Recensioner av demos med Nicke Boström (NB) och Robban Svensson (RS)
Den kommersiella musiktidningen Sonic lägger ner sina demosidor. Utrymmet för smalare, hemmasnickrad musik begränsas ytterligare i massmedia. I ettnollett finns det alltid plats för de minsta. Man måste inte skrika för att synas i ettnollett. Det är på det lilla vi lägger tonvikten även om vi kan skryta med ett antal större artister.
Min största kärlek ligger i dessa sidor. Det är här jag har stort intresse och där hjärtat finns med hela vägen — öppet och ärligt. Som bilden är av en chefredaktör kan det tyckas underligt, men det är bara en titel för något jag är på pappret förutom allt annat som ligger bakom en tidning.
Jag är spindeln i nätet, bulldegen, härdsmältan! You name it!
Nicke Boström (NB)
Måns Ohlsson (gitarr) berättar att Uppsalabandet THAT LANDLOCK-LOUR började att musicera på en fritidsgård för ett par år sedan. Varken Nils, Magnus eller den dåvarande sångaren hade några erfarenheter av något instrument. Det var endast Måns som kunde klinka på gitarr. Efter ett tag började de skriva eget och gick under namnet Damumgänget. Resultatet blev ganska oseriös musik i alla möjliga genrer (punkrock, alt. funk och indiepop). Det gick bra till och från, men till slut tröttnade de på sin sångares oengagemang och sångstil, så de bestämde sig för att skaffa en ny sångare som passade bättre. Efter tre månader tillsammans i ny bandkonstellation var That Landlock-Lour bildat och de spelade kort sagt in det som lät bra i låtväg.
Det var nog bra att de kickade den gamla sångaren, för här krävs både engagemang och skärpa något som sångaren Pekka har — bitvis. Musikaliskt drar bandet åt emo-indierock. Bäst av de tre låtarna är den piggaste; You’ll be Hanging, som är snyggt drivande. Om Pekka filar mer på sin halvfalska, men charmiga sångstämma, skulle detta helt klart vara en singellåt redo för en bredare publik. Inte långt ifrån ligger demons sista spår Times Have Never Been Better. Enligt Måns är nytt material på gång så vi får sätta hopp till deras nästa demo. (NB)
CLANDESTINES är tydligen postrockare? Lugna indierockare? Hur som helst så gillar jag dessa atmosfäriska ljud från Malmö. Att de gillar Dinosaur Jr och Sonic Youth märks i bakgrunden — diskret malande gitarr — på dessa två spår med stämningsskapande bilder av snöstorm långt, långt därborta på Skåneslätten. Mycket snyggt och jag skulle vilja höra en hel fulllängds-cd som växer… Nu har jag siktet inställt på en (vinyl)singel till att börja med. (RS)
TED från Stockholm kommer med ett 9-låtarsprov på Cd. Lite soulfyllt och stadigt vemod. Piano i bakgrunden och ekokammare för sång och kör.
Akustiska och fuzzade gitarrer är omväxlande. Det är väldigt snyggt och inte helt utan radioappeal. Det känns lite musikskoletalangfullt vilket kan vara både bu och bä. Sådana projekt kan ibland kväva medlemmarna med sin tekniska kunnighet.
Hoppas Ted satsar lite brett och kommersiellt i betydelsen utåtriktat istället för det självtillräckliga indie/alternativköret som så många andra band gör nuförtiden. (RS)
Skånebandet CAROLINE SOUL har gjort en demo kallad Sunny Side of the Beat. Det låter trevande och lovande, lite väl nära gränsen för otajt, ostämt med svengelsk falsksång, ja ni vet… Detta gäller många band, men Caroline Soul har själva satt sig på den berömda pottkanten med sitt val av genre. Lite blås fräschar upp och jag önskar lycka till på den Japanska samlingsskivan och Labradors dito.
Lite mer stadga och klarare färger vill jag dock ha i min gottpåse. Ett plus för fint handskrivet brev! (RS)
Mer skåningar. ettnollettbekanta AMBASSADEURS har döpt om sig till DOUBLEDAN, och enligt Dan Lindgren (gitarr, sång, keyboard) var största skälet att de inte skulle bli förväxlade med Labradorbandet Sambassadeur. Lämpligt namn med tanke på att två av medlemmarna har förnamnet Dan. Dan Lindgren och Dan Eriksson, två popsnören på 30 plus, som varit förankrade i skånska twee/wimp-pop-kretsar bra länge nu. Säg Club 8, Acid House Kings och alla vet vad jag talar om…
Doubledan gör anspråk på numrets demo med sin solskensglada och struttiga pop som lyfter blytunga sinnen till himlen! De två låtbidragen Baltic Pearl och Step Into My World är kort sagt; ready to be loved!!!
