Umeå. Staden som fostrat en hel drös band och musiker. Från den miljön kommer David Sandström. Refuseds trummis. Medlem i Final Exit. Medlem i Faint Sounds of the Showeled Earth. Ny trummis i The Facer. Och en av de inblandade i Text.

— Killarna i Facer ringde helt enkelt och ville ha mig. Till en början tvekade jag för att jag inte hade hört deras platta, förutom på radio. Och tänkte varför vill dom ha mig? Men dom var så peppade och jag gillar folk som är drivna. Det finns inte så mycket mer att säga om det. Det var så instinktivt. Vi bara körde utan att prata en massa. Vi har aldrig pratat om att jag ska vara fast medlem i Facer. Det är inte intressant. Det som är intressant är vad som händer när man spelar. Och det är jävligt fint att låta det vara så.
Att gå från att spela trummor i ett band som Refused till The Facer måste vara en viss skillnad?
— Jag har aldrig varit en driven trummis. I Refused var det Kristofer Steen som gjorde vissa trumgrejor och i sin tur visade mig. Det är första gången i mitt liv som jag spelar rock’n’roll. Jag har aldrig gått nån musikskola utan gick direkt på komplicerad deathmetal, Zappa och lite jazz. Sen hittade jag in i punken. Egentligen är allt samma sak.
— Kärnan av det jag sysslar med nu yttrar sig genom att jag har svårt att se skillnader på saker och Textplattan är ju ganska talande för det.
Det var verkligen svårt att sätta fingret på vad Text egentligen är. Skivan spänner från a capella-sång via gospel till friformjazz.
— Splittrad för att folk inte är vana att höra en sån skiva. Det är ett nytt perspektiv för folk. Det finns ju ingen orsak att blanda en massa stilar för blandningens skull. Det måste finnas en syfte. Vad jag gjorde med Text var att jag inte tänkte på att nu ska jag skriva en låt. Istället så fick den kreativa processen fortlöpa. Då kan intressanta saker inträffa. Typ knackar en på axeln och då blir man jävligt förvånad att det finns där. Ofta när jag spelat in förut så är det så mycket tjafs. Först ska man göra låten. Sen spela in den. Mixa. Och sist mastring. Den kreativa delen tar slut ganska fort. Kreativitetens största fiende är att man tror sig veta vad man sysslar med.
— Det roliga med Text är att Text inte funkar som ett band. Text har ingen form, eller bandstruktur. Vi gör så många olika saker. Teatermusik, fester, konstinstallationer och konserter.
Samtalet med David fortsätter. Fotboll. När kreativitet tar slut. Sverige. Litteratur. Renovera hus. Kommande projekt.
— När det gäller fotboll så är jag farlig i luften. Det kanske hänger ihop. Om man nickar en boll tillräckligt många gånger så är man dum nog i huvudet för att göra en platta som Text, säger David.
— Jag har ingen koll på vad som händer i Sverige. Det som händer på en högre medial nivå verkar vara så ointressant. Jag har inte följt med. Man vet ju vad polarna gör. Men det känns som om det inte riktigt händer något. Ingen aktivitet. Man skulle kunna göra vad som helst nu för att folk skulle höja på ögonbrynen. Det behövs inte så mycket för att sticka ut. Men ingen gör det. Jag har inget behov av att sticka ut med min musik. Istället vill jag gå så långt det går. Och jag har alltid utgått ifrån att det är det som alla sysslar med. Man blir som en sorts joker när kulturklimatet är så strömlinjeformat. Textplattan är lika allvarlig som allt annat jag varit inblandad i. Största kicken får man av peppade människor som sprutar av kreativitet och idéer, säger David.
— Jag läser hela tiden. Just nu läser jag en biografi om en rysk diktare vid namn Osip Mandelstam som blev slaktad av Stalin, skriven av hans fru. Fast det finns inte så mycket tid över för sånt nu. Jag flyttade nyss ner till Stockholm. Den mesta tiden går till att spackla och måla. Så fort man har en sekund över så somnar man, avslutar David.
David Sandström planerar också en skiva med temat “Södra Sveriges utsugning av Norrland” och avvecklingen av brukssamhället. Läs mer på www.demonbox.com.