Lördagen den 14:e februari gästades Nefertiti i Göteborg av ett gäng otroligt drivna musiker. Bandet Mats/Morgan såg till att det kokade nere under valven. Och ändå är de inte något nytt Jamiroquai…

Om någon hört talas om Mats/Morgan, så brukar det vara för att de har spelat med Zappa. Detta kan ses som väldigt positivt, naturligtvis, men det färgar å andra sidan folks uppfattning av deras egen musik. De påstås låta som Zappa, oavsett vilken musik de framför.
Mats och Morgan spelade tillsammans första gången i ett caféprogram 1981. Mats var då tio år och Morgan fjorton. Mats började spela piano redan vid två års ålder och Morgan trummor när han var fyra. Mats är blind sedan födseln och har perfekt gehör, uppövat sedan han som liten försökte hitta ambulanssirenens intervall på pianot. De har spelat och spelat in med ett antal artister, t.ex. Dilba och Fläskkvartetten, och har varit med i SVT, bland annat i programmet Nike och ett musikerporträtt. Mats/Morgan har gjort två egna plattor, ”Trends and other Diseases” och ”The Music or the Money…”. Efter 17 års samarbete har de verkligen hittat och förädlat en helt egen stil.
Redan vid halv tio på kvällen kom konserten igång inför ett så gott som fullsatt Nefertiti. De gick direkt igång med de fyra första spåren från den senaste plattan. Det blev ett extatiskt första set, med en okonventionell blandning av hårt, soft, ballader och fullständigt skruvade takter. Det som gör deras musik ovanlig, och kanske just därför lite svåråtkomlig för många, är just hur de knackar hål på alla mallar och inte fullföljer spänningar med något väntat. Att etikettera deras musik är så gott som omöjligt, den spänner över många skilda genrer, men man kan väl säga att det för det mesta handlar om att närma sig musiken med hjälp av rockpopjazz och dess densitet. En låt, ”Banned again”, från ”The Music or the Money”, är t.o.m. lite technomodern, och på det hela taget svänger det ordentligt.
Efter det bejublade första setet gick de av för en halvtimmes paus och sedan följde ett om möjligt röjigare andra set. Det var vid det här laget väldigt trångt i publiken, folk skrek, visslade och kommenterade mellan låtarna. Någon frågade sin kamrat om det här var jazz, och fick till svar att det nog var det, ”sådan där modern”… De höll på ända till strax efter midnatt och blev inropade tre gånger. Man ville som publik inte släppa iväg dessa glädjespridare bara så där. I ett av deras sista nummer halade Mats upp skjortan till armhålorna, roterade i full fart och spelade på sitt klaviatur vart tredje varv. Efter att ha lämnat publiken en sista gång, packade de ner alla prylar från scenen, och ytterligare en halvtimme senare kunde jag komma in för att ställa några frågor.
Är bandet Mats/Morgan en heltidssysselsättning för er?
– Nej, det är det inte. Det pågår i huvudet hela tiden, men vi spelar ute cirka tio gånger per år och repar lika sällan. För mig och Mats pågår bandet hela tiden, eftersom det är vi som skriver låtarna, vare sig man spelar eller tänker på låtarna. Vi skulle helst göra månadsturnéer några gånger per år, och däremellan skriva låtar.
Den senaste plattan är en dubbel CD, där skivorna kallas Disc Mats respektive Disc Morgan. Dessa skiljer sig åt ganska markant; Mats skiva är väldigt melodisk, mycket vers och refräng, medan Morgans är mer teknisk, skruvad och innehåller en hel del programmerade saker. Det finns en tanke bakom, det är meningen att det ska vara olika stuk på de båda skivorna. De har spelat in grunderna live, och bara gjort pålägg där det behövts, allt i deras egen studio. Jimmy Ågren, Tommy Thordsson och Eric Carlsson från livesättningen medverkar alla på plattan, och de utgör en viktig beståndsdel för bandet. Det går inte att låna in musiker till en sådan här livekonsert utan att de är helt insatta i låtarna från början. Dessutom lyfter låtarna, får kvalitet, av allas olika insatser. Spelningarna på denna turné spelas in och tanken är att de ska ge ut en liveplatta. På deras skivbolag, UAE, har även andra artister givits ut, som Captain Beefheart, Denny Wallace, m.fl. I slutet av april kommer en soloplatta med Mats, kallad ”Välling och fotogen”, framförd av Gävle Ungdom Big Band. Samtliga deras skivor är tryckta i en ganska liten upplaga eftersom de tycker att det är bättre att ett fåtal säljs för att någon vill lyssna, än att marknadsföringen gör att det säljs.
Är ni stora i Umeå, er egen hemstad?
– Vi får inte ens spela i vår hemstad, säger Morgan. Jag lyckades få ett stipendium av några som sitter i styrelsen för Folkets Hus och därför behövde vi bara betala hyra för ljudanläggningen och slippa hyran för lokalen. I Stockholm får vi väldigt bra mottagande, vi har spelat på Fasching, vi får spela där om vi frågar, och i somras spelade vi på Vattenfestivalen. Vi ska spela på Hultsfred i sommar, men vi har inte några andra festivaler inbokade, förutom eventuellt en jazzfestival i Molde, Norge.
– Vi var på en kombinerad affärs- och semesterresa i USA och träffade de riktigt stora pamparna inom skivindustrin. De trodde vi skulle vara en ny Jamiroquai, men blev lite besvikna när de hörde materialet – ”I don’t hear the hit… This is probably for college radio or something…”.
Låten ”Advokaten Le Messian” från senaste plattan är ju oerhört skruvad, är det en hatlåt mot någon galen, faktisk person?
– Nej, säger Morgan, men det vore en fullträff i så fall. Det är bara en titel. När jag skrev den låten fick jag en bild i huvudet av att advokaten försökte göra en ”smash ’n-grab”, alltså slå sönder, ta och springa, men att han somnade i skyltfönstret. I temat hör man liksom polisen komma, förklarar Mats. Jag kan berätta lite mer om den här advokaten, jag skickade skivan till honom. Han replikerade och tackade för brevet; spår 18 var särskilt bra, men han har inte hört skivan. Han har ingen CD-spelare, för han tycker inte om musik. Musik är bland det värsta han vet.