Jag är med på noterna — nu är det dags för skivdebut! Börja med en sjua — dubbel A-sida! Se dem på årets Emmabodafestival — antingen på ettnollett’s frukostpop eller på en större scen. Det är planerna. (NB)
EERIE CAFFLER — Across The Black Water of Styx
Johannes Edwardsson i Lund levererar “symfo/progressive” rock på sin tredje demo. Jag tycker han gör helt rätt med sina långa låtar i Pink Floyds och Yes anda. Det är flummigt men inte så att jag blir överdoserad. Det hela är ganska fascinerande, men som tidigare tycker jag att han skall jobba på att leta efter en bättre sångare än sig själv. Hela projektet skulle lyfta som en ballong och färger skulle frigöras då.
Mike Oldfield hade vett att plocka in sångerskor vid behov. Över huvud taget måste Eerie stramas upp något om det så bara rör imagen… sluta säga att bolagen inte bryr sig, det finns säkert människor som bryr sig ute i symfo-fans-kretsarna. Om du vill ha en gör-det-själv-image så renodla den. Detta motsäger dock vad jag sa om inhyrda sångare… Det är svårt att vara konsekvent när man recenserar viss musik, ha ha… Men i alla fall: Trägen vinner. Om inte så verkar Eerie ha kul när han spelar in i alla fall! Man är ute i progograffick oceans och simmar… (RS)
TRANSMISSIONPLOT är egentligen enmansbandet Erik Süss som har en egen stil (men därmed inte sååå originell!) med sin dämpade, spröda, vemodiga — på gränsen till depressiva — singer/songwriter-musik. Varken pop, punk eller rock egentligen! Det är intressant, men denna kalla, spegelsals-session kräver också mer av artisten än rockbandets trygga kollektiv. Har Erik den drivkraft och det ego som krävs för att fylla ut denna ganska pretentiösa kostym? Är det hans känsloliv som är intressant för lyssnaren? Är han över huvud taget en fängslande person eller är det musiken som ska drivas mot gränsen? Stråkarna vibrerar kusligt i bakgrunden. Ska han ge oss sitt hjärteblod, sitt liv eller ska han måla upp atmosfärer i ljudlandskapet. Hoppas han går åt nåt konsekvent håll och visar oss fotspåren på nästa cd. (RS)
Jag skriver om detta träsk-rock-band med rötterna i skogarna i Halland och Norrland med minimal information tillhanda. JOHN WALKER heter bandet. Första låten är ösig swamprock helt i min smak, men min vanliga invändning är; Om sången inte känns riktigt övertygande så lägg till några övertygande körer. Förenkla, gör sången rakare.
Andra har “country-feeling on the backporch” typ Canned Heat eller John Fogerty. Inte alls obegåvat men hitta gärna en nivå på sången som känns rätt och ligg kvar där! Tredje låten har ett skönt renrakat skelett till grundstomme, men här tydliggörs sångarens brister. Det är viktigare att ha bra sång än att ha bra ljud på övrig musik. Skulle ändå vara kul att följa JW på vägen… (RS)
På MODELS INC — Country EP#1 – The Jesusfreak sings the Kountry Klassix är det primitiv “plinkplonkkantry” med några doser humor. Hoppas bandet inte bara driver med mig för jag tycker det är ganska charmigt. Här gäller dock samma förutsättningar som oftast: Stadigare sång och lite mera allvar så kan det bli riktigt lyssningsvärt. (RS)
Sextetten GIRL WITH A MONKEY från Stockholm har vi talat gott om tidigare i dessa sammanhang. De känns uppenbart färdiga för en bredare publik nu. Deras senaste demo presenterar tre låtar med direkt hitbetoning där inledande Saturday Night slår band som Paris, Melody Club och The Sounds på fingrarna.
Sångerskan Monika Kovacs tar i för full hals och sjunger klockrent — läge för en fajt med så stora namn som Garbage-Shirley Manson och No Doubts solodebuterande, hårt kommersiella blondin Gwen Stefan i? (NB)
NOAH BAND — You better shape up!
