KERBDOG
Marquee, London

Är av naturen skeptisk mot inhemska förmågor som skrivs upp av den brittiska musikpressen.
På sistone har det dock kommit fram lovande band som Headswim, X-CNN, Terrorvision och framför allt Sensor. Irländska Kerbdogs självbetitlade debut som nyligen gavs ut är också en trevlig bekantskap.
I varje fall om man gillar en dos av Nirvana blandat med Metallica och inte har alltför höga pretentioner. Något konturlöst, men helt okej.
Påståendet stämmer bra in på Kerbdog i levande form. Varje låt är underhållande i sej, men här finns ingenting som griper tag och entusiasmerar en. Det saknas jäklaranamma, helt enkelt.
Kerbdog liknar snälla postgymnasiala elever som aldrig känt ett behov av att revoltera. Att gitarristen Billy Dalton har håret stramt i en snodd säger allt om oviljan att släppa loss.
Annars är öppningsnumret “Schism”, min personliga favorit “Scram”, “End of green” och singeln “Dry riser” ett knippe finfina låtar. Men jag — som vanligtvis inte bryr mej om hur artister ser ut — kan inte komma ifrån det pojkaktiga kring Kerbdog.
Sångaren och gitarristen Cormac Battle är en genomtrevlig irländare som man skulle vilja ge en faderlig klapp på axeln efter en konsert och säga:
— Du gjorde väl ifrån dej idag, min son.
Eller så kan man nöja sej med att konstatera att det inte blir roligare än på skiva.