jag göra, berättar Odd. Jag har en jättebra videobutik som är öppen till 24. Och det brukar vara så att klockan är fem i tolv och man känner att man har oerhört tråkigt och att man kommer att vara uppe jävligt mycket längre… då är det bara att kuta dit och hyra någon fängelsefilm.
Men skulle ni kunna berätta lite om…
– Exorcisten, är min absoluta favorit, säger Frank. Blue velvet gillar jag oxå. Och så måste jag bara klämma till med motorsågsmasakern, i och med att den var så mycket bättre än vad som ryktet sa. På Studio S hade man fått lära sig att det vara en hemskt dålig film.
– PS sista sommaren är ju en håller jag högt som dramadokumentär, påpekar Odd.
– Är det den med scenen uppe i dicoteket på Fryshuset?, undrar Frank.
– Nej, det är Stockholmsnatt, upplyser Odd. I PS sista sommaren är de ju nere på Gotland och blir våldtagna av knuttar, jättehårda knuttar.
– ”Inga kan älska som vi”, utbrister Frank och det ser ut som han har slagit upp fönsterluckorna.
– Men fan för att cykla på Gotland. Hela jävla ön är ju som en uppförsbacke, tycker Odd.
Men om vi skulle kunna prata lite om…
– Fast helt klart är Motorsågsmassakern otroligt bra, avbryter Odd. Den är episk. Wild angels av Roger Coreman är oxå jävligt bra. Där har vi alltså Peter Fonda och Nancy Sinatra i en samma film. Det är en kombination som är svårslagen! Zombie flesheaters är oxå ett måste, en slags italiensk uppföljare till The Dawn of the Dead, som först släpptes som Zombie II i och med att The Dawn of the Dead släpptes som bara Zombie i Italien och blev oerhört populär. Det som är kul med den filmen är att den avviker från klassiska temat: ”Militären släpper ett jättegiftigt medel som gör att alla döda börjar leva”, så handlar den här om voodo.
– Ja, varför ska det vara massa kemikalier när det handlar om zombies?, undrar Frank.
– Ja, det är ju det som är så coolt att det är voodoo för en gångs skull, tycker Odd. George Romero gjorde i och för sig jävligt bra filmer, som t ex den här Zombietriologin, men problemet är att det är så mycket socialrealism invävt i zombiefilms-temat, typ: Åtta människor är instängda i ett rum och ett yttre hot i form av zombier finns och så blir det inre konflikter. Det är i och för sig jävligt bra men det blir lite för mycket till slut.
Appropå för mycket… 
– Vad heter den där filmen som gick på filmhuset och då alla skrattade?, undrar Frank. Den var bra, enligt honom.
– Night of the Living Dead, det är den första, upplyser Odd oss om.
Hypen kring Braindead då? 
– Ja, just det. Filmen av den där killen från Australien. Han är riktigt bra i slapstick-splatter genren, tycker Odd. Det konstiga var ju att de släppte den utan klipp. När Motorsågsmassakern kom totalförbjöds den. Nu är den släppt, fast fortfarande med ett klipp; den bästa och mest stämningsfulla scenen. Det är den då Leatherface släpar upp en brud uppför trapporna och sen hänger upp henne på en köttkrok. Det är helt onödigt att klippa den scenen. Det är inget förråande i den. Det är inget direkt grafiskt våld, mer att man förstår att hon hänger på en krok, liksom.
– Den scenen med köttkvarnen och skuggan i den där filmen som heter nästan som Terminator, den släpps ju och det är ju samma typ av scen!, säger en indignerad Frank.
– Du menar Exterminator, mästrar Odd och fortsätter:
– Starwarsfilmerna håller jag också väldigt högt. Just nu är jag inne i en Starwars-period.
– Den Sista Färden måste jag oxå få nämna, säger Frank och får medhåll från Odd:
– Helt klar fruktad bra film.