Hours inleder denna demo med Stockholmsbandet och låten trampar på ganska sömngångaraktigt men jag gillar vad jag hör! Velvet Underground på automatkaffe… Ett gitarrsolo i min smak, däu däu däu de de dee, ni förstår vad jag menar?
Om Broder Daniel lyckats bli så stora så kanske Noah Band kan, kanske… Har de personligheten? Har de texterna? Har de passionen under denna störtsköna slafsiga plufsiga yta? Det är frågan. De har i alla fall soundet och ljudbilden, definitivt. Bra sång. (RS)
ARON #1 verkar vara enmansföretaget utan jämförelse. En primitiv demoupplevelse i två låtar. Ibland låter det bara gitarr, gitarr, gitarr men så smyger en deppig synth upp. Det är svårt att urskilja någonting av melodi, tanke och riktning… men det tycker jag kan vara positivt i det här fallet. Aron kanske vill vara där ute och driva förutan vind… mjukt experiment.
Soft industri. Opreciserad pop. Hoppas Aron inte blir ännu ett rockband! (RS)
STUDIO NOLL City Fest + 3
Detta är min andra demo från Studio Noll (från Hälsingland eller — varför är alla så hemliga med sin härkomst nuförtiden?). Det bästa med dem är att de sjunger på svenska. Detta är nåt väldigt underskattat idag, att döma av de demos vi får in. Det är lite åt Kjell Höglunds stil att ströva runt i ord och toner.
Trummaskin och saxofon är en fantastisk kombination. Visst har de nånting på gång. (RS)
HOUSEWIFE LOVERS inledande låt M i Loving (jo den stavas så) får det att rycka i kroppen. Suggestiv tuggande rock med ett driv som för tankarna till det bästa från grunge/emo/shoegaze-rocken. Trion från Malmö har ett proffsigt sound, inte långt från mina gamla favoriter, Swervedriver. Det mest intressanta med bandet är kombinationen av jobbet i studion med ljudteknik kontra låtmaterial — det är nämligen bitvis udda inslag av nasal högstämmig sång och syntar i en lustig mix — detta märks inte minst i låtarna Rebecka och Nintendo8. Här undrar man om det är på skämt.
Det blir mer plats för saktmod och eftertänksamhet (även om nästan alla återstående låtarna har tjejnamn som Olga, Clarissa, Isabella och Laura), på de resterande låtarna — sammanlagt tio.
Avslutande Color tv är en på tok för kort låtskatt som borde lyftas fram bättre. Här sätts mina sinnen på sin spets och framkallar ljuva minnen av Dinosaur Jr och Teenage Fanclub — tillsammans! (NB)
Mina demofavoriter COMPLAINTS IN AUDIO är tillbaka med en ny demo — eller ska vi säga skiva cd (cd-r) eftersom den kan köpas av de trognaste fansen via deras hemsida och i vissa utvalda butiker.
Deras aktuella demo har den träffande titeln Sounds Like Fun, och orkar du ta dig igenom den långa resan på arton låtar, har du definitivt “Fun” — åtminstone bitvis tillsammans med bandet.
Inledande Robot People, roar mig inte speciellt mycket. En lågtempo-låt med enkel syntslinga och ett samplat “radioröst-referat” + små visslingar i refrängen som påminner om en av Teddybears tristare låtar. Lustigare blir det i andraspåret Horses In My Bed där sångaren darrar med ljus stämma — en bagatell där textslingan Horses in my bed dominerar i låten.
Lyftet kommer först i tredje spåret M.F.E.O. som, enligt mig borde inlett demoskivan. Käck och direkt syntpop som de är duktiga på. Kortfattat är Sounds Like Fun en bitvis riktigt roande, men ganska seglivad historia. Om jag var artist, och inte jazzpolis (he, he) skulle jag plockat ut russinen bland de arton bidragen. Av arton blir det kvar några riktigt smarriga sötsaker. Exempel på detta är bl a Memories For Free (en radiohit!!!), charmiga Sick Of Myself (med trevlig ba pa pa-sång), Simple as That (Nixon-pop) och Officefloor (endast en minut kort), DAF/Kraftwerk-aktiga Not Single (Just Lonely), On The Ground och tidigare nämnda M.F.E.O.
