Loosegoats är ett trevligt band som består av fyra mycket gemytliga killar från Sveriges nedersta delar. När de inte sitter och pratar med oss, roar sig med att sitta sönder stolar på Tambourine Studios där de spelade in sin relativt nysläppta skiva “For sale by owner” eller är hemma så är de ute och turnerar. En dag kom turen till Stockholm där Loosegoats agerade förband till sina vänner i Starmarket. Vi på Frisko var där och träffade dem!

Loosegoats bildades i november 1994 som en slags reaktion på den dåvarande engelska invasion över den svenska popvärlden. Idag består Loosegoats av fyra killar som alla bor i Malmö/Lund trakterna. Genom tiderna har de haft lite olika medlemmar men idag är Loosegoats Christian (sång & gitarr), Johan (trummor), Magnus (gitarr) och Anders (bas). Tidigare fanns det en Mårten och en Jens med i bandet men de byttes ut mot Anders och Magnus. Egentligen så var det sagt att båda två bara skulle vara ersättare ett tag men de var så bra att de blev riktiga medlemmar i bandet nästan på en gång.
— Den här nya skivan har vi producerat helt själva. Ljudmässigt blir det nog väldigt annorlunda mot vad vi har gjort tidigare, låtmässigt är det betydligt bättre låtar, tycker jag.
Rösten tillhör Christian, sångare, gitarrist och låtskrivare i Loosegoats. Vi sitter och pratar om den nya skivan som då ännu inte var släppt.
— Den är bra genomgående, det är en bra helhet. En hel platta liksom, förklarar Anders och Christian fyller i:
— Det är en massa olika produktioner, varje låt är en egen historia, det är inte slött utan det är mera “aha” och så… Jag hoppas att detta blir vårt genombrott.
— Vi har ju bara fått bra och positiva reaktioner så jag tror att det kommer bli jättebra, fortsätter Anders.
— Man vill ju också gärna sälja lite skivor nu eftersom vi har lagt ned så mycket tid, säger Christian.

När man skriver låtar och musik så influeras man ju oftast av något. Man kanske har en speciell förebild eller något sådant. Och vad är egentligen lättast/svårast att skriva, är det själva texterna eller är det musiken till texterna? Hur är det med Loosegoats när det gäller den saken undrade vi och Christian tog ordet direkt eftersom det är han som skriver både text och musik:
— Det är nog ganska så lika. Jag är ganska så pedantisk när jag skriver. Innan var jag mera pedantisk när det gäller musiken och då så struntade jag i texterna ungefär. Men nu så har jag märkt att om en låt ska hålla för mig personligen så måste texten vara väldigt bra den med. Det ska ju vara intressant att sjunga varje kväll om och om igen. Så jag lägger ned mycket tid på låtskrivandet.

Hur var det med förebilderna då? Har man några alls?
— Al Pacino, säger Johan.
— Ja, för mig är Neil Young en stor förebild, förklarar Christian.
— Al Pacino är ju kung! fortsätter Johan. Christian håller med:
— Jo, han är cool.
Magnus håller med:
— Vi måste väl ha några fler förebilder, eller? frågar Anders.
— Ronald Reagan då, föreslår Christian.
— De är våra förebilder för att de inte behöver visa någonting… de bara är coola, förklarar Magnus och Johan utvecklar:
— De är bara bäst!

Finns det någon riktig hjälte då som ni ser upp till? Anders funderar:
— Hmmmm, en riktig hjälte…
— Ja, det måste väl vara Neil Young då, tänker Christian. Anders har funderat klart:
— Men om man ska gå in på riktiga superhjältar så är det ju Stålmannen. Han är ju en riktig hjälte. Jag följer honom tungt… och Lois & Clark.
— Batman! utropar Magnus men Anders förklarar för honom att så är det inte:
— Batman är ju inte en sån hjälte ju, men Stålmannen är det.
— En hjälte är Evan Dando, beslutar Johan men blir snabbt nedröstad av Anders och Christian med ett starkt nej! Johan står dock kvar vid sitt beslut:
— Jo, han är en hjälte.
— I sådana fall är Stålmannen min hjälte, säger Anders.

Inga musikaliska förebilder direkt alltså, men man kan ju hämta inspiration på många olika ställen och sätt. Men någon musikalisk förebild finns det väl? Någon eller några som är bättre än de övriga.
— Jag lyssnar mycket på country. Fast just nu är jag inne i någon slags musikdepression, jag tycker inte att något är bra liksom, förklarar Christian.
— Fast du gillar ju alltid Neil Young, påpekar Johan.
— Ok, allt är dåligt förutom Neil då. Det är sjukt, det är den enda som jag tycker är bra just nu, medger Christian.
— Neil Young lyssnar jag också mycket på, säger Anders och Magnus tillägger att de lyssnar på all genuin musik, allt som är äkta där nerven och känslan finns.
— Det ska inte vara något mesband som vissa hardcoreband. Finns det en känsla som säger att “nu jävlar ska vi rocka!” då vet man att det är bra, tillägger Johan.