– Enda bra filmen Burt Reinolds har gjort. Bara en massa kalkonrullar efter den filmen. Helt otroligt. Han hade ju världens upplägg efter Den Sista Färden, och så gör han bara kalkoner efter det, säger Frank.
– Alla dessa jobbiga slapstick-komedier där man slår en kille i huvudet, fågelkvitter och så ramlar killen ihop tio sekunder senare efter att ha rullat med ögonen, regisserar Odd.
– Den enda som tycker det är kul är möjligtvis Bud Spencer, tror Frank.
– Film är en jävligt stor inspiration för mig, anförtror sig Odd. För det är väl det jag gör mest; kollar på film och lyssnar på plattor.
Har du någonsin haft ett jobb?
– Ha, ha, ha! Odds mun ställer sig på vid gavel.
– Jorå, bortsett från sommarjobb så hade jag en kort karriär som ogräsrensare i Västerhaninge. Det var inte kul. Det var både jobbigt och obehagligt. Mycket oxå p g a att jag var tvungen att hålla mig på vänskaplig fot med en person som jag egentligen ville köra skyffeljärnet i huvudet på. Han var så jävla jobbig, men han skjutsa mig till jobbet varje dag. Varje dag var jag tvungen att intala mig själv ”Nej, Odd, håll emot, håll emot”.
– Man måste kunna umgås med de som gillar Europe oxå, socialpredikar Frank.
– Jag tog med mig bilkassetter med den mildaste punk du kan tänka dig; Hüsker Dü, några popiga låtar med Misfits osv. Hans första kommentar var: ”Jävla oväsen”. Sen kommer det in en kille till som är ännu dummare i huvudet och säger: ”Det här låter lite grann som kinesmusik”. Sen var jag tvungen att lyssna på Absolut Reagge varje jävla dag! Får jag tag på någon jävel i Inner Circle, då jävlar…
Du har haft ETT jobb, alltså…
– Nej, jag hade ett till – ett jobb som jag hade över ett år. Jag var ”löpare” på Expressen; man bär ut tidningar från lastbilsflak och ser hård ut. Alla chaffisar var packade på jobbet. Ingen brydde sig om någonting. Man kunde komma in blåslagen, blodig och dyngrak. De garvade bara lite och så fortsatte man o jobba. Det var ett helt otroligt bra jobb.
– Jag har varit snickare, upplyser Frank. Och på tobaksaffär.
– Det coola var ju att tobaksaffären ägdes av två bögar som var flörtiga mot dig, inskjuter Odd.
– Nej, det var inte det som var problemet, utan det var alla deras föredettingar som kom in i affären och var flörtiga mot mig. Särskilt en med kycklinggul skidjacka och trikåer. Fast nu ska jag bli SO-lärare, säger Frank.
– Fan, ska du pajja hela imagen, väser Odd.
Nämen, det är väl så i alla band; någon som tar på sig den intellektuella rollen, eller hur?
– Ja, jag måste tillstå att jag ser bara på Rapport om det hänt någon katastrof eller om det har börjat något nytt, coolt krig, säger Odd.
– Jag tycker Expressen är bäst. De är så pedagogiska. De gör alltid så fina kartor och diagram; 1 a. Här tog fänriken upp sitt vapen, 1 b. Längst den här stigen gick han… osv.
– Jag har gjort ett specialarbete om Lee Harvey Oswald, stoltserar Odd. Men han mördade inte Kennedy.
– Brian Jones, vart inte heller mördad, utropar Frank. Först sa dom att han vart mördad, men nu läste jag att han inte blev det.
– Vem var det som körde ner i swimmingpoolen, undrar Odd.
– Kieth Moon, replikerar Frank.
– Det måste ju ha varit den coolaste människan som någonsin existerat, tycker Odd. Konstigt, jag har bara förebilder som inte är sångare.
– Men är det något jag inte pallar med så är det fransk film, fortsätter Odd.