Jag är övertygad om att en “riktig” skiva, om detta är bandets högsta önskan, snart finns på en skivdisk nära dig. (NB)
THE STICKS cd-fodral pryds av en Pontiac Firebird Trans Am -72 och dessa tre hårda, i dagliga livet tysta grabbar, brister ut i Motor City Blues. Är de från Trollhättan? Är detta en hel bygds sysselsättningsproblem och tragedi som formuleras i rak, yxig garagerock? Nä, det är nog mer åt det personliga hållet, och jag tror de är från Stockholm. Svårt att veta då hemsidan är minimalt informativ. Musiken är inte dum alls.
Rak rock som svänger på ett osvängigt sätt. Att det är profillöst behöver inte vara något problem, de lyckas arbeta in energi i det hela som kompensation. Sån här Stones, Hives och Clash-musik är numera ny folkmusik som kan liknas vid country i sin enklaste form. Närvaron och känslan vid framförandet live är det som räknas. (RS)
På min begravning ska ni få se
På min begravning ska ingen le
På min begravning är tystnaden tung
På min begravning är jag kung
Så här starka textrader får du om du läser in dig, och lyssnar på Kalle Berglund och hans musikprojekt ELENETTE. Det är små, men kärnfulla ord som kan hämtas i texterna på hans första demo Kärlekskomplex, med minimalt texthäfte, som också består av låten Min begravning där textraderna ovan är hämtade. Hans senaste demo Männen i mitt liv har flera minst sagt personliga texter om livet och kärleken.
Jag kommer att tänka på Henrik Venant, Niels Jensen och annan 80-talsdekadens. Musikaliskt låter det tidigt 80-tal och om jag snabbt blickar tillbaka till min egen tonårstid med punk, nyromantik och “jag-mot-hela-världen-retorik” så kan jag inte låta bli att, med ett leende på läpparna, bli nostalgisk. Jag köper Elenette. Bara därför, just därför och inte minst för Kalles ärliga stil och attityd.
Vad sägs om textrader som Kuken är tung att bära, som följs upp av fraser som; jag hatar män, jag hatar killar, jag hatar karlar…? Fråga Kalle, Elenette! (NB)
ENGINE — The Western Parallax
Från Pitetrakten kommer denna sportiga, snitsiga poppunk. Eller var det bara det som var mitt första intryck? Mycket kaosblues står och lurar bakom varje ackordbyte. Min fråga är om de riktigt vet var de är på väg? Ännu ett slafsrockband eller ett lite smartyarty? Stort plus för ska-takten på Cubicle och sången som låter känsloladdad — typ sångaren tittar upp i skyn och undrar vart denna värld är på väg.
Engine har talang, men kan de ärligt talat strukturera upp det här till nåt riktigt intressant? Någonting säger mig att det är ett skojprojekt på musikhögskolan. Jag hoppas att jag har fel. (RS)
Lundabandet WE & LISA är tillbaka med en trespårs-demo kallad Keep Your Eyes Wide Open E.P. Ante, Petter och Dr Ronny levererar spejsad synth/garagerock med distad gitarr, softad sång och släpig trummaskin. Originellt.
Introducerande titelspåret gungar tryggt i vankande takt med refrängfrasen “keep my head over the water” — det låter 60-tal (tamburin, Theremin?) à la Phil Spector-produktion samtidigt som de når nuet via de elektroniska komplementen i form av trummaskin och softa syntar. Kompetent och smart konstruerat.
Min favorit är andra spåret The Dream (That I’m Dreamin’) (disco version), som är lätt dansant och New Order-svängig. We & Lisa har framtiden för sig om du tror på mig. (NB)
A SUDDEN BURST OF OPTIMISM
Denna trespårs-cd från kungliga huvudstaden bjuder på ännu mera energipunk.
Sångaren låter sådär lagom stirrig och det är ett gott tecken. Slackersong är hysterisk och manisk, men ganska snyggt ihopsydd och — sången svävar som en orolig ande över allting. Kul. Mitt omdöme liknar det jag sade om Engine: är det allvarligt menat eller bara på skoj? I låten Days of Daze halkar de tyvärr ner i det stora gnissel/gnäll-alternativ-träsket… lite deppigt. Håll energilinjen! (RS)
Snyggaste brevet (se bild) till ettnolletts redaktion denna gång kommer från THE SAN MARINOS, som precis som Caroline Soul fick med en låtsnutt på TV-programmet Sen kväll Med Luuks demoafton förra året.
