MATS/MORGAN
”The Teenage Tapes”
UAE/Border

MATS/MORGAN
”Radio Da Da”
UAE/Border

Så här mot slutet av 1998 ger UAE ut två CD med Mats/Morgan. Inget nyinspelat material, men ändå som ett slags bonus till alla som kanske vet vilka de här är. ”The Teenage Tapes” är låtar från så tidigt som 1981 ända fram till 1994, och naturligtvis, med varierande stil. Vi bjuds t ex på en helt klart egen version av Beatles ”Help”, som på mitten bryts av ett kanske inte efterfrågat trumsolo! För oss som kan Mats/Morgan vid det här laget känns naturligtvis detaljerna igen, vilka sammantaget utgör deras stils röda tråd. Låt vara att de under åttiotalet verkar haft en släng av studiomusikerkomplex, med allt vad SVÅRA grejor innebär, men det går helt tydligt att höra hur de utvecklas mot en egen stil, som inte nödvändigtvis alltid bara är svår, utan även underhållande. De hade f ö ett Zappa-coverband under senare hälften av åttiotalet. Det hörs. Dessutom sitter allt idag, vilket inte var en självklarhet tidigare. Det svänger med färre medel.
Nästa skiva, ”Radio Da Da”, är inspelad 1992. Där finns väldigt tunga låtar och experimentlusta som alltid. Varför de valt att inte ge ut den förrän nu fattar jag inte riktigt. Den borde kunna vara en föregångare till någon av de andra. Det var ju så att ”Trends and Other Diseases” och nu senast ”The Music or the Money…” kom i en naturlig ordning, den förra med mer bisarrt uppror och den senare med kanske lite mer svängiga låtar. ”Radio Da Da” har lite av båda fast med tonvikten lagd på tyngd. Låtar som ”Forest Man” och ”Moon Dog” har det mesta av både sväng och sjukligheter, och musiken framförs med hantverksskicklighet. Sedan får man sig även många doser keyboard med ljudet inställt på allt från piano till techno-tillbakablickar-på-sjuttiotalssynthbyggen via autentiska klarinettsamplingar. Allt mycket smäckert framfört. Det man dock kan invända mot är att ackordföljder och färgningar alltför mycket går igen, och det gäller främst i jämförelse med ”The Music or the Money…”, faktiskt så mycket att man undrar om de hittat ett konstighetsackord som får råda i deras universum. Sedan varierar ju trummorna och alla taktarter, men ibland så mycket så att själva variationen går om intet. Nu är det här INTE ett skäl att inte genast köpa skivan, den är i själva verket så pass röjig att den är ett måste, men alla tre skivorna från detta decennium kan bli lite mycket av samma sätt att sjuka sig på.