– Jävla grodätare, det är vad dom är fransmännen, gormar Frank.
– Jag klarar bara inte av fransk film. Även om det är en smäckadäng-komedi så kommer det alltid in någon som börjar stirra hysteriskt. Och så bor de på excentriska ställen som t ex stora lagerlokaler eller något konstigt hus utan dörrar på landet. Oxå åker alla rullskridskor.
Problemet med fransk film är väl den oerhört intellektuella pretantionen?
– Ja, de ska va så jävla arty, tycker Odd.
…leva upp till Sartre och så där.
– Ja, de ligger väl kvar där. Man kan se hur mycket arv betyder. T ex italiensk film är ju alltid bra. De har ju operan i blodet. De är ju apokalyps-mästare, italienarna.
– Piotr giller väl Kislowsky, Dekalogen etc. Det påminner väl honom om Polen.
Berätta om Polen, ni har ju varit där.
– Ja, vi spelade in vår första skiva där. Den som inte blev någon skiva eftersom vi blev blåsta av bolaget. De gav oss inget kontrakt, men de gav oss massor med öl så vi inte skulle märka att vi inte fick något kontrakt. Sen så spelade vi in i något slags rus, tror Odd.
– I den studion hade de den bästa och finaste utrustningen jag sett, säger Frank. Jag tittade på Soundside vad mixerbordet kostade; en halv miljon! Hur fan kan han ha pröjsat det i Zloty.
– Det vart ingen platta, men det vi ska erövra världen med är att bli Sveriges bästa live-band, fortsätter Frank.
– Där är vi inte än. Vi måste träna på att hoppa högre, tycker Odd.
– Vi hoppar ju högre än Bob Hund, påpekar Frank.
– Ja, men jag måste i alla fall träna på att hoppa högre, för jag har så dåliga knän, förklarar Odd.
– Vi pratade om Polen nyss, upplyser Frank och jag håller med.
– Ja, ja, säger Odd, problemet med den kassett, som det blev av inspelningarna, var att vi bad om ett gammalt sound. Vi hade i åtanke Stooges och Ramones första.
– The Damneds första, tänkte jag snarare på, inflikar Frank.
– Ja, gammalt, hårt och garagemässigt!, fastslår Odd.
– Gammalt, snabbt och uruselt ljud, omdefinierar Frank.
– Men det kan ju inte bli så. Farsan sa till mig en gång när jag var liten, när vi lyssnade på Stones första; ”Kan du tänka dig att det finns band nu som går in i svindyra studios och försöker uppnå det här ljudet”. Och så gör vi en sådan här grej. Samma jävla dumma grej! Andra får i och för sig bedöma det, men jag tycker att vi på vissa låtar faktiskt uppnått garagesoundet i Sunlight-studion.
– Problemet är att det är svårt att få till ett garage-ljud om man inte har den utrustningen. Det första man måste göra är i alla fall att byta ut alla gitarr-effekter, upplyser Frank.
– Och så måste man hitta Janis Joplins gamla runkmickar, påpekar Odd.
– Shure-mickar! Raka med lite plast på toppen, hävdar Frank.
– Ja, jag brukar runka av dem jag oxå, men jag känner inte samma inlevelse som Joplin.
Ursäkta, men med tanke på att jag har en förberedd intervjufråga skulle jag vilja dra den nu: Vad har Motörhead betytt för er?
– Motörhead har betytt mycket rent attitydmässigt. Jag tycker Motörheads musik är skitbra, men jag är inget stort fan. Rent attitydmässigt tycker jag det är ett skittufft band, att hålla en jävligt hård linje. Piotr är galen i Motörhead, svarar Odd.
– Jag brukar dem oxå, på mitt sätt, säger Frank och lägger ut texten; De är ungefär som Ramones; man kan lita på dem. Om man kan koppla det till mat skulle man kunna kalla dem för husmanskost. Sen finns det band som man helt plötsligt får upp ögonen för: mmmm, vad gott det är med hallonbåtar, men man kan ju inte leva på hallonbåtar hela livet. Motörhead är potatis. Betydligt bättre basmat än typ Clash och Ebba Grön.