I sitt handritade/skrivna brev till ettnollett skriver duon Daniel och Anna såhär; “Som ni hör låter vi lite risiga: vi kan ingenting om musikproduktion, vi har kass utrustning och hinner endast repa ett par timmar i månaden (är småbarnsföräldrar). Men, vi har ett mål med varje session: att skriva den perfekta poplåten! Vi tycker att vi börjar få till det… Skulle vara kul att höra vad ni tycker om våra trudilutter.”
Jag tycker att deras trudilutter är riktigt charmiga. Ljudet är under all kritik, men jag skönjer ett par fina poppärlor i bruset av överstyrd trummaskin, låg gitarr och uppskruvad sång som sköts av Anna. Anna sjunger dessutom bättre än de flesta demoaspiranter som krämar på i riktig studio. Här blir det naket och skört vilket jag tycker om.
Daniel och Anna bor i Stockholm, men har sina rötter i Linköping. De gillar The Clash, The Jam, Motown och reggae. Jag trodde att de gillade Heavenly, Talulah Gosh och Softies. Så fel man kan ha?
Hela nio låtar är inspelade hemma på portastudion och jag förväntar mej fler i framtiden. Mitt tips är till Daniel och Anna att skaffa en barnflicka som kan ta hand om det lilla barnet och samtidigt spela på tamburin eller maraccas — för det kan väl behövas en snutt lite då och då, eller? (NB)
THE PAVILLION är fem Lundastudenter som spelar en chosefri rock, lite melankolisk, lite bluesig. No nonsens, men här finns ett problem: Det blir profillöst och fastnar på halva vägen. Kontentan blir att det låter ostämt, fast det egentligen rent tekniskt inte är fallet.
Samma recept som annars ges här: Strama upp, gör nåt mera distinkt av den demoenkla ljudbilden som jag gillar. Det är inte ett proffsigt sound som till varje pris ska lyfta ett aspirerande rockband. Men sångaren måste hitta sin egna nivå och lägga sig där. (RS)
Vackra toner kommer från THE SONORES som med stora ljudlandskap och stämningsfull atmosfär bygger upp sparsmakad ambient musik på Hisingen i Götet.
Det är minimalistiskt till den milda grad och det är mycket effektfullt. Är du vän av artister som Slowdive, Goodspeed You Black Emperor och exempelvis Sigur Ros har du ett nytt band att kolla upp. De kräver större utrymme än vad vi får plats med här. Jag ser definitivt fram emot en platta snart. (NB)
Ett troget och flitigt förekommande band på dessa sidor är Stockholmsbaserade THE WONDER BOYS.
Jag har talat gott om dem tidigare och fortsätter med mina superlativer här. Sammanlagt två demoskivor har hittat till mig denna gång genom David Liljemark som utgör andra halvan av denna duo.
Tillsammans med multiinstrumentalisten (gitarr, bas, trummor, mandolin, balalaika, munspel, piano + teknik m.m.) Christian Gustavsson och ett antal vänner (sex, sju stycken) vrider och vänder de på över 45 låtar!!! Det är två skivor som vardera rymmer mycket musik och text. Jag skulle kunna skriva mååånga rader om vardera stycke musik, men nöjer mig med att koncentrera mig på deras senaste demo som de kallar för Die Kleine Schagerparade. Deras förra, Die Große Schlagerparade, var lite av en samlingsdemo över tidigare material som de släppt via cd-r-skivorna på sin label I Wanna Die On Stage records.
Maken till produktivare demoband har jag inte varit med om. Jag häpnar. Det verkar som att duon inte har annat för sig än att göra musik, hemma eller i replokal i sina portabla studior. Ett heltidsarbete minst sagt.
Under inspelningarna är de mobila mellan de tre städerna Lund, Karlstad och Stockholm. Det verkar som de ägnar sig åt ett evinnerligt knepande och knåpande. Hur låter det då? Det låter riktigt kompetent. Variationen och uppfinningsrikedomen råder det ingen brist på. Ibland gapar jag förvånat. Materialet är så digert att de skulle kunna öppna egen hitfabrik.
För små hits kryllar det av.
Die Kleine Schagerparade inleds av en soft ballad som heter If We get Through This, We’ll get Through Anything. Tänker på Paul Roland — någon som minns? Och Robyn Hitchcock — någon som minns?