Loosegoats, lösa getter, eller varifrån kommer namnet egentligen är det nog fler än vi som har undrat. Förklaring:
— Lös är en känsla som man känner när man är slö i huvudet och liksom i hela kroppen, börjar Christian.
— Man har liksom nästan mjölksyra ända uppifrån och ända ned, fortsätter Johan, fast då protesterar Anders:
— Nej, inte mjölksyra. Man är bara lös, hängig. Ungefär bakfull och man orkar inte engagera sig i någonting. Christian fyller i:
— Ja, när man är “oh fan” och så ska man ta tag i det och det och det och… Vi var så mycket ett tag. Det var jag och en kille som startade Loosegoats som tog namnet för länge sedan för vi behövde ett namn snabbt och sedan så har det bara hängt kvar sedan dess.

Innan Loosegoats fick skivkontrakt så spelade de in tre demos. Fast bara en av dem låter som Loosegoats gör idag. De andra två var lite mer poppiga, åt Lemonheads hållet. Deras första skivkontrakt fick de med Bad Taste Records som hörde demon och tyckte att den var så fruktansvärt bra att de ville släppa den, och de gjorde de. Det fanns inget muntligt eller skriftligt kontrakt utan de ville bara släppa skivan. Ungefär fyra månader efter att skivan hade släppts så hörde Fredrik på Startrax av sig. Han stämde träff med Loosegoats, diskuterade lite och sedan så var allt klart. Resultatet har ni väl hört?

Live är Loosegoats roliga att titta på tycker jag. De är liksom med i musiken hela tiden, lever sig in i den och så där. Fast hur uppfattar bandet själva sina spelningar, egentligen. Om de stod i publiken på sin egen spelning, vad skulle de tycka?
— Gå av scenen nu tror jag, säger Johan.
— Vad är det för ena jävlar, tror Anders och tillägger:
— Om de bara sett oss på scenen alltså, det ser nog rätt tråkigt ut… fast jag vet inte. Christian tycker att det är svårt att säga:
— Vissa människor tycker ju att det är schysst och andra undrar väl bara vad vi är för idioter.
Johan tillägger att det beror ju också på vad man har för förutsättningar den dagen, hur de låter just då och så där.

Vilken är den roligaste spelning ni haft då?
— Den roligaste… hmmm, det är svårt att säga, börjar Christian.
— Men den där med Mårten då, försöker Johan och alla håller med om att det var ballt. Vi ber Johan förklara:
— Mårten, den förre basisten, han brukar alltid stå helt stilla när han spelar och bara koncentrera sig. Fast den här gången så var det så billig sprit och han hade precis fått lön så han var så fruktansvärt full. Han hoppade ned i publiken och dansade och fortsatte att spela fastän sladden hade hoppat ur och allting. Man kunde till och med skratta mitt i en låt för att man tittade på honom. Det var helskön stämning och så. Absolut!
— Det har ju hänt en del annat också, börjar Anders och vi blir självklart mycket nyfikna och ber om att få höra hela historien. Johan berättar:
— Det var när vi spelade i Göteborg, då stod Magnus och spanade på en tjej i publiken. Fast han ser ganska dåligt på långt håll när han inte har sina glasögon så det var inte en tjej utan Per Sinding-Larsen från Z-tv. Men Magnus tyckte att det var en blond snygg tjej så han stod där och halvflörtade lite, memorerade kläderna och så där. Sedan när Per kom fram till oss efteråt så insåg ju Magnus sitt misstag och tänkte “vad har jag gjort??”.

Hur laddar ni upp inför spelningar? Om ni laddar alls?
— Vi laddar nog inte direkt, bara några öl, förklarar Christian.
— Det är väl så att man mjukar upp. Jag som är trummis gör ju en del handrörelser och så där, säger Johan.
— Ja, och vi andra kanske hoppar lite eller så…
— Precis innan så är det ju mera peppning då, säger Anders.
— Fast vi har ingen tradition att göra något speciellt, inget oooooooooaaaah Loosegoats haha, skrattar Christian.
— Oftast blir det så att man bara sitter…
— …samlar sig…
— …är lugn…, förklarar de tillsammans.

