MESHUGGAH
”Chaosphere”
Nuclear Blast/House of Kicks

Egentligen kan man kommentera en sådan här våldsyttring med ”Murarna faller inåt” (ur en gammal Galago) och sedan lägga ner. Då sätter man liksom fingret på själva den järnklut som hoppar in i ens liv vid lyssningen på Meshuggahs platta. Man bör ändå kanske beskriva musiken lite närmare. Den är precis som Meshuggah brukar vara, hysteriskt tät och tekniskt tight death metal. Den sjuder inte av liv och den svänger inte av sig själv, utan den KRÄVER plats i ens liv och TVINGAR en att sitta blickstilla och matematiklyssna på alla de snabba slagen och förgäves försöka räkna rätt tills man slutligen kollapsar inför faktum: ett jävla sväng, det ska vara så här, de spelar rätt, rått och blodrött väller de in och när de någonstans i mitten av plattan gör en mjuk nästanballad märker man att det finns luft i rummet, det kompakta får vika undan för några minuter, sedan är det igång igen och man tror att man är ett äkta death metal-fan. Det är man inte. Man blir i stället så impad och överrumplad att teknikaliteterna får en att komma i självsvängning.