Punken är tillbaka! Den har nog inte varit så här populär i dom ”breda” folklagren sedan Ebba Grön låg på Svensktoppen med ”800 grader”. En stor del av äran för denna ”pånyttfödelse” av punken får nog tillskrivas Dia Psalma. När dom spelade på Liseberg, så lär det ha varit 14.000 människor där. På Gröna Lund, där dom här bilderna som du ser här är tagna, så var det många tusen i publiken. Klart fler än när The Clash spelade där för länge, länge sedan i alla fall. När vi kom till Gröna Lund så var vi dock en aning skeptiska. Det var någon timme innan konserten och det var inga jätteköer och det såg ganska öde ut. Men innan Dia Psalma gick upp på scenen så strömmade folk till. Nu kan man kanske tycka att det är en aning fel musik med punk på Gröna Lunds scen. Att punken trivs bättre i betydligt mindre lokaler. Men jag tycker publiken hängde på hyfsat. Folk rörde lite på sig och applåderade snällt, även om det ultimata röjet uteblev. Vi i publiken lyckades till exempel få till en ganska taskig spänst i allsången på ”Elsa”. För varje gång jag ser Dia Psalma så låter dom tätare och tätare. Jag har inte hört dom spela med den nye gitarristen än, men då kan jag tänka mig att det blir ännu mer tryck, framför allt under solona. Han mixade bandet förut, så han vet ju hur det ska låta.
En sista reflexion över Dia Psalma och deras enorma framgång. Jag tycker att det är tråkigt att så fort det börjar gå bra för ett band så det snackas skit. Istället för att hålla på med meningslösa diskussioner om Dia Psalma är punk, eller inte, eller någon annan korkad frågeställning, så gläds istället åt och med bandet i framgången. Strebers och nu Dia Psalma har hållit på så länge och har gett oss så mycket på skiva och från scen under årens lopp. Om nu många människor har upptäckt Dia Psalma och köper skivorna och går på spelningar, så tycker inte jag att någon ska missunna Dia Psalma det. Det är dom väl värda.