Även fast våra hjältar i Loosegoats inte känner sig som rockstjärnor så är de ju faktiskt det. Själva säger det att man kan känna sig som en riktig rockstar någon gång ibland, till exempel om man är på någons kontor och alla kommer och berömmer dem och sådana saker men inte annars. De känner sig inte på något sätt speciella, inte över någon på något sätt. De känner inte att det finns fans och sådär utan de är jämlike med dem. Fast de kan också förstå att det kanske ändras med tiden, om man får fler och fler fans och det hela tiden är massa människor som ska vara på en. Då är det ju inte konstigt att man får en annan sorts attityd. Fast än så länge är det bara gött tycker Loosegoats, det är tufft att känna att man rör någon. Och eftersom de själva tycker att de är världens bästa band så räcker det för dem. Men som de rockstjärnor de nu är måste man ju ha fans, riktiga beundrare och beundrarinnor. Anders börjar berätta om det snällaste ett fan gjort för dem:
— Den snällaste, det måste ju bara vara den där teckningen som vi fick hemskickad. Det var en tjej som hade ritat oss med kladdkritor. Det var jättesnällt och fint.
— Annars så var de där kalsongerna som vi fick en gång också snällt, tycker Christian.
— Och så var det en tjej som skickade ett brev till oss för hon ville skriva ett specialarbete om oss, som band. Det är fint, att man kan betyda så mycket för någon annan, berättar Johan.

Det har ju skrivits mer och mer om Loosegoats nu i media i och med att första skivan snart är här och de helt enkelt börjat höras mera. Men är det egentligen viktigt att vara omtyckt av mediapersonerna?
— Nej! säger Christian direkt. Johan håller inte med:
— Jo, men det är det ju. Anders förklarar:
— Det är ju inte direkt viktigt personligen för oss, men det är ju viktigt för andra…
— Till exempel för andra mediapersoner som läser vad de första skrev och så där, tillägger Johan.
— Och för fansen såklart! menar Christian.
— Ja, det är viktigt för fansen och försäljningen men inte personligen. Fast jag tycker i och för sig att det är väldigt kul att läsa bra recensioner och så där… säger Johan.
— Men man hade klarat sig utan det, tror Christian.

Finns det någon speciell mediaperson som ni skulle vilja ha beröm av då?
— Näe, det finns det nog inte, säger Christian. Johan funderar:
— Det är svårt, vilka växlar ska man dra det på?
Anders kommer på svaret på frågan:
— Det hade ju varit väldigt roligt om Kaj Kindvall hade suttit och sagt att nu så kommer världens bästa band!
— Eller Hasse Alfredsson, tycker Christian, om han verkligen hade sagt det då…

Just vid denna intervjus tillfälle så var alltså Loosegoats ute på turné med Starmarket. De gillar verkligen att turnera med dem. De är nog bland de roligaste man kan turnera med förklarar de. Andra band Loosegoats har turnerat med är till exempel Supersuckers och Refused. Supersuckers var rock’n’roll och med Refused hade de kuddkrig. De tycker att det känns bra att åka iväg med andra band, speciellt sådana som man känner redan innan för då blir det som att åka iväg med kompisarna. Hade de själva fått välja ett band att ha som förband så skulle de ta med sig SideShow Bob, ett band som kommer från Lund. (Christian och Anders, vi vet att era bröder är med där…) Nästan hela våren så har Loosegoats och Starmarket turnerat tillsammans och denna turné tar slut till sommaren när festivalerna sätter igång. Själva så tycker de att det är lite roligare att spela på små ställen som till exempel Studion än vad det är på festivaler. Det blir mer intimt och man kommer nära publiken på ett helt annat sätt förklarar Johan. Men de tillägger att det finns ju mycket runt en festival som också är väldigt roligt.

Loosegoats är ett av Sveriges bästa band, i alla fall enligt mig och dem själva. Sverige består ju av så många band, finns det något annat band som är bra?
— Usch, är det första Christian säger. Anders utvecklar:
— Nej, det finns inte så många bra svenska band.

Något bra då?
— Starmarket, tycker Anders och Christian tillägger:
— Fireside är väldigt, Refused och Chester Copperpot också.
Det bästa förutom er då?
— Helt klart Starmarket!!

Framtiden är Loosegoats nu, verkar det som tycker jag. Efter tre jättebra Ep’s och en kanonbra debutskiva så måste de bara bli älskade världen över. Det är i alla fall vad Loosegoats förtjänar tycker jag, minst! Visst finns det väldigt många bra band som man tycker om, men alla band som man gillar har inte det där som gör dem snäppet bättre än de andra. De är absolut inte dåliga för det men… När jag hör Loosegoats musik känns det som att jag på något sätt är oövervinnlig, starkare än allt och alla för att det är så himla bra. Glädje som känns i hela kroppen. Flera borde få känna detta, alla borde upptäcka Loosegoats. Vad tror och vill de själva om framtiden? Kommer de att bli älskade världen över? Eller vad kommer att hända?
— Miljoner, miljoner… haha, näe, bara att få spela så länge som möjligt och få sälja skivor vore ju kul, säger Christian.
— Ja, att liksom kunna försörja sig på musiken är ju en framtidsdröm, fortsätter Anders och Magnus tillägger:
— Att göra det man älskar hela tiden, så länge man lever.
— Det är ju det, det vi gör… Vi spelar ju in skivor och så, de kommer ju alltid att finnas kvar. När vi är döda som kommer de att finnas kvar. Då har man ju gjort någonting, man har gett världen något i alla fall. Det känns jävligt skönt, förklarar Christian.

