Det har gått ett decennium sedan Umeåbandet Komeda bjöd världen på debuten Pop på svenska. Med anledning av att bandet nyss släppt sitt fjärde album gjorde Micke Rehnström för ettnollett’s räkning en intervju med Lena Karlsson och Marcus Holmberg i Komeda.

Komeda har alltid haft som mål att kunna leva på sin musik (vilket de faktiskt lyckas göra i nuläget) och de har också hela tiden varit övertygade om att den är tillräckligt bra för att de ska kunna sälja massor av skivor. Men de har sannerligen inte gjort det lätt för sig, då de också alltid haft som ledstjärna att allt ska ske på deras egna villkor — de verkar tycka att, hellre än att strömlinjeforma musiken och texterna får väl publiken se till att sätta sig in i vem t ex Jean-Paul Sartre är. En väldigt beundransvärd filosofi, om ni frågar mig.

Pop på svenska

Pop på svenska blandade flera olika stilar, främst pop, jazz och lounge. Lena Karlssons särpräglade stämma snirklar sig igenom texter som ibland är surrealistiskt osammanhängande, ibland ren namedropping av olika intellektuella storheter (Sartre, Einstein m fl.). Just den skivan gav kanske inte så stort avtryck i samtiden, i alla fall inte när den kom, även om det är en av 90-talets allra intressantaste debutskivor.
Det började röra på sig mer i och med ep:n Plan 714 till Komeda och andra albumet The Genius of Komeda, där språket bytts ut till förmån för engelska. Med den skivan nådde bandet ut till en utländsk publik, rentav i större utsträckning än vad den svenska publiken tagit till sig Komeda. Skivorna gavs bl a ut på amerikanska Minty Fresh. I och för sig innehåller just The Genius of Komeda den mest kända Komeda-låten, en låt som de flesta svenskar hört, men som tyvärr inte så många vet att det är just Komeda. Boogie Woogie/Rock ’n’ roll användes i en känd ölreklam med Robert Gustafsson.
— Märkligt, eller hur? Men människor som arbetar med att sälja musik glömmer ofta bort att det är musik. Det blir en produkt som vilken annan och det kan vara knepigt att avgöra i vilket läge det är positivt att använda sin låt och i vilket fall det är bättre att låta bli. Dessutom har vi valt att försöka överleva på den musik vi gör. Hyran ska betalas, mjölken ska stå på bordet. Knepigt. Vår mest kända låt, säger du. Om man tänker på Boogie Woogie/Rock ’n’ roll när man hör Boogie Woogie/Rock ’n’ roll är det ju bra, mindre bra om man tänker på en av Sveriges mest populära komiker…

1998 års What makes it go? visade upp en lite annan sida av Komeda. Som titeln kanske antyder verkade bandet mer lekfullt, t ex med elektronik och arrangemang. Men framför allt var uttrycket mycket rakare — här fanns rentav några riktiga ”pophits” som t ex It’s alright, baby, Happyment och Flabbergast (i vilken man i och för sig namedroppar Sartre och Wittgenstein — det får ju finnas gränser för uppsluppenheten).

Sedan blev det tyst. Kusligt tyst. Någon liten enstaka notis dök upp i början av årtusendet och berättade att Komeda hittat nytt skivbolag. Sedan blev det tyst igen och man började nästan sluta hoppas. Men nu är den alltså här: bandets fjärde fullängdare, Kokomemedada. Skivan beskrivs mer ingående på annan plats i tidningen, så jag nämner inte så mycket här mer än att den visar att Komeda (numera en trio, med Jonas Holmberg som tredje medlem) fortfarande är ett band som vet att blanda olika musikstilar, egensinne och intellekt till en mycket intressant blandning.

Kokomemedada

Jag tycker att den nya skivan är lite mer svårtillgänglig än föregångaren, om än inte i negativ bemärkelse (jag gillar att få anstränga mig lite), men Lena och Marcus verkar inte helt hålla med mig när jag påpekar detta.
— Det var inte alls vår avsikt att göra en svår skiva nu, vi har tvärtom fått höra av en del att detta är vår mest direkta skiva. Samtidigt är det ofta så att en skiva som inte är alltför lättlyssnad kan hålla längre. En stor målsättning med What makes it go? var just att den skulle vara direkt och enkel men denna gång har vi inte ens tänkt i de banorna. Vi ville återigen helt enkelt göra vår bästa skiva. Albumet består av en samling låtar som har fått ett specifikt sound beroende på låtens karaktär. Vi har ju haft möjlighet och tid att göra det denna gång. Tidigare album har vi skrivit och spelat in under kortast möjliga tid, vilket är inspirerande på sitt sätt, men den stress det framkallar kan innebära ett kreativt kulmen eller 40 graders feber. Kokomemedada är varm, ljuv, brutal, chosefri, livsbejakande, arg och rik.