Spelglädjen fortsätter i lekfulla Announcement (Death Dredger) (Close-down announcement trombone only mix + original lyrics), bluesiga The Car Ran Out Of Gas (blues version) med snygg, enkel bakgrundssånginsats av Eva Björkstrand, Synthing’s Happening To You — mycket riktig synthig och dansant — Those Were The Days — med distrockig approach — Somethings happening To You o s v.
Det är inte bara pärlor. Det finns några lågvattenmärken för den som inte klarar av annat än hitbetonat. Residents-lika saker som Jesus Christ Super Sitar och Oh Lord i mittpartiet på demon är definitivt inga Schlagerparade-bidrag…
Det är en galen blandning av alla musikstilar. Här finns ingen pardon. Avslutningsvis så är det en salig mix av små mästerverk. Var skall man börja om man vill släppa en singel? Ett hopplöst uppdrag! (NB)
BRETHREN kommer från vår huvudstad och består av två svenskar respektive två britter. Jag skrev om dem i förra numret och klankade lite på sången. Nu har de uppenbarligen träffat rätt ide två demobidragen Down on The South Parade och Devotion.
Två låtar över treminutersgränsen — en bra längd för klassiska poplåtar med lika klassiskt styrda refrängramsor som “I see you in a December rain” med lättnynnad vers à la Lennon/McCartney och ett sound som de själva kallar för “Sonic mellodys in a triumph of sound”. Vem var det som sa The Wall of Sound?
Instrumenteringen är Rhodespiano (Hammondorgel?), Rickenbacker (Fender?), stelt trumkomp (à la Supergrass) och klar sång. Nu är det bara ett bege sig till Abbey Road-studion för storverk! (NB)
Om Brethren är ett schysst rockband i klassisk britpopuniform så är Dalmasarna i THE GRAND UNION det utmärkta komplementet om de skulle lira tillsammans. Jag skulle kunna tänka mig det scenariot att Brethren är förband åt det spelsäkrare Grand Union (tidigare Filled). Här luktar det nämligen skivkontrakt.
Någonting har hänt sedan splittringen av Filled. Förra sångaren, Kiesbye, har slutat och i samband med namnbytet ersatts av sångaren Per Dahler. Dahler sjunger inte rikta klockrent som Kiesbye. Hans stämma är rundare, mer släpig. Rockigare helt enkelt. Det är mer Stones än Beatles med andra ord. Jag tror att namnet är till deras nackdel, men å andra sidan, vem har sagt att The Stone Roses är ett bra namn? Eller säg, Echo & The Bunnymen? (NB)
En hyfsad bit från Dalarna ligger Västerås där Emil Ström har sin bas och utvecklar musik under artistnamnet I OF THE MOURNING. Emil är stor skivkonsument och jag känner till att han hyllar Logh, aktuella i detta nummer. Hans musik är många snäpp lugnare än Loghs. Emil tycks föredra det saktmodiga och vackra i musikvärlden när han skapar egen musik. Nick Drake, Mark Kozelek och Elliott Smith är namn som kommer upp vid första lyssningen.
Utvecklar man sig i ämnet och går in på, ensam Västeråsare med gitarr och egen portastudio, kan det blir mer substans i analysen. Hur ser Emils vardag ut? Gör han musik endast för att han ääälskar musik? Har han spelat in låtarna för sin egen skull? Vad vill han bevisa? Västerås är gurkornas stad…
Tyvärr bär inte Emils röst upp materialet. Han är långt ifrån lika säker som sina svenska kollegor José (Gonzales), Jens (Lekman) eller Nicolai (Dunger).
I nuläget passar Emil bäst vid lägerelden, men hans ambitioner är inte så mycket högre enligt honom själv, det verkar så i alla fall. (NB)
MELLOW grundar sin musik på storslagen ljudbild med ekande sång, fluffiga gitarrer och på gränsen till svulstiga melodier. Vi har hört det många gånger tidigare och ledande band i genren är t ex Keane, Coldplay och Snow Patrol — den nya britpopen!
Mellow gör sin sak med gott betyg. Det är mycket vackra låtar med lika vackra titlar som Because of You, Until The End Of The Line och All The Shallowness, med sångerskan Christine Rosén, som lyfter låten och hela demon faktiskt. Jag gillar Mellow, men inte mer än den halvtimme jag ägnar åt dem i samband med denna recension. De är med största sannolikhet en behållning live och de är också ett band jag gärna återkommer till — och gillar i en halvtimme till. (NB)
MIST är ett band från Göteborg med fyra tjejer i sättningen. De har spelat tillsammans sen 2002 och läser sista året på ett musikgymnasium. De tillbringar så mycket tid de kan i replokalen och på scen.