Samlar ni på något?
— Gitarrer, säger Christian och tillägger:
— Jag har samlat på frimärken också, fast det gör jag inte längre.
— Skivor är väl det jag samlar på, säger Anders.
— Jag samlar på trumstockar från alla som vi turnerar med, säger Johan.

Och Magnus då?
— Jag samlar på… hmm, skivor… och serietidningar.

Aha, serietidningar tänkte vi. Om ni skulle likna er själva vid en seriefigur, vem skulle det bli då?
Anders funderar och kommer fram till:
— Jag kan nog likna mig själv vid den här Kalle grejen, husvagnssemestern som visas på julafton. När han måste gå upp på morgonen och så där.
— Christian, du är ju ganska lik Gaston, tycker Magnus.
— Jag kanske är Bart Simpson… näe, säger Johan.
— Gaston är nog den som jag kan likna mig mest vid, han är lika tankspridd och så där tror jag, säger Magnus.
Christian har problem:
— Jag vet inte. Jag läser inte så mycket serier.
Anders kommer med lösningen:
— Men Kiss har väl släppt en serietidning?
— Jo, det är väl det man skulle kunna tänka sig i sådana fall, säger Christian.
— Vi kommer att komma på det här sedan, tror Johan. Anders håller med:
— Ja, i kväll när vi ska gå och lägga oss kommer vi att komma på det och tänka “fan, vi skulle ha sagt det”.

Det bästa någon någonsin har sagt till Loosegoats är det Per Sinding Larsen sa efter deras Göteborgsspelning. Han sa att det var den bästa spelning har varit på på mycket länge. Eftersom han lär gå på en massa konserter så var det roligt att höra. Det bästa annars är när någon man ser upp till kan ta till sig det Loosegoats gör och tycker att det är bra, man delar glädjen och så där. Fanzines är också bra, de skriver om en för att de gillar en. Inte som andra tidningar som skriver för att de måste. Loosegoats bor som skrivet i Lund och Malmö. Det kan ju enligt en del vara dåligt att bo på andra ställen än i Stockholm som band. Man kan inte träffa press och massmedia när som helst. Inte heller gå på alla hippa kändisfester och visa upp sig. Fast Loosegoats har inga planer på att flytta. De tycker att allt de behöver finns i Lund/Malmö och de trivs bra där nere. Dessutom så har de inget behov av att visa upp sig.

Tiden går snabbt när man har roligt och trevligt. Snart är det dags för Loosegoats att inta scenen. Fast vi hann med en sista fråga. Om ni skulle ställa upp i Sikta Mot Stjärnorna, vilka skulle ni då vara?
— Kiss, tycker Anders. Christian håller inte med.
— Saxon… nej, föreslår Magnus.
— Helix, försöker Johan med. Magnus är med på den:
— Ja, Helix eller Madam X.
— Men vem skulle man vara om man ställde upp på det där? frågar sig Christian.
— Är det den vi skulle kunna imitera bäst? undrar Johan.
— Eller den vi skulle vilja vara? tillägger Anders.

Den ni skulle vilja vara.
— Men jag vill inte vara någon annan, säger Christian.
— Guns N’ Roses då, tycker Johan.
Christian tänker tillbaka på tiden för länge sedan:
— Men vem ville man vara när man var liten?
— Keith Richards ville jag vara, minns Magnus.
— Lars Ulrich gällde för mig, säger Johan.
— Vad vi är dåliga på att komma på sådana här grejer, utropar Anders.
Christian vill komma på något:
— Jag har ingen aning. Vem skulle man vilja vara i Sikta Mot Stjärnorna?
— Tore!! utropar Anders. Johan håller med:
— Ja, Tore Skogman.
— Tore Skogman med band! där har vi det, fastslår Anders.
Christian kommer på något:
— Hmmm, Tom Jones kanske.
Plötsligt kommer Johan in på andra banor:
— Fast jag tycker att hela konceptet med att försöka att likna någon annan, att ställa sig och försöka likna någon för att vinna någonting på det… det är ju dåligt ju…
Christian är med på noterna:
— Det finns ju till och med de som fått skivkontrakt för att de varit med där. Skandal!!!
Magnus fastslår Loosegoats beslut:
— Vi ställer inte upp där alls!!!