– Mer näringsrik, inskjuter Odd.
– Motörhead, Black Flag och Ramones är bättre som basföda…
– Och Misfits..
– Och Stooges! Det som mest har påverkat min gitarrstil är Stooges. Det tillhör basmaten de oxå, även om det är lite hallonbåt över dem på samma gång. Jag är oxå barnsligt förtjust i nästan allt från 78-81, men det är helt klart hallonbåtar, man orkar inte lyssna på dem mer än tre gånger på raken, säger Frank.
– Nej, man kan inte freaka ut på Elvis Costello, utbrister Odd. Samma sak om man sitter hemma och är tvungen att värma själv, då kan man sätta på sånt som man egentligen inte orkar lyssna på, typ panik-hardcore. Bästa att supa till är ju Minor Threat – Straight edge-bandet – som spelar jätteaggresiv musik och sjunger att man inte ska supa. Sup ensam till det, gissa vilken kick!
Berätta om framtiden.
– Vi har några spelningar i sommar; Café 44, Uppsala och något ställe till, men inga festivaler. Jag tror att man måste slicka en massa arslen för att få spela på festivaler. Sen måste man visa sig intresserad av massa konstiga människor med blommiga brallor och har alldeles för stora solbriller, rasar Odd.
– Man måste oxå vara vegetarian, grymtar Frank.
– Man måste klä sig rätt och ha någon sorts distansmässig låtsasattityd, brummar Odd.
– Det är bara att inse att vi är offside, säger Frank.

”Pjotr och jag gick en bakfull söndagspromenad och passerade en polsk mataffär. Där hängde det typ 30 korvar i fönstret och han kunde uttala dem rätt. Där ville han jobba, men vi kom på att det kanske inte var någon bra Efter två dagar skulle han fått sparken, för de skulle hitta honom naken och inflottad längst inne i lagret med korvar hängandes i mungiporna och surkål på magen som han äter direkt med händerna”.

– Framtiden för The Robots är att försöka få folk att förstå att vi inte försöker vara någonting annat än det vi är, suckar Odd. Jag hoppas att vi kan få ett ryckte som live-band, för vi har utvecklats jävligt mycket som live-band.
– Vi kommer i alla fall inte att bli hypade, påpekar Frank.
– Nej, och det är jag glad för, säger Odd. Hypade band försvinner alltid lika fort som de poppar upp.
– Vi har ju ingen strävan att anpassa oss till någonting som går att hypa, kluckar Frank.
– Nu strävar vi åt ett hårdare håll, hårdare än det du hör på ”Music you will listen to over and over again”. Det är mycket gamla låtar på den.
– Men det finns inga hopp i utvecklingen. Det är naturliga steg, parafraserar Frank.
– Just det! Det är inte så att ”nu-väljer-vi-den-här-stilen”, typ Primal Scream som väljer att låta a la Sticky Finger, Exil on mainstreet etc, förklarar Odd.
– Men absolut inga tickande baskaggar, inskjuter Frank. Inga japanska effekt-boxar – bara amerikanska prylar. Jag blev en gång anklagad för att vara den ende som på fullt allvar kan propagera för USA.
– Jag kan inte propagera för USA som supermakt, men allt annat: stora bilar, cheerleaders; snygga brudar i tighta satinshorts som hejjar på ett lag som ingen har hört talas om.
Oj, nu är det nog tio sekunder kvar på bandet…
– Ok, satan lever, jävla satan… (Odd)
– Mera framtid… eh… Det är bara att fortsätta, framåt… mera spelningar…eh (Frank)
– Eh…om någon har ett jävligt bra jobb… med kollektivavtal och lunch-förmåner; ring Odd Ahlgren 08- 668 35..
KLICK!