Deras spelvana är tydlig och gitarrackorden + sången sitter som en smäck! Det är tajt, men tyvärr för trist. Jag saknar lite skit i hörnen. Den “punkiga” glöden, den mesiga attityden eller den charmiga ljudbilden. Jag finner dock lite tröst i tredje och sista låten som andas en vilja att låta lite annorlunda. Bra början med hackig gitarr, svajigt utfyllnadsackord och en sång med bredare röstregister — på gränsen till kaxigt. Varför tänker jag på 80-talsbandet Global Infantilists som en gång hade Mare Kandre — sorgligt bortgången tidigare i år — på sång? Sorry, jag blev nostalgisk igen. (NB)
BASICALLY THE SAME från Falun frontas av sångerskan Saga Forså som sjunger som en älva direkt från trollskogen. Rent, klart och oskuldsfullt. Tillsammans med bandet på ytterligare fem personer skapar de trallvänlig gitarrpop med tydliga anglosaxiska drag.
Jag tänker på The Sundays, Tori Amos och våra egna popänglar Pineforest Crunch. Det är välutvecklat och kvalificerat låtmaterial som bjuds på deras demo e.p. Are You Standing Behind Me? även om det i längden känns enformigt. Sagas röst blir lite platt och påträngande efter en stund. Det börjar bra och fem låtar är en lagom längd som passar denna form av popmusik. (NB)
SKUTTUNGE är skrikunge, pussunge, dumunge, den fula ankungen, enligt texten på Gävlebandets demo som inleds med kaxiga Do You wanna Be My Boyfriend? Och, nej det är inte Ramones-covern.
Det låter punkigt, new wave-igt tidigt 80-tal och namn som Slits, Au Pairs och Modettes dyker upp i mitt huvud. Modernare referenser kan vara Helen Love och Le Tigre. Smågalet, skrikigt och emellanåt underhållande!
Själva säger de bl a; “Skuttunge är på låtsas men mycket på allvar — kärlek” (NB)
Trion BIRLGOY, som består av två killar och en tjej, har klistrat ihop ett brev med urklippta ord (typ Sex Pistols klassiska konvolut Never Mind The Bollocks) från ett glassigt magasin till ettnollett med orden;
“Hej vi är Birlgoy ni får hemskt gärna spela vårt minialbum det är glittrig dansshow“. Konvolutet är en liten klipp-och-klistra-och-vik-historia där texten “Work is Evil” finns med på första sidan av demons omslag.
Så glittrigt kan det inte vara i Dals-Långed, men Birlgoy gör det sannolikt roligare på orten. Det är minimalistisk, datapop med gameboy-blipp.
Texterna är som utdragna slagord med texter som I Hate School, Desperation, I Want New Friends (som de till och med har gjort en video på) och Megagirl 2. Det är bus och revolt på en och samma gång. (NB)
Till sist Kristian “Bäckis” Bäckbrant och hans soloprojekt CELSIUS BLUES som huserar i Norrköping.
Bäckis gör ganska underhållande rock och han gör gärna i utflykter i musikens mer outforskade marker på demon Uncut Stones. Flummig, sinnesutvidgande gitarrock, som jag mellan varven måste ta del av i tillvaron, som annars allt som oftast fylls av mespop, new wave, syntpop och elektroniskt.
Celsius Blues är en slags ambient rock och jag kommer att tänka på mer progressiva rockband som Dead Moon, Plan 9 (nån som minns?) och till och med Hawkwind — spacerock från slutet av 60-talet och början av 70-talet där Lemmy från Motörhead ingick.
Fast dessa referenser är lite missvisande — observera att detta bara är något jag kommer att tänka på i ett par låtar. I mitten av demons tretton låtar tar det hela en annan vändning. Jo, det är som sagt utforskande rock som gärna fingrar på olika genrer. Bäckis verkar ha ett lika gott öga till exempelvis Neil Young som han har till moderna rockband som Mars Volta.
En favorit är I Almost Don’t Care med suggestiva blytunga gitarrer, stelt trumkomp och rosslig, distad sång — det påminner om Sonic Youth på bushumör med en stenad Iggy & The Stooges à la I Wanna Be Your Dog eller No Fun. Mer sånt musikknark! (NB)
Lämna ett svar