Det har tagit ett halvt decennium mellan de två senaste skivorna. Det är en lång tid (om man inte heter Eggstone) och jag frågar därför hur detta kommer sig och vad bandet gjort under tiden.
— Vårt förra skivbolag gick i konkurs 1998. Vi var väl rätt så besvikna ett tag därefter. Vi ville därför vänta med att hitta ett nytt bolag tills allt kändes rätt och att vi kunde få de förutsättningar vi behövde för att kunna spela in en skiva själva. I väntans tider så gjorde vi musik till fyra teateruppsättningar för Profilteatern häri Umeå, mellan 1999-2002. Vi turnerade i Danmark och Norge. Vi skrev låtarna Check it out och She’s coming through till Herngren/Holms film Det blir aldrig som man tänkt sig som hade premiär i februari 2000. Samma år spelade vi även in B.L.O.S.S.O.M. som var med på ett soundtrack till en tecknad serie, som heter Power Puff Girls. Producent för skivan, Heroes and villains, var Mark Mothersbough från amerikanska bandet Devo. Vi träffade honom ett par gånger under våra turnéer i USA och det var så vi kom att medverka på skivan. (Det är inte samma version av låten som är med på Kokomemedada). I augusti 2000 gjorde vi musik till den tecknade långfilmen Pettson och Findus — Kattonauten.
— I april 2001 skrev vi på ett kontrakt med Sonet/Universal. Kort därefter började vi bygga vår egen studio och köpte in inspelningsutrustning. Den första tiden gick åt till att lära sig att behärska de saker vi köpt samt att hitta en metod för att spela in så att det skulle låta så bra som möjligt, med de knappa resurserna. Allt detta tog en hel del tid. Sedan började vi spela in en mängd låtar och idéer. Under våren 2002 började vi jobba med ett mindre antal låtar som skulle ligga som grund för albumet. I november samma år var plattan mixad och klar.

Film och teatermusik

Som synes är Komeda inte sysslolösa bara för att det inte kommer ut skivor. Men vad tycker de själva är mest stimulerande att syssla med och vad är tjusningen med, och skillnaden mellan, de olika aktiviteterna.
— Komeda som ett helt ovanligt popband ger mest eftersom det är bara Komeda. Musik till teater och film innebär att anpassa sig till en färdig text, vilket i sig kan vara oerhört inspirerande. Att ha begränsningar i tid, instrumentering eller stämningsmässigt kan göra att man kan vara fri på ett annat sätt. Man kan se efter var gränsen går, man kan se resultat av vad som händer med en scen med en viss typ av musik och sen uppnå precis det man eftersträvade med en helt annan musik. Krocken mellan två i sig oförenliga ting… Att göra film- eller teatermusik innebär dessutom att arbeta i det dolda. Musiken blir ofta osynlig och bara en del av det berättade, hur profilerad den än är. Därför är det en klart större ego-boost att stå på scen med världens bästa band!

Som redan nämnts är det nytt skivbolag som gäller. North Of No South som var Komedas första skivbolag i hemstaden Umeå finns inte längre som småbolag och dess artister skingrades för vinden (delvis till moderbolaget MNW). Komeda hamnade alltså hos stora Sonet/Universal och jag frågar hur detta påverkat Komeda och hur de tror att det kommer påverka dem i framtiden.
— Det finns pengar till att göra videos, och till att marknadsföra vår musik på ett annat sätt än tidigare. Inte nödvändigtvis på ett bättre sätt, men helt klart på ett större och bredare sätt. Skivbolag sägs ju vara stora kolosser, men det positiva är att kolossen har tusen ben och är i rörelse hela tiden. Det finns ett maskineri som är förberett i alla skeden. Den dröm vi har haft sen vi var små, att vara helt oberoende från andra, skulle kanske gå att genomföra nu genom att vara aktiv på nätet och sprida vår musik den vägen, t.ex. sälja låtar till de som är intresserade och slippa mellanhänder som kostar… men… livet som vuxna människor är ju ett helt annat än det liv man lever som tonåring. Då kunde man faktiskt leva på bara nudlar och glöden från musiken. Nu ska man mätta även andra munnar än sin egen. Glöden är kvar och skivbolaget har möjliggjort att vi numera har vår egen studio, Superstudion, där vi är helt fria att skapa vad vi vill. Bolagets krav på oss är bara det; att göra det vi gör och alltid har gjort, d.v.s. vår musik.

