Whale har aldrig varit på låtsas. Åtminstone inte för medlemmarna i bandet. Det är i alla fall vad Cia Soro hävdar.

Att det skulle ta Whale tre år att följa upp debuten We care var det aldrig tänkt. Redan för ett och ett halvt år sedan planerade gruppen att boka studiotid för att få uppföljaren inspelad. Men ganska snart märkte de att de var tvungna att lägga om strategin. Whale hade nämligen varit noggranna, eftersom tidspress m m präglat inspelningarna av första plattan. Nu hade de skrivit och repat in en stor arsenal låtar, och dessutom diskuterat vilka producenter som föredrogs att arbeta med. Valen blev Chris Potter och Brad Wood. Som dock var upptagna. Så Whale väntade. Och väntade.
— Jag tror nästan att vi fick vänta 80% av all tid, säger Cia Soro när vi talas vid. Så vi fick utnyttja tiden till annat.
Vilket inte torde vara så svårt, med tanke på att Whale i princip gjort en nystart och var på väg in i studion med tre nya musiker i bandet. Utöver Cia och Henrik Schyffert innehöll bandet tidigare också Gordon Cyrus. Han var tyvärr inte speciellt pigg på att spela live, varpå man fick hyra in musiker.
— Förra gången var det ju jag och Henrik plus en massa inhyrda musiker. Även om de givetvis var jätteduktiga och trevliga kände vi att vi ville ha ett eget band, säger Cia.
Sagt och gjort, ut åkte Gordon Cyrus och in kom Jörgen Wall, Heikki Kiviaho och Jon Jefferson Klingberg. Och efter att ha suttit och skrivit nya låtar under en längre period blev det som sagt tid för studio kombinerat med väntan. Så i Januari `97 åkte de över till Chicago och spenderade två månader med inspelningar. Sedan blev det mer väntan, eftersom Chris Potter då höll på att hjälpa till med producerandet och mixningen av The Verves Urban Hymns. Hösten förra året så kunde Whale slutligen sticka över till England där de mixade och slutförde arbetet med det nya albumet.
Hur känns de nya låtarna på plattan?
— Vi provade en ny variant den här gången, vi började som sagt med att ha färdiga låtar den här gången. Förra gången gick vi till studion och sa ”Jaha, vad ska vi göra i dag då”. Vi har mycket mer genomarbetade låtar den här gången.
Är det mer seriöst och mindre ploj den här gången?
— Nej, nej, det där är en tidningsgrej. För oss har det alltid varit dödsseriöst. Det var kanske för att vi hade pysslat med olika grejor innan som vissa tänkte, ”Jaha, det här verkar ju halvseriöst”.
Så Whale är en heltidssyssla?
— Oja, jag har inte haft något annat jobb på flera år, det har ingen haft tid till. Henrik har väl gjort lite annat, men det är allt.
I maj kom singeln Four big speakers, som antagligen följs av ännu en längre fram i sommar. I augusti är det planerat att fullängdaren All disco must end in broken bones ska släppas. Tills dess är det turnerande som står som första prioritet. Cia står under vår pratstund på Arlanda, på väg att åka till Brännbollsyran i Umeå för att spela.
Blir det någon Kalas-turné för er del även denna sommar?
— Vet inte. Det snackas lite om det, men inget är klart ännu. Vi får se vad som händer, avslutar Cia.