Joey Tempest är en man med en mycket professionell hållning. Trots skriverier om vikande skivförsäljning, låga publiksiffror, skatteflykt och att han borde lämna Europe så är det ingen nedstämd Joey Tempest som Jerry Prütz möter innan spelning i Norrköping i januari.

Det riktigt strålar kring Joey Tempest när vi träffas ett par timmar innan konserten i Himmelstalundshallen i Norrköping.
Det senaste halvårets svarta rubriker verkar inte på något sätt ha knäckt mannen. Han utstrålar självförtroende och det verkar inte vara något problem att gå rakt på sak och låta honom berätta om det omskrivna albumet “Prisoners in paradise” (1991).
— Vi hade skrivit tjugo låtar och spelat in fjorton, men vi ville ha med en del nyare material som vi börjat jobba på. Det tyckte även skivbolag och management. Så det var ett gemensamt beslut, förklarar Joey, som ändå verkar vara lite trött på att försvara turerna kring albumet.
— Att det var så mycket ståhej här hemma hade vi inte en aning om förrän en polare ringde upp oss, suckar han.

DÅ, NU — OCH SEDAN

Albumet “Prisoners in paradise” har sålt någonstans mellan en halv och en miljon exemplar. Något som fått svenska rockjournalister att på allvar ifrågasätta om inte Europe gjort sitt på en internationell skivmarknad.
— Ett bra rockband typ Van Halen eller Rolling Stones säljer mellan en och två miljoner plattor. Och det är likadant för oss — vi håller helt enkelt på att finna vår publik.
— Att sälja sex miljoner — som vi gjorde av “The final countdown” (1986) — gör vi aldrig mer. Visst hoppas vi på det men det är inte realistiskt att tro, säger Joey.
Han utvecklar resonemanget att de numera spelar en musik som överensstämmer med deras influenser. Thin Lizzy, Rainbow och Led Zeppelin var några band som den unge Joakim Larsson alias Joey Tempest lyssnade på hemma i Upplands-Väsby.
— Att vi har gått tillbaks till våra rötter har krympt vår publik en aning, menar Joey vidare.
Joey är öppen och glad och verkar inte alls ha gett upp Europe. Men någon gång måste väl ändå sagan Europe ha ett slut.
På frågan vad han gör då blir betänketiden lång.
— Jag hade som mål att skriva en symfoni innan jag fyllt trettio. Det ser inte ut att bli så men jag har en ganska långt gången i& om hur det skall låta.
— Det skall inte vara någon rocksymfoni à la Robert Wells utan ha en mer seriös inriktning med full symfoniorkester, säger Joey engagerat.

SOM LIVEBAND

Att publiken inte strömmat till i den utsträckning som alla inblandade hoppats är ingen hemlighet. Konserten i Norrköping hade lockat 1800 på en publikkapacitet av 5000.
Joey håller med om att publiksiffrorna inte är de bästa.
— Det är hårda tider för alla. Många har svårt att få ihop till det allra nödvändigaste.
— Om då någon köpt en biljett till Europe så är vi otroligt tacksamma och gör allt för att det skall bli en oförglömlig kväll. Det är vår förbannade skyldighet att ge allt, slår Joey fast.
Att bandet är långt ifrån slut bevisade de på scen. Musiken är inte så popig längre utan tyngre och mer 70-talsbaserad.
Europe vill bevisa att de är ett riktigt rockband.
Och de är värda att tas på allvar.