En annan skillnad mot tidigare är alltså att bandet nu har sin egen studio — de har rentav byggt den själva. På vilket sätt märks det att ni varit era ”egna” den här gången?
— Tiden! Friheten! Detta har gjort resultatet vi gjort senast mer avslappnat men energifullt.

Sållat material

När jag skummar runt på nätet hittar jag en artikel där Komeda nämner att de hade så många nya låtar inför Kokomemedada att de var tvungna att sålla bort flera stycken som de ändå tyckte var bra. Jag frågar därför Lena och Marcus vilka kriterier som avgjorde vilka låtar som sållades bort, och om vi kommer att få höra de låtarna i något annat sammanhang.
— Initialt ville vi göra en dansskiva och diskuterade olika teman för skivan, men många låtar gjordes parallellt och dessutom med akustiska instrument. Det, tillsammans med att vi ville lära oss att spela in (till skillnad från att programmera), gjorde att dansidén gick bort. Vi ville göra en ny Abbey Road, blandat med Andy Warhol’s Velvet Underground. Ett antal mer dramatiska ballader kom till, mycket p.g.a. personliga tråkigheter som vi alla är med om här i livet (mer eller mindre). Sådana låtar kände vi dock att de kunde vänta
— Vi var ju samtidigt otroligt peppade över alla möjligheter och all frihet vi hade. Så vi ville göra en kort, gripbar, koncis och rik skiva. Många låtar ströks helt enkelt p.g.a. platsbrist. De låtar som klarade sig ända till mixningen kommer förmodligen att dyka upp som bonusspår eller på vinyl. Alla de andra skivorna: ja, de måste vi ju göra nu!

Vilka är era viktigaste inspirationskällor?
1) Solsken.
2) Kärlek.
3) Död och förgängelse.
4) God mat och dryck.
I övrigt finns väl musikaliska lån och referenser utspritt lite här och var i våra låtar. Man hör bra musik och vill vara lika bra, då knycker man lite och försöker göra något eget av det.

Krzysztof Komeda

Krzysztof Komeda verkar ha haft en stor plats i era hjärtan. Vilken roll kan man säga att han spelar för er idag? Hur tycker ni man märker hans inflytande på dagens Komeda?
— Många fler inom popvärlden verkar känna till Krzysztof idag, vilket är bra. Hans musik finns numera utgiven (av hans fru, tror jag). Samtidigt är det väl som med allt man en gång trott sig vara ensam om; att man tror sig ha ensamrätt, vilket ju är en helt oresonlig tanke. Jag tror inte att man hör spår av hans musik i dagens Komeda, men efter att ha sett Vampyrernas Natt hundra gånger i ungdomen så lever det kvar som en del av en själv. Fantastisk musik!

I vissa recensioner brukar ni kallas ”översmarta” och ”För smarta för sitt eget bästa”. Hur ser ni på det?
— Förkastligt, men kanske sant i vissa aspekter. Förkastligt på så sätt att det känns otroligt fegt att avfärda musik som vill nå längre än det som man redan känner till, som inte går i det utstakade rockspåret. Sant eftersom man ibland råkar trampa fel.

Har ni redan nu några idéer om hur Komeda kommer utvecklas framöver? Hur skulle ni vilja utvecklas?
— Vi vill göra alla de där skivorna som vi planerat. Elektrisk knasterdansmusik och avgrundsdjup filharmoni. Vi vill spela live mer. I Sverige, i världen. Vi vill göra filmmusik till nya Tarkovskijrullar. Vi vill att fler ska älska eller hata vår musik.

En del av det där får i alla fall vänta ett litet tag till, även om man får hoppas att allt kommer genomföras i framtiden. De allra närmaste framtidsplanerna för Komeda innebär Skandinavienturné i höst, samt skivsläpp i Europa och USA följt av fler turnéer där.